Så, julafton 2021. Det bästa jag kan komma på är att serva en klocka. Jag steg upp innan solen hade gjort sin entré. Kaffe och några skinkmackor och sedan kände jag mig redo för en klocka. Och idag fick det bli en lite speciell en. Urverket in denna Lemac är ett Valjoux 7750. En av världens mest erkända urverk med kronograf. Och även en av världens mest tillverkade kronografer. Många stora namn har använt detta urverk i sina klockor. Några exempel är Breitling, Fortis, Hamilton, IWC, Longines, Omega, TAG Heuer, Tissot, Zodiac m fl. Det sägs, med glimten i ögat, att har man väl servat ett 7750 så kan man ta sig an vad som helst sedan. Och det kan jag väl delvis hålla med om.
Historien om Valjoux 7750 startade när Valjoux började känna sig trängda av dels Zeniths urverk El Primero men även av Japanernas tidiga quartzverk. Man hyrde in en ung man vid namn Edmond Capt. Han tog även hjälp av en känd urmakare vid namn Donald Rochat. Och utöver det så använde man sig av CAD. Det här var väldigt tidigt för att använda sig av datorstödd konstruktion för urverk. Men man hade bråttom. Så man baserade 7750 på ett tidigare urverk som hette 7733. Det nya urverket stod klart 1973. Och första året nådde man anmärkningsvärt hela 100 000 sålda urverk. Men redan 1975 så dalade försäljningen rejält. Man hamnade i kläm mellan tillverkare av lyxklockor och billiga Japanska quartzverk. Det fanns helt enkelt ingen plats för en marknad där emellan. Så när Zenith 1975 valde att sluta tillverka El Primero så beslutade även Valjoux att göra det samma med 7750. Man krävde även att allt som användes för att tillverka urverket skulle kasseras. Edmond Capt ignorerade dock denna sista order och såg till att ritningar, verktyg och mycket annat hamnade i säkert förvar i hopp om att 7750 skulle få nytt liv i framtiden. Men i början såg det ut som om ledningen för Valjoux hade haft rätt. Efterfrågan sjönk så kraftigt att det tog ända till början av 80-talet innan man hade sålt av sitt lager av 7750. Men ungefär vid samma tid så började intresset för mekaniska urverk öka igen.
I slutet av 70-talet så gjorde många tillverkare av urverk samma sak som andra industrier gjorde när tiderna blev svåra. Man gick ihop med likasinnade. AUSAG och SSHI gick ihop och skapade vad som senare fick namnet The Swatch Group. Man hade då tre stora tillverkare av urverk under sitt tak. Valjoux, ETA och Lemania. Man kände dock att Lemania blev lite överflödiga i detta sammanhang så de fick vandra vidare men namnet Nouvelle Lemania. Det kommer att komma ett inlägg om en Lemania så fort jag fått ordning på den snyggingen. Den trilskas nämligen en del.
1984 så letade Breitling efter ett nytt urverk till sin nya version av Chronomat. Man tog sikte på 7750. Det var en ganska stor och tålig klocka och den skulle få Breitling att återta sin status som topptillverkare av klockor. Och helt plötsligt så var Valjoux tvungen att återuppta tillverkningen av 7750. Annars så skulle man förlora sitt kontrakt med Breitling. Edmond Capt framstod som närmast en hjälte för att han hade sparat undan allt för att snabbt kunna börja tillverka urverket igen. Denna nya generation av urverket fick namnet ETA/Valjoux 7750. Även IWC beundrade det nya 7750 och tog fram en klocka som kunde tillgodose sig av dess funktioner. Den fick namnet Da Vinci Perpetual Calendar Chronograph. En ikonisk klocka. Den tekniska chefen på Breitling, Kurt Klaus, valde dock att jobba utan CAD. Han följde i stället sin mentors, den tidigare tekniska chefen Allbert Pennaton, spår och kalkylerade alla sina beräkningar. Detta gav respekt och man vann snabbt mark som marknadsledande.
Den nya produktionen av Valjoux/ETA 7750 blev även populär bland andra klocktillverkare. Bland annat så använde Fortis detta urverk och skrev 1994 kontrakt med Ryska Roscosmos space program. Deras kosmonauter var dock lite kinkiga och krävde även en alarmfunktion på urverket. Fortis hyrde då in den oberoende urmakaren Paul Gerber. Detta resulterade i det första automatiska urverket som även hade en alarmfunktion. Det finns hur mycket som helst att säga om 7750. Så jag avslutar med de bevingade orden ”och resten är historia”.
Ett av problemen med denna Lemac var att den inte avancerar datum och dag ordentligt. Och när den fått gå ett tag så springer den iväg en del. När jag skruvade av boetten så möttes jag direkt av en trist syn. Packningen var en av dem som totalt tappat sin form och blivit till en tjock svart smet. Inte så tekniskt utmanande kanske. Men det kommer att kräva en hel del tid för att göra rent huset. Det har även spridit sig lite till kanterna av urverket samt rotorn. Suck! Nu har jag inga egna barn. Men jag kan tänka mig att det är som att på morgonen mötas av en färsk utsmetad hög i din tre månader gamla bebis blöja. Men men, man har ju inget val, det är bara att ta tag i skiten liksom.
Klockan tillhör min goda vän och analoga kamerareparatören som jag hjälpt med delarna till Hasselbladskamerorna. Det här är en tidig version av urverket Valjoux 7750. Det har ”bara” 17 stenar. Senare versioner har 25. Glaset är ett riktigt mineralglas. Men det är ganska repigt. Jag får se om jag skall försöka göra något åt det. Mineralglas är alltid svårare att fixa till. Nu gäller det att få ut urverket ur huset utan att smeta ned det ytterligare samt allt annat runt omkring mig. När man lyfter på automatiken på ett 7750 så möts man lite av en kaotiskt syn. Det är armar och hjul utspridda utan någon synlig symmetri. Det ser också ut som om man har gödslat med olika typer av fjädermekanismer. Man kan säga att urverket har tre lager. Man lyfter på en större platta och där finner man ännu mer mekanik. Mums för tekniknördar som mig. Det handlar ju inte bara om att skruva isär för att sedan sätta ihop det igen. Man vill ju förstå hur man har tänkt som konstruktör och hur alla delar samspelar med varandra.
Nu är i alla fall urverket helt isärplockat. Och ser man på. Det gick åt två av mina 3D-printade skålar där jag förvarar delarna. Mycket prylar blir det. Jag kunde inte hitta någon speciell orsak till att avansen av dag och datum krånglade. Så jag hoppas att en rengöring och ny olja gör susen.
Eftersom jag började med plocka isär denna klocka och rengöra alla delar på julaftonen så tyckte jag det var passande att avsluta med att plocka ihop den igen på nyårsaftonen.
Det är mycket delar i detta urverk. Kronografdelen har många delar där man bör tänka sig för och veta hur det skall oljas. I detta fall hade jag faktiskt en servicemanual med oljeschema vilket hör till ovanligheten. Många gånger när det gäller gamla urverk så får man lita på sin erfarenhet och olja därefter. I denna klocka har jag använt två typer av oljor och fem typer av fett, varav ett siliconfett, samt en ytbehandlare som kallas epilame. Epilame används på platser där det är extra viktigt att oljan stannar exakt på rätt ställe. Exempel på detta är ankarets stenar och det hjul som den vidrör och åstadkommer det klassiska tickande ljudet samt toppstenar som ligger ovanpå en axels ände. Det syns tydligt när man oljar en del som har behandlats av epilame. Oljan drar liksom ihop sig. Det påminner lite om ytspänning på vatten. De två oljorna används i huvudsak till axlars lagerbanor. Lagerbanorna kan vara stenar eller hål i metall. En tunn olja för hjul som snurrar lite snabbare och en lite tjockare för större och långsammare rörelser. Fetter används där metall verkligen gnider mot varandra. Fjädern som är klockans motor behöver två olika typer av fett. En för själva fjädern och en för väggen på trumman som fjädern ligger i. Fettet för väggen kallas för bromsfett. Ett urverk som har automatisk uppdragning, genom rörelser av bärarens arm, behöver ha en fjäder som inte sitter fast i ytteränden. Den måste kunna slira lite. Men inte för mycket. Då skulle mycket av kraften i fjädern gå förlorad eftersom den aldrig dras upp särskilt mycket. Därför använder man ett fett som bromsar lite men ändå har en smörjande effekt. En annan typ av fett används på stenarna för ankaret. Detta för att ytterligare få hjälp att ligga kvar på rätt ställe på höghastighetsurverk. Silikonfettet används för packningar.
Jag måste återigen säga att detta är ett fantastiskt urverk. Men det gav mig lite trubbel. Det mesta var dock faktiskt mitt eget fel. Det ena var att jag råkade byta plats på två skruvar. Fy på mig! Jag kunde först inte förstå varför det blev så trögt att dra upp klockan manuellt efter jag lagt på en av bryggorna. Till slut insåg jag mitt misstag. Skruven som jag satt på hjulet som sitter över huset för fjädern hade en skalle med större diameter. Det innebar att den blev för stor för den urfräsning på bryggan som lades över vilket självklart resulterade att den kom lite i kläm. Och på tal om skruvar som måste sitta på rätt ställe. Jag har bifogat en närbild på skruven som håller fast rotorn till den automatiska uppdragningen. Notera den lilla urfräsningen i änden. Det är för att den inte skall ta i undersidan på axeln till kronografens sekundvisare. På det här sättet tjänade man ytterligare ett varv gänga och skruven blev inte onödigt kort. Den här har jag dock stenkoll på och vet precis var den skall sitta.
Det andra var att sekundvisaren för kronografen gick sönder när jag tog av visarna. Nu är detta inte helt ovanligt. Denna visare sitter nämligen väldigt tight. Det beror på att när man återställer kronografen så är det ett väldigt hastigt och kraftigt moment i urverket. Sitter då inte sekundvisaren ordentligt fast så kommer den flytta sig lite på sin axel. Så jag fick gräva lite i mitt lilla lager efter en ny. Jag hittade en som hade perfekt längd. Problemet var dock att den nya hade ett aningens för litet hål för axeln. Originalet var 0,25mm och den nya hade 0,22mm. Så jag fick ta fram mina små så kallade broaches. Det är verktyg som påminner om rundfilar och är ytterst lite koniska. Med lite tålamod och finmekanik så hade den nya visaren efter en stund rätt diameter på hålet. Och efter en test av kronografens återställning kunde jag konstatera att arbetet fick godkänt.
Observera även hur visarna för den kronografiska funktionen nollställer sig perfekt. Tavlan för minuter vid kl 12, för timmar kl 6 samt självklart den centrerade vackra röda sekundvisaren. Det är inte helt enkelt skall ni veta. Man kan bli galen för mindre. Särskilt om man har en släng av OCD i vissa lägen. Och på tal om OCD. Jag retar mig mycket på att den yttre ringen i huset inte sitter exakt rätt. Men den sitter pressad mellan huset och glaset. Och denna typ av glas är ett h-vete att få på plats igen med dess packning. Så jag valde att titta åt ett annat håll i detta fall. Visst är glaset repigt och skulle behövas bytas. Men det får bli en annan gång om ägaren önskar så. Man kan även slipa ett mineralglas som denna klocka har. Men det var så ytterst liten marginal till husets kant så risken var att jag skulle efter några tag även börja slipa på huset.
Det här är en hyfsat stor klocka vilka normalt inte faller mig i smaken. Men denna är verkligen snygg. Och det gröna tygbandet som ägaren satt på passar perfekt. Och vem vill inte ha en klocka med den tidiga versionen av urverket 7750? Särskilt inte som den går näst intill perfekt efter att den är servad.
