Men är det inte dags för ett fickur igen? De är ju så vackra. Denna gång en Oreba med urverket AS 594. Jag skulle gissa åldern runt 100 år, kanske till och med 110 år. Jag har nämligen inte hittat så mycket information om varken Oreba eller urverket. AS har ju gjort hundratals olika urverk och var störst i världen en tid. Men denna var svår att hitta information om. Men jag tror i alla fall inte den är yngre än 100 år. Den gick ostabilt och hade dålig ork. Men den gick, och då brukar det inte vara något mer allvarligt. Den blev ordentligt överoljad någon gång för länge sedan som syns på en bilderna. Smutsen och oljan var för övrigt ordentligt torr och ingrodd, särskilt på lagerbanorna för axlarna. Den här klockan har säkert inte sett en urmakare på 50 år. Så jag fick fick lägga ned lite extra kraft på rengöringen. Men jag såg ingen rost i alla fall och det är ju bra.
För övrigt så var det några saker som krånglade utöver en vanlig service. För det första så satt canon pinion otrolig hårt. Jag hade faktiskt problem med att få loss den. Canon pinion sitter på urtavelsidan och är dittryckt på centerhjulets axel. Den har ofta en slirfunktion som träder i kraft när man ställer klockan. Konstigt nog så kändes det inte särskilt trögt när man ställde klockan. Men loss kom den till slut efter en del karikatyriska symboler snurrande runt huvudet.
Nästa problem var en skruv som gick av när jag skulle lossa den. Det var skruven till hjulet som sitter ovanpå fjäderhuset. Personen som jobbat med klockan innan mig måste ha dragit åt den för kung och fosterland. Nu har jag en del skruv till gamla urverk så det var inte svårt att leta fram en ny. Men problemet med att få ur den biten som satt kvar i axeln till fjäderhuset kvarstod. Den stack upp lite men inte tillräckligt mycket för att jag skulle få ett bra grepp om den. Man får alltid ur avdragna skruvar på ett eller annat sätt. Sista åtgärden är att borra ur den. Men dit vill man helst inte komma. Särskilt eftersom det här är inte direkt stora delar och det kräver riktigt bra precision på borrjiggen. Så som första åtgärd så la jag axeln i min ultrajudstvätt. En ultrajudstvätt jobbar ju med högfrekventa vibrationer. Min tanke var att den avbrutna delen skulle vibrera ur där den satt. Men som sagt, det här är små delar. Så för att ha koll på delarna så jag la axeln i ett shotglas (tack Siamak för Kraken glasen 
) som jag sedan fyllde med den vanliga vätskan jag använder i tvätten och ställde glaset i den. Maskinen fick gå i 20 minuter innan jag lyfte på locket. Och ta mig f-n! Där låg den avbrutna delen av skruven bredvid axeln. Jag är ett geni! 
Det sista mindre problemet var att sekundvisaren satt alldeles för löst på sin axel. Det räckte att man rörde uret lite för hastigt så flyttade den sig på axeln. Ett liiitet nyp med finaste avbitaren om magen på hylsan så var det också fixat. Utravlan har några skador som man lagat någon gång i tiden. Inte så mycket att göra åt det. Glaset var ganska repigt och dimmigt men det gick att polera upp till hyfsad kvalité.
Den här klockan tillhör en nära vän till mig och min bortgångna familj. Särskilt nära var personen min syster. De växte upp tillsammans. Jag har dock lite dåligt samvete för klockan har legat länge hos mig och väntat på service. Även om det alltid är kul och intressant att ta sig an en klocka så känns det extra bra när det är till någon nära. Särskilt då man vet att klockan även har ett emotionellt värde för personen.
