De flesta vet nog vem Charles Lindbergh var. En resa över atlanten non stop med flygplan. Men det är nog inte lika många som vet att han även var upphov till en klocka.
Men först lite om flygningen. Färden gick mellan New York och Paris. Den varade i 33,5 timmar och sträckan var 5800km. Det var inte den första transantlantiska flygningen. Men det var den första som gjordes solo. Och det var den längsta. Planet, som hette Spirit of St Louis, var konstruerat enbart för detta tillfälle och var ett modifierat Ryan M-2. Det fick först namnet Ryan NYP där NYP stod för New York Paris. Men det döptes om av sponsorskäl. Det hade fem tankar som tillsammans kunde ta 1700 liter bränsle. Två av dessa satt faktiskt framför själva cockpit och skymde därmed den direkta sikten framåt. Så enda sikten framåt var genom de något snedställda sidorutorna. Planet hade också en av den tidens mest aerodynamiska form för att bränsleåtgången skulle vara minsta möjliga. Det går att skriva mycket om Lindbergh. Men det här är ju ett inlägg om en klocka. Så därför smyger vi smidigt över på det ämnet.
När Lindbergh gjorde sin flygning så fanns inte denna klocka. Det var något som han började arbeta med efter sin flygning. Han baserade sitt arbete på US Navy officer Philip Van Horn Weems. Nu var det här inte på något sätt nytt med att navigera med hjälp av en klocka. Och jag kan varmt rekommendera filmen Longitude med bland annat Michael Gambon och Jeremy Irons som berättar om John Harrisons nästan livslånga arbete med att bygga den perfekta skepskronometern. Vad Lindbergh hade i sina tankar var dock att förenkla avläsningen genom olika graderingar. Och när Lindbergh hade sin idé på en klocka för navigation så hörde han av sig till Longines som nappade på idén. 1931 så släpptes den första Longines Lindbergh Hour Angle. Den hade en storlek på hela 47,5mm vilket skulle vara idealiskt för navigation. Urverket var ett Longines 18.69 N.S.C. som egentligen var ett urverk för fickur. Det gjordes 2000 exemplar av första serien av denna klocka. 1938 så gav man ut en serie till av klockan. Den hade samma boett men nu med urverket Longines 37.9 N.
Om vi nu också skall ge oss in på hur den är tänkt att användas för navigering. Och det här är inte helt lätt om man inte är insatt detta. Alla vet att vår glob är indelad i latitude och longitude. Att ta reda på latitude gör man enkelt med en sextant. Men med longitude krävs det mer. Denna utgår från Greenwich. Det är noll. Så för att använda denna klocka för navigation så skall den vara inställd på Greenwich time. När du börjar din resa så måste du veta hur långt ifrån Greenwich du befinner dig. Urtavlan och boetten på denna klocka har flera graderingar. Som bekant så är ett varv 360 grader. Så om man översätter det till ett dygn så innebär det att varje timme är 15 grader. Så det är timvisarens funktion. Var fjärde minut markerar därmed en grad. Det är minutvisarens funktion. Dessutom så har sekundvisaren precisionen av 1/60-del av en grad. Då kommer man faktiskt riktigt nära den faktiska positionen. Det detta använder man sig av en nautisk kalender. Och helt plötsligt har man en antik GPS. Vill man fördjupa sig mer om detta ämne så finns det mycket att läsa på nätet.
Och nu kommer vi äntligen till denna klocka som jag hade på min arbetsbänk. 1987 så fortsatte nämligen historien om denna klocka i samband att man gav ut en ny serie för att uppmärksamma att det var 60 år sedan Lindbergh gjorde sin flygning. Just detta exemplar har en boett i guld. Urverket är ett Longines L989.2 som baseras på deras L990. Och man har verkligen velat hålla det ursprungliga utseendet av originalklockan. En detalj är den lilla knappen som sitter nedanför kronan. På orginalet så var detta en funktion för att ställa tiden. Man tryckte in knappen med nageln och skruvade på kronan. Men på denna serie har knappen en ny funktion. Och det är för att öppna locket bak på boetten. Då blottas urverket genom ett glasförsett bakstycke. Riktigt genialiskt för att bibehålla utseendet från originalet. Det som dock skiljer markant är att denna serie från 1987 är med sina ”blygsamma” 38mm är nästan en centimeter mindre i diameter än originalet. Denna klocka tillhör en gammal bekant som jag lärde känna när jag bodde i Småland några år på andra halvan av 80-talet. Och när den kom till mig så gick den inte alls. Och det var inte så konstigt. Ena fjädern (ena fjädern?) var av nära kärnan där den har sitt inre fäste. För det här urverket har faktiskt två fjädrar i serie. Detta gjorde man för att kunna göra ett så tunnt urverk som möjligt. L990 var det tunnaste urverket med automatisk uppdragning vid den här tiden. Det var endast 2,95mm högt och det började tillverkas 1977. Men det skulle visa sig att även den andra fjädern var defekt. Den hade tappat en bit på sin yttre ände. Så det blev att beställa två nya fjädrar. Och de var inte lätta att få tag på för någon som inte har direktkontakt med Longines. Men det gick till slut. Väl ihopsatt så visade urverket vad det går för. Det gick väldigt bra med hög amplitude och god tidshållning.
Men helt plötsligt ville den inte gå igen. Jag märkte snabbt att det inte fanns någon kraft till löpverket. Det förbryllade mig. Vid närmare inspektion så kunde jag inte se något problem i löpverket. Till slut så lyfte jag ur båda fjäderhusen igen och öppnade dem. Och till min förvåning så var en av fjädrarna av IGEN? Helt galet. Eftersom man eftersträvade att göra ett väldigt tunnt urverk så resulterade det i att fjädrarnas höjd är väldigt liten. De är endast 0,7mm höga. Och de är bara 0,07mm tjocka. Ganska sköra alltså. Fjädrarna är av två olika typer. Den ena är för manuella urverk och den andra för automatiska. I serie ger de mer gångreserev än om det bara hade varit en. Skillnaden är att den för manuella urverk är låst på sin yttre ände medan den andra kan slira i ytterkant. Det måste den kunna göra. För en klocka som dras upp automatiskt dras ju upp hela tiden när du rör på dig. Så när den är fulldragen måste det kunna slira. Och det var just denna fjäder som gått av igen. Så det var bara att att beställa en ny fjäder. Den var ju så lätt att få tag på förra gången. 😜 Den slirande funktionen görs genom att man smörjer insidan av fjäderhuset väggar. Dessutom så har fjäderhuset inte någon kant som håller fast den yttre änden. Så denna gång gav jag fjäderhusets väggar lite mer smörjning. Man kallar detta fett för bromsfett. Det skall smörja men ändå ha en bromsande funktion. Här kan det vara en tunn linje att balansera hur mycket det skall vara. Tar man för mycket riskerar man att tappa ork. Men tar man för lite så slirar fjädern inte som den skall och det kan hända som det gjorde här. Dessutom sliter man mer på fjäderhusets väggar om det inte är tillräckligt smörjt. Och jag skall i ärlighetens namn säga att jag felbedömde hur mycket smörjning det behövdes på denna tunna fjäder. Och självklart stod jag för kostnaden för den andra fjädern.
Men slutet gott allting gott. Jag tappade lite amplitude med mer smörjning. Men den är fortfarande helt ok. Jag bytte även ut glaset som var ordentligt repigt. Glaset var ett mineralglas som är svårt att polera upp. Det nya glaset jag satte dit är ett safirglas som är mycket mer motståndigt mot repor. Och skall jag vara ärlig så är jag lite avis på min kompis som fick denna klocka av sina kamrater när han fyllde år. En fantastiskt fin gåva med en historisk bakgrund.
