Det här en speciell sak. Inte på grund av urverket. För det är väldigt simpelt uppbyggt. Utan för det är en otroligt snygg klocka. Och även för att den kommer från Jaeger-LeCoultre. Klockan tillhör en gammal skolkompis till mig. Den stod på hans antika skrivbord i flera år. Men den gick inte. Den stod mest där för prydnad. För så snygg är den faktiskt så den kan lyfta ett rum. Men när han fick reda på att jag servar klockor så lämnade han in den hos mig. Det är klart att den skall gå också.
Den kallas ofta för lamp post clock. Men när den lanserades 1959 gjorde man det med namnet Gaslight Clock. Den fanns med i Jaeger-LeCoultres kataloger mellan 1959 och 1970. Sedan försvann den i tre år för att dyka igen 1974. Men efter det så försvann den för gott. Man kan ju undra lite över skylten på klockan. Rue de la Paix är en gata i Paris. Gatan är en shoppinggata med många exklusiva butiker. Bland annat juvelerare och mode. Gatan byggdes 1806 på order av Napoleon och fick då namnet rue Napoléon. Men när han besegrades och fick abdikera för andra gången så döptes i denna veva gatan om till Rue de la Paix som betyder fredens gata. Ganska passande. Men varför står det så på skylten på denna klocka? Jaeger-LeCoultre har tydligen aldrig haft någon butik där. Däremot har deras konkurrenter Cartie haft det. Den har finnits där sedan 1899 och räknas lite som Cartiers hem. Men varför en fransk gata? Jaeger-LeCoultre är ju ett Schweiziskt företag? Kanske det helt enkelt är så för att det är en gata av betydelse i Paris. Och Jaeger-LeCoultre är ju faktiskt en sammanslagning av två företag. Jaeger från Frankrike och LeCoultre från Schweiz. Jaeger startades av Edmond Jaeger 1880 i Paris och gjorde senare mycket jobb åt franska flottan. LeCoultre startades av Antoine LeCoultre 1833 i Vallée de Joux.
Men åter till skylten på denna klocka. För det fanns varianter av denna. Det uppskattas att på ca 95% av dessa klockor står det Rue de la Paix på. Men det finns som sagt andra varianter av skylten. Bland annat Wall Street och Bourbon St i USA, Portobello Road i London, och Reperbahn i Hamburg. Utseendet på klockan kan också variera lite. De flesta ser ut som denna. Men de har även bland annat även funnits som gröna och guldfärgade.
Urverket i denna klocka är ett Jaeger-LeCoultre 229 som endast visar tiden som funktion. Men även där har det funnits varianter. Redan från början av denna klockas historia så fanns det de som även hade alarm. Dessutom fanns det varianter som hade 24-timmarsvisning. Det som vi idag så populärt kallar för GMT.
När klockan kom till mig så gick den som sagt inte alls. Den hade fått agera som prydnad en tid. Det är i praktiken ett ganska lätt uppbyggt urverk. Det som skiljer lite från ”normala” urverk är att detta har en rejäl fjäder. Gångreserven är hela åtta dagar. Det har man markerat med ett det står 8 i en ring på urtavlan. Servicen gick bra och efter rengöring och ny olja så var det dags för test. Urverket presterade bra när det låg ned. Men tappade lite mer än normalt när det stod på högkant. Det gör alla urverk mer eller mindre. För när ett urverk ligger platt så är det minst motstånd för hjulen med deras axlar. De är då helt lodräta. Men när ett urverk står på högkant så är axlarna vågräta och hänger i sina lagerbanor vilket ger mer motstånd. Det är inte ovanligt att amplituden sjunker med 30-40 grader på ett normalt urverk när det står på högkant. Men här handlade det om ca 60 grader. Och det är ju faktiskt så att detta urverk kommer att stå på högkant hela tiden som det är monterat i klockan. Jag skruvade isär urverket två gånger till för att se om jag kan hitta orsaken till att orken sjönk lite mer än normalt här. Men icke. Jag hittar inga tydliga orsaker. Det kan vara så att det är slitage i vissa lagerbanor men jag ser det inte. Det kan också vara så att det kanske aldrig varit bättre än så här och jag är bara för petig. Det kan ibland vara en last att vara för petig. 😉 Och där befinner jag mig alltid. ”Good enough” existerar inte i mitt vokabulär. Men till slut fick jag ge mig och bestämma mig för att den är klar. Den håller ju trots allt tiden väldigt bra. Och den kommer stå helt stilla till skillnad mot ett armbandsur som rör sig i symbios med bäraren.
När jag till slut satte i urverket i sitt hus och satte ihop klockan helt så fick den stå och gå på min arbetsbänk i några dagar. Det var ett trevligt sällskap. För detta är ju en klocka med ett lite större urverk så man hör det om det är riktigt tyst. Så när jag till sist skulle lämna tillbaka den till ägaren så kändes det lite trist. Normalt så har jag alltid sällskap av min farfars fars fickur som ligger på arbetsbänken och går. Den har ett urverk från Zenith så det är av riktigt bra kvalité. Men en bordsklocka gav en annan känsla. Kanske jag måste hitta en Gaslight Clock åt mig själv.
