Det är inte ovanligt att jag tar tag i ett damur lite då och då. Men det beror oftast inte på att jag fått in ett på service. Visst, det förekommer. Men oftast är det en klocka som jag har anskaffat på något vis. Jag har säkert ett 30-40-tal damklockor liggandes. Jag kan inte sluta att fynda dem. De är ofta väldigt billiga i förhållande till herrklockor. Och det är väldigt tragiskt i sig självt. Men så är det. Det är ju exakt samma konstruktion som i ett herrur. Dessutom så är allt mycket mindre. Borde inte priset vara högre då? Men så fungerar inte marknaden. De flesta köparna är män och då har marknaden format sig efter det.
Men för mitt eget tycke så gillar jag dessa små klockor. Och jag har lyckats att övertyga flera tjejer att en gammal damklocka är absolut det snyggaste smycke som finns. Och då är jag inte en säljare på något vis. Jag kan till och med ge bort någon ibland om jag tycker det är en klocka som känns rätt för en viss person och den inte kostat mig något i delar som behövts bytas ut. Jag vill bara sprida någon form av ett historiskt smycke som faktiskt har en funktion i livet också.
När jag fick tag på denna klocka så fattade jag ett extra tycke för den. Dessutom var det ju en Zenith. Ett gammalt anrikt märke som satte kvalitet framför allt. Jag minns faktiskt inte hur jag fick tag på den om jag skall vara ärlig. Men jag gillade den verkligen. Nu var det så att den inte gick när jag fick tag på den. Så den hamnade i en av mina lådor. Men varje gång jag kikade i denna låda efter något annat så flirtade den med mig. Så till slut var det dags. Jag var tvungen att ta tag i den. Den hade fått vänta alltför länge redan.
Men det var faktiskt ett par delar i den som var trasiga. Det ena var tredje hjulet bland verkhjulen. Tappen mot bryggan var av. Och det var helt klart orsaken till att den inte ville gå alls. Det andra var spärrfjädern. På det här urverket är den lite annorlunda än normalt på klockor från den Schweiziska klockvärlden. Den liknar mest en lösning som Seiko använt sig av mycket. Så det var bara att ge sig ut att leta delar. Och det gick faktiskt ganska smidigt. Så när delarna väl dykt upp var det bara att sätta ihop urverket igen. Det var dock en del till som jag tvekade lite om. Och det var uppdragsdrivet. Det är ett hjul som uppdragsaxeln går igenom. Det jobbar dels mot muffhjulet jämte (vem döpte detta på svenska egentligen?) och mot kronhjulet som sitter på verksidan. Men de kuggar som går mot muffhjulet såg slitna ut. Men jag försökte ge det en chans i alla fall. Det gick inte. Kuggarna hoppar över när man drar upp urverket. Inte direkt, för då är inte motståndet så stort. Men när fjädern börjar spänna upp sig så var det inte ok. Så det vara bara att ge sig ut att leta efter en del till. Jag hittade några men de hade hutlösa priser för denna del. Det fick mig att fundera på om det var en vanlig förekomst just på denna serie av urverk. För det är verkligen inte ofta jag ser ett så pass stort slitage på denna del även om det förekommer. Till slut lyckades jag faktiskt få tag på delen här i Sverige. Och till någorlunda bra pris. Vi har ju några riktigt bra leverantörer av delar till gamla urverk här. Det gäller bara att man ställer en specifik fråga till dem. För de har oftast mycket mer deler än de annonserar ut. Och jag pratar då främst om Urdelar.se och Verkmästarna.
Och jag kan säga så här om att jaga delar. Jag spenderar många timmar varje vecka för att hitta delar. Alldeles för många för att det egentligen skall vara försvarbart. Administrationen är enorm bakom kulisserna. Men min kämpaglöd för att få gamla klockor att gå igen slocknar aldrig. Det har blivit min drivlina för välmående. Jag kommer garanterat hålla på med detta tills jag lägger pannan på arbetsbänken och inte minns vad jag höll på med. 😉
Så nu äntligen var det väl dags att avsluta denna service. Med tidigare nämnda delar utbytta så går klockan som den skall igen. Men att endast byta ut uppdragsdrivet hjälpte inte mot att uppdraget ibland slant. Så det blev till att beställa ett muffhjul också. Jag tyckte det gamla inte såg så slitet ut. Men med facit i hand så var det bara att byta ut det också. Och efter det så fungerade uppdraget korrekt igen.
Men det var en sak till som jag behövde göra. Och det var att fixa till glaset. Nu är detta ett mineralglas. Det här är glas som jag sällan försöker göra något åt. Jag byter helt enkelt ut dem i stället. Men i detta fall handlar det om ett formglas. Alltså ett glas som inte är runt. Dessutom har det lite ”mage” på de fyra sidorna. Hitta ett sådant är inte helt lätt. Nu hade jag dock fördelen att överdelen på glaset var helt platt. Och då är det i alla fall lite lättare att slipa till det. Så fram åkte min samling av sandpapper. För det är faktiskt det jag använder. Jag brukar börja med 400 eller 600 på pappret. I det här fallet så såg reporna inte så djupa ut så det blev 600. Och jag lät även glaset sitta kvar i boetten. Det funkar bra när det gäller glas som är platta. Då är risken minimal att man råkar komma åt boetten med slipmaterialet. Dessutom fick jag lite mer att hålla i när jag slipar. För jag lägger alltid pappret platt på bänken och gör de slipande rörelsena med själva glaset. Det är mycket lättare och säkrare för att inte råka komma åt boetten. Sedan är det bara så kallad ”elbow grease” som gäller. Slipa och emellanåt titta hur det ser ut. När det gäller mineralglas blir det ganska många steg med olika papper. När man sett att de grövre repona är borta så är det dags att jobba sig ner i kornigheten på pappret. För i det här läget så är glaset väldigt dimmigt. 800, 1200, 1600, 2000, 2500 och till sist 3000. Och alla papper blöter jag ned lite med vatten. Våtslipning alltså. Och jag använder destillerat vatten. Det behövs troligtvis inte utan det går bra med vanligt vatten. Men nu är jag som jag är. 😜 En sak till man kan nämna är att glas kan ha orenheter i sig. Helt plötsligt kan man se att det dyker upp en liten defekt. Då kan man till och med behöva gå upp i grovlek på pappret igen. Så ni kanske förstår att mineralglas är jobbiga att få bra igen. Men till slut så blev även glaset bra och klockan var färdig.
Så nu är det bara frågan vilken dam som skall bli den nya ägaren och ta hand om den så den kan leva vidare i lika många år till. För denna är lite speciell och en riktig snygging. Dessutom går den fantastiskt bra efter service. Små damur kan faktiskt vara svåra att få att gå riktigt bra. Någonstans i mitten av detta jobb så fick jag frågan av en ung dam som jag känner om jag eventuellt hade någon guldfärgad fin liten klocka. Hon har en klocka från mig sedan tidigare. En Certina med stålboett och med svart urtavla. Men hon trånade lite efter en guldfärgad boett. Och med ett guldfärgat armband. När det gällde klockan så tänkte jag direkt på denna Zenith som jag höll på med. Men för att kunna ge henne ett val så tog jag även med mig några andra damur. Men jag antar att hon har liknande smak som mig för valet föll direkt på denna Zenith. Jättekul! Så nu var det bara att hitta ett lämpligt armband. Jag hade några kandidater med mig som skulle kunna passa. Och även här valde hon det som även jag tyckte såg bäst ut till denna klocka. Jag fick dock fila ned det lite i passningen mot boetten. Det var nämligen 12mm och mellanrummet på bandhornen på klockan var 11mm. Inga problem i detta fall.
Så efter flera byten av delar och anpassning av armbandet så var det äntligen dags att överlämna klockan. Och det värmer alltid mitt hjärta när en ung person ler så mungiporna ger sig nästan ända upp till öronen när klockan överlämnas. Jag tycke mig även se några glädjeskutt. Och vi pratade lite om att den inte såg som ny ut. Särskilt armbandet. Men hon avfärdade det direkt med orden ”den har karaktär”. ❤️ För det är faktiskt så att allt behöver inte vara nytt. Gamla saker har en historia. Och även fast man inte känner till den historian så finns den där.
