Jag har haft väldigt svårt att hitta någon information om Dulcia. Men enligt texten på tavlan så tillhörde de grupperingen Chronographe Suisse. Och då var det inte helt ovanligt att klockan innehöll ett urverk från Landeron. Snarare ganska troligt. Och denna klocka är speciell på ett annat sätt. Boetten är nämligen i 18k guld. Så det var helt klart menat att vara en fin klocka. Och den är ju väldigt vacker. Men det finns dock två saker som är lite trist med klockan. För det första så är kronan helt galen. På den här tiden var kronorna mycket tunnare och stilfullare. Här hittar vi en krona som man har betalat typ 10kr för och är helt malplacé. Nu är ju detta inte så svårt att åtgärda. Det är värre med den andra saken. Och det är att det ena bandhornet är ordenligt böjt. Så denna klocka har fått sig en smäll någon gång. Och eftersom boetten är av 18k så är det extra mjukt. Dessutom är boetten oftast väldigt tunn om det är 18k gold. Och denna är inget undantag. Sidan på boetten är extremt tunn. Den är så pass tunn så man enkelt skulle kunna trycka ihop den med fingrarna. Och det är faktiskt boetten som har gett vika då det ena bandhornen fick sig en smäll. Och troligtvis behövdes det ingen stor smäll för detta. När jag springer på sånt här så säger jag alltid att jag tvärr inte kan göra något åt det. Men i detta fall där boetten är av guld så skulle säkert en guldsmed kunna åtgärda detta. Så det kommer att bli min rekommendation till ägaren.
När klockan kom till mig så gick den väldigt avigt. Med tavla ned så undrade min timegrapher vad som försigick och jag fick ingen bra avläsning. Och jag kunde faktiskt även höra med min egen hörsel att den inte gick rent. Det hördes ljud som inte skall finnas där. Så något var helt klart som det inte skall vara. Med tavla upp så var timegraphern mer med på noterna även om amplituden var väldigt låg. Ofta när man ser resultat av denna sort så tar något i någonstans. En bov kan vara att balansfjädern ligger för nära i höjdled mot centerhulet. Och då kan balansfjädern ta i med tavla ned. Men jag tyckte inte att det såg så nära ut när jag tog isär urverket. Det blir till att dubbelkolla all höjdluft på samtliga verkhjul samt gånghake och balans. Men i detta fall tänkte jag vänta med det tills allt var rengjort och jag gör alla mina tester på de olika funktionsgrupperna.
Jag har skrivit om dessa tester innan. Men de tål att upprepas. Det första jag testar är balansen. Så jag sätter först dit stenarna för detta. Detta är en variant av detta urverk som inte har stötdämpning för balansen. Och för detta så måste man bland annat ta isär balansbryggan lite mer när man tar isär urverket. Det tar alltid mer tid än om en balans har stötdämpning. Men med allt på plats igen så sätter jag dit balansbryggan urverksbotten. Inget annat är på plats i urverket. På detta sätt så är det mycket enklare ett se från alla vinklar om det ser ok ut. Vad man också tittar på är hur lätt balanshjulet oscillerar. Det skall gå så lätt så man knappt kan urskilja när balanshjulet exakt stannade. Då är det 100% ok. Och detta både med tavla upp och tavla ned. Beter det sig inte så får man börja leta orsaker. Och det kan bara flera. Balansfjädern kan ta i ekarna på balanshjulet. Det bör man dock se enkelt för att då ligger inte balansfjädern helt horisontellt. Man skall även kolla så balansfjädern inte lutar sig mot något av ruckningsstiften när balansen är i viloläge. Den skall då vila mittemellan ruckningsstiften. Har man riktigt otur så kan det även bero på att tapparna på balansaxeln är sneda. Då finns det bara en åtgärd och det är att byta ut balansaxeln. Men det kan även bero på magnetism. Detta är nämligen inget som är bra för ett urverk. Jag har flera gånger sett att balansfjädern velat klamra sig fast mot ekarna på balanshjulet. Och detta händer lättare på äldre urverk då balansfjädern var av vanligt kolstål. Och då får man avmagnetisera delarna. Och detta görs med balansbryggan på plats med balanshjulet. För det går inte att löst avmagnetisera balansfjädern. Den är för skör för det. Den måste sitta på plats. Så tänk på detta innan ni lägger ifrån er er klocka på en högtalare eller något annat som är magnetiskt. Det är ingen bra idé.
Nu såg allt bra ut här med denna test. Så det var bara att gå vidare. Nästa test är fjäderhuset. Ett av de vanligaste slitage man ser i ett urverk. För här är kraften som störst i ett urverk. Och lagerbanorna slits lättare om de inte har stenar. Men det såg faktiskt ok ut även här. Så vi går vidare till verkhjulen. Och på detta urverk innebär detta att man måste sätta dit både verkbrygan och fjäderhusbryggan. För både centerhulet och tredje hjulet har sina lagerbanor i fjäderhusbryggan. Och det är här vi börjar undersöka höjdluften på verkhjulen. Vi vill vara säkra på att inget av hjulen tar i varandra eller bryggor och urverksbotten. Det viktiga här är inte bara att höjdluften skall vara liten. Den skall även vara lika på alla hjul. Och det gäller även för gånghaken och gånghjulet.
Här hittade jag ett hjul som var väldigt slitet. Och det var andra hjulet. Det första verkhjulet efter fjäderhuset bland dem. Varför kallar man det för andra hjulet? Jo för man börjar att räkna på fjäderhuset. Det är ju på sätt och vis ett hjul också. Slitaget på andra hjulet var väldigt markant. Det gjorde att höjdluften på detta hjul av enormt stort. Vilket i sin tur innebar att hjulet tog i bryggan med tavla ned. Nu hade jag ett sådant hjul på lager. Så det var inget större problem att byta ut.
Och det fanns en del slitage på övriga delar också i detta urverk. Inte så ovanligt när man pratar om en klocka som är runt 80 år gammal och inte fått komma på service med rekommenderade intervall. Så vad är då ”rekommenderade intervall”? Ja det har ändrats lite med tiden. Och mest för att oljor och fett har har blivit bättre. De äldre smörjmedlen var mineralbaserade. Och då brukade man säga att var femte år var bra. Men de senare smörjmedlen är syntetiska. Dessutom använder man andra väskor såsom epilame på vissa delar som även de hjälper till. Så idag kan kan man lägga på 2-3 år till. Nu kommer det alltid finnas folk som vill opponera sig med orden ”jag har inte servat min klocka på 15 år och den går fortfarande hyfsat bra”. Och visst kan det vara så. Ett urverk slutar ju inte gå tvärt när man passerat det rekommenderade intervallet. Men rekommendationen finns där för att det är vid den tiden som oljor och fett har tappats sin smörjande förmåga. Det är torrt med andra ord.
Och det är då det börjar hända saker. Slitaget börjar uppstå. Och är man riktigt envis och kör vidare långt efter de rekommenderade intervallen så kommer det behövas bytas ut delar. Och då blir det i sin tur dyrare för en service. Och jag har sagt det här så många gånger. Om ni bryr er om er klocka så lämna in den som sig bör. När ni köper en ny klocka så budgetera även för tänkt service. Köper ni en gammal klocka skall ni göra likadant. Visst, man vet oftast inte servicehistoriken då. Men om ni verkligen gillar er nygamla klocka så starta en ny historik där ni följer rekommendationerna. Då kommer den högst troligt överleva er. För så pass bra var urverken konstruerade långt tillbaka. Det är alltid upp till ägaren hur länge den skall överleva.
Om vi nu skall avsluta med lite historik om just denna klocka. Den har vandrat i två generationer. Den köptes nämligen först av nuvarande ägares farfar. En ingenjör I Rom vid namn Lorenzo som hade fått lite pengar ”över” och beslutade sig för att köpa en fin klocka. Dessutom i 18k guld. Klockan ärvdes senare av Lorenzos son Giorgio som vid denna tid hade hittat vägen till Sverige och bodde där, även han en ingenjör. Men klockan var sliten och urtavlan hade svärtas av olika föroreningar. Så den hamnade i en låda en tid. Men om vi tar ett kliv in på 2000-talet så lämnades klockan in till en till en urmakare för att i alla fall serva urverket. Men den smutsiga urtavlan lämnades som den var. Georgio lämnade senare över klockan till sin son som är den nuvarande ägaren. Han beslutade sig för att göra ett försök att rengöra urtavlan. Och med den udda varianten att använda ett typ av radergummi av högre kvalité. En idé som jag aldrig hade vågat att försöka mig på. Men nu han en historik som grafiker och då var det den lösning som låg närmast honom. Och han lyckades faktiskt riktigt bra. Och även om han stolt bar klockan lite då och då så gick den inte så bra. Så den hamnade hos mig. Visst finns det fortfarande lite slitage på vissa delar. Men nu går den faktiskt hyfsat bra. Den har lite svårt för vertikala positioner. Och det beror inte på den vanligaste orsaken med avstånd på ruckningsstiften eller hur balansfjädern ligger mellan dem. Det beror helt enkelt på slitage. Men med några smarta tankar hur urverket går i olika positioner så kan man rucka det så man hittar en bra medelväg.
Jag gillar verkligen denna klocka. Och jag gillar de gamla urverken av Landeron. Jag har servat många av dessa i denna serie av urverk. Chronographe Suisse var en fantastisk gruppering. Kanske den mest anmärkningsvärda när det gäller kronografer genom tiden. Det började 1940 med några få urmakare/tillverkare som ville jobba tillsammans för att få ned kostnaderna. Många fler anslöt sig med tiden. Det blev ett samarbete i stället för bitter konkurrens. Helt fantastiskt bra. Och fortfarande fantastisk bra för oss som verkligen gillar gamla kronografer. För det gjordes så många av dessa så de går enkelt att få tag på en. Och dessutom till ett rintigt bra pris. Kanske inte i 18k guld för då springer de iväg. Men gå in på ebay och sök på Chronographe Suisse. Ni kommer bli förvånade hur många träffar ni får. Visst, de flesta av dem kanske behöver en service. Men med tanke på hur förhållandevis lite pengar man kan få en för så har man faktiskt råd med en service också.
