Det här är en klocka som får hjärtat att smälta. För jag gillar när en klocka visar tecken på att den har använts riktigt mycket. Boetten blottar mässingen under ytan. Tavlan har på grund av fukt ändrat karaktär. Då har det varit en kär egendom. Vissa säljare försöker att pressa upp priset på grund av detta. Ordet patina används som ett säljargument. Vad man tycker om detta är upp till var och en. Det enda jag bryr mig om är att jag vet att denna klocka har använts dagligen i många många år. En kär vän helt enkelt. Och jag hittade faktiskt fem servicemarkeringar i boetten så den har tagits hand om lite i alla fall. Men fem markeringar på 70-75 år är rätt mycket i underkänt ändå. Ibland hittar man ingen eller enbart en och det är riktigt sorgligt. Visst är det så att alla inte gör markeringar så man kan inte veta hela sanningen i alla fall. Jag gör det inte. Det förekom mest förr.
Jag har skrivit om Doxa flera gånger tidigare. Och här tänker jag klippa in min senaste text av en del av Doxas historia för er som inte vill avbryta detta inlägg för att hitta texten bland mina tidigare inlägg.
Historien om Doxa startade 1880 i staden Le Locle, Schweiz. Ni har säkert hört talas om denna stad tidigare om ni läser mina inlägg frekvent. Denna stad var mer eller mindre ett mekka när det gäller urmakeri. Väldigt många stora namn började sin resa i denna region vid Jurabergen. Någon gång måste jag bara besöka denna heliga mark i Schweiz för att insupa dess historia. Jag måste dock komma ihåg att ta med mig munskydd. Inte på grund av en eventuell smittrisk. Utan mer som ett dräggelskydd.
Ok, tillbaka till Doxa. Redan vid tolv års ålder så började Georges Ducommun som lärling hos en väletablerad urmakare. Georges var ett av 13 barn i familjen. Och familjen Ducommun hade det inte så gott ställt så barnen fick tidigt bidra med inkomst till familjen. Georges sinne för hårt arbete, precision och intresse för mekanik var som klippt och skuren för urmakaryrket. Georges skapade sig ett ryckte om att vara påhittig, noggran, snabb och inte minst ett driv för att alltid leverera 100% service. Han kunde gå till fots i ett par mil bara för att leverera en klocka. Med det sagt så var han aldrig helt nöjd. Han strävade alltid framåt.
Och 1889 var året då han klev ur sin trygga bubbla för att starta eget. För då startade han Georges Ducommun, Fabriques Doxa. Han var då 21 år gammal. Doxa är förövrigt det grekiska ordet för ära. Det säger en del om hans mål. Och rycktet om hans hantverk spred sig snabbt utanför regionen runt Jura. Senare i den snabbt växande bilindustrin så blev Doxa en faktor att räkna med. 1907 så lämnade man in ett patent för en åttadagarsklocka. Alltså en klocka som gick i hela åtta dagar på en full uppdragning. Denna klocka letade sig även in i tävlingsbilar. Den blev bland annat standard i Bugattis tävlingsbilar. Och det bara fortsatte med instrumentpanelsplacerade klockor i andra markfordon samt båtar och flygplan. Man levererade även dessa klockor till tyska militären under första världskriget. Georges gick bort 1936. Och rodret på företaget togs över av svärsonen Jacques Nardin. Känner ni igen det efternamnet? Det här var nämligen ingen annan än Ulysse Nardins barnbarn. Jag har skrivit om Ulysse i ett tidigare inlägg. Doxa fortsatte att leverera klockor till den tyska militären under andra världskriget bland annat i form av kronografer till piloter.
Ett stort steg för Doxa var när de i slutet på 60-talet gav sig in på att göra dykare. Och här konsulterade man bland annat ingen annan än självaste Jacques Cousteau. Klockan i fråga fick kort och gott namnet Sub. Eller Sub 300 om man nu vill. Den hade en orange urtavla för kontrastens skull så den skulle synas bättre i de mörka vattnen. Och denna färg på tavlan blev ett kännetecken för dessa klockor av Doxa. Och även fast jag inte är en stor fan av dykare så skulle jag faktiskt kunna tänka mig en tidig sådan på grund av dess historia.
1968 så började man dock känna konkurrensen på allvar på marknaden. Så man anslöt sig till den välkända grupperingen ASUAG. En av de två största grupperingarna vid denna tid. Här hamnade man i en avdelning tillsammans med Ernest Borel och Cyma. Avdelningen fick namnet Synchron. Den andra stora grupperingen vid den här tiden var SSIH. Och om ni inte känner till vad det blev av dessa stora rivalerande grupperingar när de gick ihop 1983 så får ni allt gå och ställa er i skamvrån med dumstruten på. Tio år senare så köptes Doxa upp av Aubey Frères SA. Och 1997 så landade man till slut hos familjen Jenny där de fortfarande finns.
Men nu äntligen till denna klocka. Den var med i ett parti klockor som jag fick av en mycket trevlig kund. Han skall flytta till Bryssel och insåg att han hade för många klockor som han inte kommer göra något åt. Så jag fick dem. ❤️ Och det var faktiskt ca 20 klockor. Så det kommer sannolikt dyka upp fler klockor framöver från detta parti. Som tack så bjöd jag på en service av en snygg DS2 med blå tavla som om jag minns rätt hade tillhört hans frus pappa. Det kommer nog ett inlägg om den framöver. Men nu spårade ur igen. Det gäller ju denna Doxa. Så varför skrev jag låghalt som rubrik? Jo det är helt enkelt för att en av tapparna på balansaxeln var av. Urverket är ett ETA 1080 som kom ut 1950. I alla fall grunden. Det står det på tavelsidan av verkbotten. Men på andra sidan står det 11 1/2 1147. Så dessa urverk har helt klart en hel del gemensamt. Och det var detta jag fick gå på när jag skulle leta reda på en balansaxel. Och här får man se upp. ETA 1080 har nämligen funnits både utan och med stötdämpning för balansen. Då skiljer den nämligen på bland annat axeln. Och detta urverk som jag hade på bänken hade ingen stötdämpning för balansen. Men jag lyckades få tag på en balansaxel tillverkad av Ronda i sin originalförpackning. I själva verket visade det sig att det låg nio stycken i förpackningen när den dök upp hos mig. Ronda var väldigt stora på delar förr. Men nu har jag pratat nog om historik i detta inlägg så det får bli en annan gång.
Så vad innebär det att byta en balansaxel? Vad man kallar för en komplett balans består av fyra delar. Och här är inte balansbryggan med som vissa tror. Det som ingår är själva balanshjulet, balansaxeln, den platform med leverstenen samt spiralen. Så till att börja med får man lossa balansen från sin brygga. Sedan får man kränga av spiralen från ena sidan och plattformen med leverstenen från andra sidan. Båda dessa moment är känsliga. Men kanske mest spiralen. Kvar har man sedan balanshjulet med sin axel. Denna knackar man ur lite lätt med hjälp av ett stansverktyg. Axeln är i praktiken nitad i balanshjulet. Sedan synar man centerhålet på hjulet för att se att det ser ok ut. Jag brukar använda lite pegwood för att rensa ur hålet från eventuella ojämnheter och restmaterial från nitningen. Pegwood är i princip en träpinne som man har vässat för respektive ändamål. Det används till mycket.
Sedan är det dags att nita dit den nya axeln. Nitar? tänker man säkert då om man inte hört om detta ingrepp innan. Balansaxeln har lite extra material på en nivå som man viker över hålet i balanshjulet en aning. Detta görs med hjälp av stansverktyget. Ett oumbärligt verktyg när det gäller urmakakeri. Man använder två typer av stansar i detta fall. En som är lite rundad i änden och en som är flat. Båda har ett hål i änden som axeln skall passa i så man får stabilitet. Man börjar med den rundade för att få axeln att nypa om balanshjulets hål. Sedan använder man den flata stansen för att få en jämn yta. På den här sidan av hjulet så skall nämligen spiralen sitta. Och om det finns ojämnheter så sitter inte spiralen rätt. Och när axeln är på plats så kan man ju tro att man är klar. Men då börjar nästa fas. Nämligen kontrollerna. Först kollar man så att axeln sitter exakt vinkelrätt mot hjulet. Man kallar det för truing. Och verktyget kallas för krumcirkel. Verktyget håller längst ut i ändarna av tapparna på axeln. Sedan ger man hjulet en puff med luftblåsan så att det snurrar. Wobblar hjulet så har det blivit något galet. Och skall man vara petig här så är det bara att börja om med en ny axel. För detta går egentligen inte att justera. Och det går inte heller att nita om en axel. Man har förfrukat det material på axeln för nitningen. Jag tog ett videoklipp med balansen på plats mellan verkbotten och balansbryggan utan att plattformen med leverstenen eller spiralen var på plats. Då kan den nämligen snurra helt fritt. En liten luftpust och man kan se att det inte finns någon antydan till att hjulet wobblar. Så här skall det se ut och mungiporna ger sig upp mot öronen.
Nästa steg är att kolla att balanshjulet är i balans. Detta görs med hjälp av en balansvåg. Och här skall plattformen med leverstenen vara på plats. För det är den faktiska vikten på balansen när den skall vara i balans. Och här är det viktigt att man markerade ut hur plattformen satt med sin leversten innan man tog bort den. En liten prick med ett spetsigt föremål på undersidan av balanshjulet räcker. Balansvågen liknar ett skruvstäd med sina backar. Skillnaden här är att dessa ”backar” är av samma material som stenarna för lagerbanorna är av. Konstgjorda rubiner med en hårdhet av 9 på Mohs skala. De är extremt plana. Dessutom så har man ett runt vattenpass med en bubbla för att se att balansvågen står helt plant. Benen på vågen går nämligen att justera i höjdled med hjälp av skruvar. Sedan rullar man balanshjulet på tapparna av balansaxeln ovanpå dessa backar. Vad man letar efter här är en onormal tyngdpunkt. Det skall i detta fall inte finnas någon tyngspunkt alls. Finns det en tyngdpunkt så kommer balanshjulet att stanna med den nedåt och innan det stannat så ser man hur det vaggar fram och tillbaka.
Här har man två möjligheter. Antingen så tar man bort lite material på undersidan av den yttre ringen på balanshjulet med hjälp av ett extremt litet borr. Det är så man gör i tillverkningen av balanshjulet. Eller så tar man bort lite material på en av vikterna på balanshjulet om det har sådana. Fördelaktigt även här på undersidan så det inte syns så mycket. Det här är precis samma procedur som när man balanserar ett däck på sin bil. Skillnaden där är att lägger till en vikt på motsatta sidan av tyngdpunkten. Efter dessa kontroller så är man äntligen klar att sätta dit spiralen på axeln. Och även här är det viktigt att man merkerade ut positionen för stiftet som är det yttre fästet för spiralen. Glömde man det så har man ett gediget jobb framför sig för att hitta rätt igen. Det här påverkar nämligen bland annat beat error. Och är det ett urverk som detta då det inte går att justera med hjälp av en flyttbar arm så blir det extra jobbigt.
I detta läge skall ni skrolla tillbaka och se hur mycket jag skrivit om att enbart byta en balansaxel. Visst, det är ett större jobb. Men ändå så är det en fingervisning om hur mycket jobb det kan behövas lägga ned på ett urverk. Nu har jag inga kunder som klagar på min prissättning. För jag är förhållandevis billig. Varför kan man ju då undra? Jo för denna bransch har förmågan att ta betalt ordentligt. Och detta beror delvis på mellanhänder. Låt oss säga att man lämnar in sin klocka i en butik som erbjuder service. Denna butik kanske inte har några egna urmakare. Så jobben lejs ut till en urmakarfirma. Och här är ett inte ovanligt att butiken lägger på 100% på det pris som de betalade urmakaren. Enbart för att ha tagit emot klockan av kunden och skickat den vidare. Det är helt galet! Inte konstigt att många rynkar på näsan åt denna bransch. Jag har inga mellanhänder. Dessutom är mitt mål att få så många gamla klockor vid liv igen som jag har möjlighet till som har legat glömda i en låda någonstans i många år. De går faktiskt att få liv i igen. Så det är i praktiken en hyllning och respekt för den fantastiska världen inom horologi. Och jag tar inga överpriser för att kunna köpa en Tesla eller en takvåning. 😉 För hårddraget så vill jag bara få det att gå runt så jag har tak över huvidet, mat på bordet och hela kläder på kroppen. Så pass mycket gillar jag det jag gör.
Wow, snacka om urspårning. 😜 Ni kanske är intresserade hur urverket gick efter service? Nu var det ju så att det var fler saker än balansaxeln som det var problem med. Balansaxeln var sned vid det inre fästet. En annan sak var att det tunna ruckningsstiftet var ordenligt böjt. Det hade en knyck på mitten. Nu är detta ett stift som är extra tunnt på detta urverk. Så det gäller att man är extra försiktig när man skall justera det. Annars har man helt plötsligt inte något stift längre på grund av att det gick av. I detta fall använde jag bara en specialslipad korntång. Jag har många korntänger som jag slipat olika för olika ändamål. Denna är aningen bredare i ändarna så man kan nypa om en lite större yta. Men ändarna är extremt tunna för att komma in där det är tight. Och här så nöp jag bara om stiftets knyck med denna korntång för att få det rakt igen. Det krävs så gott som ingen kraft alls. Avståndet mellan stiften sedan är en annan historia. Det är steg två. Men nu var de parallella i alla fall.
Väl igång så visade urverket riktigt bra ork. 280 i amplitud direkt. Och då hade jag ändå återanvänt den drivfjäder som satt i. Men jag såg lite större avvikelser i vertikala lägen. Då gick urverket ca en minut saktare på ett dygn. Dags att minska avståndet på ruckningsstiften. Ett litet nyp runt båda stiften så högt upp man kan mot ruckningsarmen där de är fösta. Att nypa i änden på stiften är helt fel. För det första så kommer de mest att fjädra tillbaka. Och för det andra så kommer de inte vara parallella längre om man nu lyckas böja det tunna stiftet lite. Nyper man högt upp så kommer det ske en knyck där och stiften kommer i det närmsta fortfarande vara parallella. Jag fick ned det till ca 30 sekunder i delta mellan fem positioner. Och det kommer jämna ut sig när man bär klockan. Man kan ju då än en gång fråga sig varför jag lägger ned så mycket kraft på en klocka där urverket var trasigt samt att både tavlan och boetten är riktigt slitna? Jo för jag gillar denna form av boett. Och därför att jag verkligen gillar gamla slitna klockor. De är ett bevis på att de varit älskade en lång lång tid. De är ett bevis på att man aldrig skall ge upp en god vän.
