Och jag skall börja med att be om ursäkt för den missvisande slutbilden. Jag har en led lysrörsbelysning över min arbetsbänk som lyser med temperaturen 4000 kelvin. Och ibland tänker jag inte på reflektionen från den och det visar sig som en ljus rand över glaset. För i verkligheten så är både glas och tavla klanderfria på denna klocka. Och jag glömde även ta en bild på urverket med automatiken på plats så jag har lånat en bild från ett annat likadant urverk som satt i en Datejust som jag tidigare servat. Bara så ni skall se hur det ser ut
Men här har har vi ett klassiskt exempel på hur en klocka inte skall behandlas. Och särskilt inte en så pass fin klocka som denna. Urverket är ett Rolex 3135. En serie av urverk som tillverkades i över 30 år. 31xx släpptes 1983 och uppföljaren 32xx släpptes 2015. 31xx har en stor akilleshäl. Nämligen axeln för rotorn. Även om det är en känslig del på de flesta klockor med automatik så är det inte i närheten så känsligt som på denna serie av urverk. Axeln håller nämligen knappt ens för ett normalt serviceintervall. Sa jag att denna urverksserie tillverkades i över 30 år? 😉 Under denna tid så gjorde Rolex absolut ingenting för att korrigera konstruktionen. Man bara fortsatte att byta axlar på löpande band. Och det kan väl vara ok om folk sköter sig med serviceintervallen. Men det gör långt ifrån alla. Denna klocka fick vänta 15 år på sin första service. Och då har det gått så pass långt i slitaget så man kan få byta fler delar än bara axeln.
Och det blev man verkligen varse om här. För det första så när axeln blir sliten så börjar rotorn hänga. Den snurrar inte plant längre. Och går det så pass långt som här så börjar rotorn släpa på de underliggande bryggorna. Och inte nog med det. Rotorn hade även släpat mot insidan på boettlocket så det hade även blivit slitmärken både på ovansidan och undersidan av rotorn. Nu är ju detta bara estetiskt. Men det ser illa ut. Och man skall ha klart för sig att det material som slipats bort finns fortfarande kvar i klockan. Det kan inte ta vägen någonstans. Och hamnar det i lagerbanorna för hjulen så ökar även risken för slitage där. Det blir nämligen en perfekt slippasta tillsammans med gammal olja.
Men det stannar inte här i detta fall. När jag tagit loss automatmodulen tillsammans med rotorn så såg jag brun/rött damm under. Och det hade landat på lagerbanan för sekundhjulet. Här är det läge att sucka djupt. Så alla som läser detta sucka djupt nu. För det innebär att inte bara axeln för rotorn har slitits utan även de lagerbanor som den går genom. Så förutom axeln som jag alltid har på lager så fick jag även ta hem stenarna som agerar som lagerbanor. En i den undre delen av bryggan av automatiken och en för den övre. Och det kommer självklart erfodra arbete utöver det normala. För det är inte ”bara” att trycka ur de gamla och dit med nya. Här är det väldigt viktigt att de hamnar i rätt höjd i bryggorna. Precis som för alla lagerbanor i ett urverk. Vi pratar om hundradels millimetrar. Här använder man ett verktyg som kallas Horia. Det har en skala ned till 2/100 av en millimeter. Men det går att få närmare genom att justera mellan strecken på graderingen.
En sak som jag även var lite orolig för var lagerbanan för sekundhjulet där allt damm hade hamnat. Det kan även ha orsakat slitage där eller på själva sekundhjulet. Men den analysen fick vänta till alla delar var rengjorda. Och om vi nu skall vara lite positiva så såg allt annat ok ut. Så det var bara att börja sätta ihop urverket igen efter jag bytt ut de slitna delarna som jag nämnt innan.
När allt är rent och slitna delar är utbytta så börjar nästa fas. Och det är att testa alla funktionsgrupperna. Jag brukar börja med balansen. Så lagerbanor och motstenar för den sätts på plats. Sedan med balansen på plats så kollar jag höljdluft och hur väl balansen oscillerar. Denna serie av urverk har två skruvar som man kan justera höjdluften med om det skulle behövas. Sedan plockas balansen bort igen. Nästa steg för mig brukar bara fjäderhuset och dess glapp i lagerbanan för dess brygga. Nu är det en sten här som lagerbana så oftast brukar det vara ok. Men man måste kolla i alla fall. Sedan är det löpverket som gäller. Men innan detta så plockas brygga och fjäderhus bort igen. Man kan ju undra varför jag plockar bort testade delar igen? Jo det är för att få en så god insyn som möjligt på de olika funktionsgrupperna utan att det sitter andra delar i vägen. När det gäller löpverket så kollar jag självklart höjdluften. Inga hjul får vara för nära något intilliggande så risken är att de tar i varandra. Höjdluften skall även vara så liten som möjligt utan att de kläms. Man kollar även eventuellt glapp i sidled. Och här kan jag nämna att sekundhjulet och dess lagerbana som jag var orolig för var ok. När detta är klart så låter jag löpverket sitta kvar och sätter sedan dit fjäderhus och den bryggan på plats. Spärrhjulet på ovansidan av fjäderhusbryggan samt spärren och dess fjäder sätts även på plats. Detta urverk har även en egen liten brygga för kronhjulet som sitter på undersidan av bryggan. Så denna sätts dit också. Sedan finns även en del som har en så kallad wig-wag funktion. Så dit med den också. Här är det väldigt viktigt att det smörjs korrekt. Annars som kommer denna wig-wag funktion inte fungera som den skall.
Sedan är det dags att vända på urverket. För nu är det dags för ställmekanismen. Här sätts det som är nödvändigt för att få gången för urverket att fungera på plats. Så datumfunktionen skippas i detta läge. Detta för att det skall vara så lite som möjligt att ta isär ifall jag skulle se problem med gången, uppdraget eller ställandet för urverket. Och nu vänder vi på urverket igen. För nu är det nära till att få se urverket att gå igen. Haken sätts på plats och dess paletter smörjs. Detta är ett urverk som svänger 28800 per timme. Eller 8 gånger per sekund. Så här använder man ett fett för paletterna som heter 9415. Sedan är det dags för det mest spännande momentet. Nämligen att lägga balansen på plats för att se hur urverket presterar. Och jag kan säga att jag inte direkt blev besviken. Urverket presterar åter igen som ett urverk från Rolex skall.
Amplituden låg på 300+ efter att oljan fått gå till sig ett dygn. För de går faktiskt otroligt bra. Man blir imponerad varje gång. Beat error låg på 0,4. Helt ok. Men eftersom den är enkel att justera så petade jag självklart ned den till 0,0. Timegrafern visade även ca 5 sekunder plus på ett dygn. Så även här så gjorde jag en justering. Nu är det lite krångligare att justera gången på detta urverk och flera andra från Rolex. De har nämligen inga ruckningsstift som spiralen ligger mellan. Utan hela spiralen jobbar med dess fulla längd hela tiden. Istället så använder man sig av fyra vikter som sitter på balanshjulet. Två lite större och två lite mindre. Dessa vikter är gängade på skruvar som sitter på insidan av balanshjulet. Så vad man gör är att man förskjuter tyngdpunkten på balanshjulet för att få urverket att gå snabbare eller långsammare. Och eftersom urverket gick för fort så skall vikterna flyttas utåt från centrum sett. Tänk återigen på konståkarna och deras piruetter. De drar in armarna mot kroppen när de vill snurra fortare. Och se släpper ut armarna när de vill snurra långsammare eller stanna. Enkel fysik faktiskt. Jag nämnde att det finns fyra vikter i två olika storlekar. Och man får se dem som par. För flyttar man en vikt så måste man flytta den som sitter mittemot lika mycket. Annars får man obalans i balanshjulet. Och då får man andra problem.
Och självklart så behöver man ett speciellt verktyg för detta som är graderat. Systemet kallas for Microstella. För börjar man vrida på vikterna på måfå så får man som sagt andra problem. Vikterna har formen av en stjärna. Så änden på verktyget har samma form. Man trär på änden på verktyget på vikten. Och här gäller det att man är grymt stadig på handen. För slinter man så kan man kröka eller i värsta fall ha av tapparna på balansaxeln. Sedan kikar man på graderingen på verktyget medan man vrider på det. Visst, det är ett krångligt moment. Men det är ett system med grym precession. Dels för att hela längden av spiralen jobbar hela tiden och dels för att det går att justera gången med mindre än en sekund. Det fixar man aldrig om det är en balans som använder sig av ruckningsstift.
Så jag vänder på urverket igen för att sätta dit resten på tavelsidan och testa datumväxlingen. Inga problem där heller. Så på med tavla och visare också. Sedan sätter jag ihop automatiken. Men den lägger jag inte på förrän jag lagt urverket i boetten igen. Och på tal om boetten. Det här är en Submariner. Så det är väldigt viktigt att den är tät. Det innebär att alla packningar byts ut. Och det är faktiskt några stycken. Självklart har vi packningen för boettlocket. Men när det gäller krona och hals så är det en helt annan historia. Här är det inte mindre än fem packningar som skall bytas ut. För det första så sitter det en packning mellan den skruvade halsen och boetten. Så halsen måste skruvas ur. Och självklart måste man ha ett särskilt verktyg till det. Har jag sagt att urmakare är ”tool junkies”? 😜 När man sedan skruvat dit halsen igen så skall det dit fler packningar. Det vill säga om halsens gängor för kronan inte är slitna för då måste den också bytas ut. Det var den inte här så den fick hänga med en vända till. Sedan sitter det två packningar på insidan av halsen samt en på utsidan. Och till sist sitter det en packning i själva kronan också.
Så för alla er som tror att era gamla vanliga bruksklockor skall vara täta eller klagar på att ni har fått imma innanför glaset. Så här skall det se ut om en klocka skall vara riktigt tät. Det spelar ingen roll om det står waterproof, water resistant eller dylikt på er gamla klocka. Det var båg och en svårtolkad lek med ord. Inget annat. Det finns ett skäl till att dessa texter försvann. För det var inget annat än bedrägeri om man skall dra det till ytterligheterna. Och man satte turligt nog till slut stopp för det. Så hur vet man om sin klocka som skall vara tät verkligen är tät? Jo det finns självklart utrustning för detta. Nu har jag ingen trycktestare. Men många butiker som även gör service på klockor har denna utrustning. Och det kostar bara några hundralappar att få den testad. Och har man gjort ett korrekt jobb och inte sett några problem med ytorna som packningarna skall ligga mot så kommer klockan passera testet med glans.
Boetten får självklart sig ett bad ultraljudstvätten. Och då tar jag även bort vridringen. För där samlas det mycket smuts. Och för att ta bort vridringen så behövs det så klart ännu ett verktyg för detta. 😜 Det är fyra kilformade knivar som trängs in mellan vridringen och resten av boetten. Och här lägger man även en tunn plast mellan så man inte skadar boetten. Glaset var helt ok så det får leva vidare i klockan.
Och till slut så var det dags att lämna tillbaka klockan. Och som alltid är det ett kärt återseende för ägaren. Även om det denna gång blev lite dyrare än vad som var tänkt från början. Men om jag skall vara ärlig så var det ingen annan än ägarens fel på grund av att serviceintervallen igorerats. 😉 För den köptes som ny för 15 år sedan av samma ägare. Så vad vill jag säga med detta? Jo att köpa en ny klocka är ingen engångskostnad. Man måste budgetera för att den kommer behöva servas i framtiden. Och det gäller begagnade klockor också för den delen. Men en ny klocka! Det är ert ansvar hur bra delarna i urverket kommer att hålla i framtiden. Ni var först på plan. Se till att ta ert ansvar för detta.
