Gamla heliga tidtagarur har ju mer eller mindre ”gått ur tiden” (lågnivå på det skämtet). Sedan många år tillbaka så har vi haft andra sätt för att ta tid på något. Det första riktiga lyftet för andra lösningar var ju när quartzklockor med digital visning gjorde entré på 70-talet. Och sedan säkert 20 år tillbaka så har funktionen funnits i våra mobiltelefoner. Men det är något visst med gamla hederliga mekaniska tidtagarur. Det känns gediget. Det känns på riktigt. Och det kände min kompis också som plockade upp denna på någon loppis för en tjuga. Den gick inte. Eller rättare sagt, den gick i två sekunder innan den stannade. Det syns på en av bilderna jag bifogat. Men han ville ha den i alla fall. Han är ungefär lika gammal som jag är och har upplevt dem när det begav sig.
Det har ju funnits vanliga klockor med kronograf i 200 år. Då som fickur. Och som armbandsur i drygt 100 år. Vad skiljer då en kronograf och en vanlig klocka med kronograffunktion på ett mekaniskt urverk? Grunden är densamma. Det är ett urverk med fjäder, löpverkshjul, hake och en balans. Visningen är ju den samma bara det att man valt att ha sekundvisaren störst på en kronograf och minuterna som en mindre. Det handlar ju bara vilka hjul i löpverket som man sätter en visare på. För det är ju så att dessa hjul är som en växellåda med olika utväxlingar. Skillnaden där är ju att man låter alla hjul vara aktiva i ett urverk för timmar, minuter och sekunder till skillnad mot en växellåda där man flyttar det drivande hjulet mellan olika utväxlingar. Men den största skillnaden mellan en klocka med tidtagningsfunktion och ett dedikerat tidtagarur är att medan urverket hela tiden går i en vanlig klocka, det måste det ju annars så kan den inte visa tiden, så stannar ett tidtagarur urverket helt och hållet när man stoppar det. Det här är samma funktion som en klocka som har ett så kallat ”hack”. Alltså funktionen att stoppa urverket när man ställer tiden. Detta för att kunna ställa tiden exakt. Det åstadkom man genom att stoppa själva balanshjulet med någon form av arm. Det var en vanlig funktion på klockor avsedda för militären förr.
Det här tidtagaruret är ett ”noname” och kanske inte av högsta kvalité. Jag har ingen aning om hur gammalt det är. Men skulle jag gissa så kan det var upp emot 100 år. Jag kunde helt glömma att hitta en teknisk manual på den så oljning och ljutering av armar fick gå helt på rutinen. För i ett urverk som har en kronograf så kan man behöva ljustera lägena på vissa armar. Det gäller även för vanliga klockor med kronograffunktion. Det görs ofta med excentriska skruvar. Dessa gör att man kan justera viloläge och stopplägen på armarna.
Väl rengjord, ihopsatt och oljad så fungerade tidtagaruret som det skall igen. Jag hoppas min kompis kan hitta någon bra användning för det. För det är ju en cool ”gadget”.
