Det har varit lite tyst från mig senaste månaden. Det beror på att jag dels har byggt en ny klockverkstad. Men också för att det är ju faktiskt sommar och man behöver göra lite annat. Men nu är jag tillbaka med nya krafter och med en legendarisk klocka.
Är ni upplagda för lite historia igen? I slutet på 60-talet så kämpade några tillverkade av klockor för att presentera den första klockan med kronograf som även var automatisk. Kampen handlade främst om urverken Zenith El Primero, Heuer Calibre 11 och en Japansk uppstickare, nämligen Seiko 6139. Zenith med El Primero var helt klart först med att presentera en prototyp januari 1969. Men Seiko vann racet på marknaden med sitt urverk 6139 när det släpptes maj 1969. Det här var en stor sak inom klockvärlden. Och det visade sig ännu större när den fick följa med ut på en färd i rymden 1973. Smeknamnet Pouge kommer nämligen från colonel Pouge som var astronaut. Det är väl känt att NASA valde Omega och deras Speedmaster som klocka till deras astronauter. Men när Pouge påbörjade sin träning för färden till NASAs dåvarande rymdstation Skaylab 4 så hade han ännu inte fått sin Speedmaster. Han fick den faktiskt inte förrän i slutet av sin träning. Och då hade han redan vant sig vid sin egeninköpta Seiko med referensen 6139-6005. Han bad därför att få ta med sig sin Seiko utöver den Speedmaster som han till slut fick. Det fick han men den fick inte användas för officiella moment på rymdstationen. Det tog faktiskt väldigt många år innan det faktiskt uppdagades att han bar en Seiko på färden. Ända till 2007 då någon inbiten klockälskade såg en bild på Pouge och hans Seiko från Skylab 4. Pouge konfronterades och berättade att den var med på resan. Och inte nog med det. Han hade på eget bevåg använt den när han gjorde tidtagna ”engine bursts” för att styra stationen. Det var ju den klocka som han till största del hade använt under sin träning. Det var den klocka han litade på och var bekväm med. Ett djärvt men realistiskt beslut.
Denna klocka som jag har på bordet har dock referensen 6139-6002. Men den har exakt samma urverk som den colonel Pouge använde. De är väldigt snarlika över huvud taget. Seiko har med all säkerhet skrivit in sig i historieböckerna med sin automatdrivna kronograf. Sedan kan man ju vrida och vända på de fysiska lagarna hur bra ett automatiskt urverk fungerar i tyngdlöshet. Men eftersom matte och fysik var mina stora ämnen i skolan så förstår jag hur den kinesiska kraften gjorde sitt. Man får aldrig underskatta energin av en rörelse. Inte ens i tyngdlöshet.
Har ni fått nog av vetenskap? Ok, vi går tillbaka till servicen av klockan. När jag fick denna skickad till mig så var det för att den betedde sig konstigt i kronografen. Klockan stannade ibland och det var inte systematiskt. Det kunde hända vare sig kronografen var på eller av. Men jag misstänkte i alla fall att problemet låg i kronografdelen. För när klockan väl fick för sig att stanna så gjorde den som en klocka med en dåligt justerad eller skitig kronografdel. Man såg på balansen hur den började tappa fart för att till slut stanna helt. De flesta kronografer har ungefär samma lösning för att starta den. Det är en typ av växel som för ihop två hjul. Men det här är en Seiko. Och de är ju kända för försöka lösa saker på eget sätt. Så även i detta fall. I stället för en typ av växel så gjorde man något som mer liknar kopplingen för växellådan på tex en bil. En ganska intressant lösning faktiskt. Det var bara det att de vände på tänket. I stället för att det var frikopplat när kronografen var av så var det friläge när den var startad. I praktiken betyder det att urverket med kronografen tar mer kraft när den är av?!? Det är inte ofta man använder en kronograf som en normal bärare av en klocka. Varför skall den då ta mer kraft när den inte är igång? Förbryllande. Man rekommenderade till och med att kronografen skulle vara igång hela tiden och låta dess sekundvisare verka för den vanliga tidvisningen också. Den vanliga tidvisningen har nämligen ingen egen sekundvisare. Klockan har bara en liten sub dial och det är minuträknaren för kronografen. Så lite finurligt var det allt ändå.
Men åter till denna service. När jag skulle lossa på skruvarna för bryggan till kronografen så satt de väldigt löst. Och jag menar jättelöst. Det var faktiskt så att bryggan kunde röra på sig lite. Det kunde helt klart vara en del av problemet. Vidare ner i urverket så satt en del andra skruvar så hårt så man misstänker att den tidigare urmakaren precis kommit från gymmet. Det känns alltid lite obehagligt att att lossa på skruvar som sitter alltför hårt. Risken är ju att de går av när man tar i. Det har faktiskt hänt. Och mer än en gång. Det har till och med hänt för mig på en Rolex med urverket 3135. Det kändes inte så himla kul. Nu har deras skruvar lite väl tunna skallar så det blir inte så mycket gods kvar där spåret är. Så ta aldrig i för mycket när ni drar åt skruvarna på en Rolex. Ursäkta sidåspåret. Åter till ordningen. Glaset är ganska repigt och det är ett mineralglas så det är svårt att polera. Särskilt eftersom det är aningen kupat. Är det platt så är det lite enklare. Men ägaren valde att behålla det befintliga glaset. Jag hoppas att han ångrar sig framöver och vill få det bytt. För det förtjänar den nästan felfria urtavlan. I övrigt så saknar minutvisaren det mesta av sitt lume. Nu är den i övrigt gammal och död så det spelar ingen större roll. Men det syns helt klart att lumen saknas eftersom den är vit.
För övrigt så gick servicen bra. Jag hade sagt till ägaren att jag hade mycket att göra nu så det kan ta lite tid. Men min nyfikenhet spelade mig ett spratt. Jag skulle ju bara kolla om jag såg varför den betedde sig som den gjorde. Och helt plötsligt så hade jag skruvat isär halva urverket. Go figure. Så jag tyckte det var lika bra att fortsätta. Urverket var i gott skick för att vara 50 år gammalt. Klockan är nämligen från 1972. Inget var onormalt slitet. Visst, det var lite skitigt och hade en del torr olja. Vilket låter konstigt eftersom det enligt utsago skulle varit servat för något år sedan. Jag tvivlar lite på det. Eller så gjorde man helt enkelt inte ett så bra jobb.
Väl ihopsatt med kronografdelen på plats så var det allt lite spännande. Skulle den fungera korrekt? Jo men visst gjorde den det. Om det var att bryggan som satt löst eller lite torr smörjning som var orsaken vet jag inte. Och skall sanningen fram så spelar det ingen större roll för mig. Det är ju faktiskt så att varje gång man har skruvar isär ett urverk så bygger man ju upp det igen från alla dess beståndsdelar. Man uppmärksammar eventuella avvikelser och slitage och åtgärdar dem. Så även denna gång. Jag har gjort mitt jobb och nu går den som den skall igen. Det är, och kommer alltid att vara, den största belöningen. Det är en känsla som är svår att beskriva.
