Jag har tidigare pratat om Seiko. Men aldrig riktigt om deras två flaggskepp tillsammans. Det går att säga mycket om Seiko. Och det är ju faktiskt så att de är en av de största när det gäller klockor. Visst har de gjort en massa medelmåttiga och till och med dåliga lösningar med tiden. Men vilken klocktillverkare har inte det? Seiko är bland annat kända för att hitta på egna mekaniska lösningar för en del funktioner i sina urverk. Den mest kända är kanske deras ”magic lever”. En del i automatiken på väldigt många av deras urverk. Man fick med denna ned antal delar i automatiken till ett fåtal. Nackdelen var att urverket inte gick att dra upp manuellt. Det försvarade de sig med att lösningen var så pass effektiv att ett manuellt moment inte behövdes längre. Inte ens om fjädern var helt urdragen. Det krävdes inte så många rörelser så skulle den prestera ok igen. Detta tvistar de lärde om. Och även användarna. Jag har haft flera, och speciellt en, där jag tycker slitaget har varit besynnerligt. Själva rotationspunkten för magic lever har en lagerbana med en sten. Stenarna i ett urverk är rubiner. Förr var det äkta rubiner men sedan början av 1900-talet så är de syntetiskt framställda och har mycket högre kvalitet. Hårdheten på dessa är 9 på Mohs skala. Diamant, som är hårdast, har 10. Härdat stål ligger mellan. 7 och 8. Det betyder i en lösning där en axel av stål som roterar i en sten så bör axeln slitas först. När jag öppnade en Seiko en gång så blev jag lite förvånad. När jag lyfte på själva rotorn så fick jag syn på ett rött damm under den. Och det var mycket. Så pass mycket så att automatiken knappt fungerade alls. Stenen var så utsliten så jag aldrig sett något liknande. Varken före eller efter detta tillfälle. Men nu spårade jag ur lite. För klockan jag skall prata om nu har inte denna lösning. Den går att dra upp manuellt. Hurra för Seiko! För när de samlade ihop sig och koncentrerade sig på att göra något riktigt bra så blev det väldigt bra också. Världsklass.
Seiko hade en tuff tid mellan 1950-talet till 1970-talet. Man hade redan innan kriget haft två större fakriker för tillverkning. En i Tokyo och en i Nagano. Och vi vet alla vad som hände med Tokyo i andra världskriget. Så där fick man mer eller mindre börja om från början. Och fabrikerna fick 1959 helt egna styren men låg självklart under familjen Hattori. Fabrikerna fick namnen Daini Seikosha för den i Tokyo och Suwa Seikosha i Nagano. Här skall det enligt sägen uppstått en rivalitet mellan fabrikerna. Kanske var det ett knep av Hattori att skapa en konkurrens inom företaget för att öka kreativiteten. 1960 så begärde Suwa att få göra en klocka som skulle bli jämförbar med en kronometercertifierad. Klockan fick namnet Grand Seiko. Året senare så var Daini inte sämre. Den klockan fick namnet King Seiko. Börjar ni känna av rivaliteten? 
Grand Seiko har alltid setts som storebror. Men var det verkligen så? Jag menar kvalitétsmässigt? Här tvistar de lärda (igen). Och jag tänker inte ge mig in i den debatten.
Denna klocka är som sagt en King Seiko. Den är från 1974. Och den tillverkades i bara något år till. För 1975 la man både namnet King Seiko och Grand Seiko på hyllan. Och när man 1988 betsämde sig för att återuppliva ett av dem så blev det Grand Seiko. Men idag så finns även King Seiko som namn igen. Urverket i denna, med referensen 5626-8010, är ett 5626B. Ser ni sambandet mellan referens och urverksnummer? Lite finurligt av Seiko faktiskt. Att den har bokstaven B efter numret betydde att det har gjorts en del uppdateringar/förbättringar med tiden.
Om man nu skall luta sig tillbaka till påståendet att Seiko gärna hittade på egna varianter på lösningar så är detta urverk inte något undantag. Och skall jag nämna något så är det ställmekanismen. Den är faktiskt på gränsen till förvirrande. Den innehåller nästan dubbelt så många delar som en ”normalt” ställmekanism. Ett exempel är antal fjädrar. Den innehåller så mycket som sex stycken inklusive regel fjädern (setting lever spring). Normalt brukar det vara två! Vid en anblick så ser Det faktiskt riktigt rörig ut. De har även en speciell variant på funktionen för att automatiken skall fungera åt vilket håll rotorn än snurrar. När jag tar isär ett urverk så skapar jag mig alltid en bild i huvudet hur alla funktioner samarbetar. Men här får man allt tänka två gånger, om inte tre. Men det fungerar. Och dessutom fungerar det bra. Vad mer kan man begära? Jo det skulle väl vara att det var lite mer servicevänligt. Visst, gör man inget annat än att serva 5626, eller 5606 som det grundar sig på, så jobbar man upp effektiviteten. Men det tog mig nästan dubbelt så lång tid att sätta ihop detta urverk som andra från denna tid. Jag sätter nog ihop ett Valjoux 7750 som har kronograf lika snabbt eller till och med snabbare. Och faktum är att tillverkare gör urverk mer servicevänliga nu sedan flera år tillbaka. Det var väl någon som helt plötsligt kom på att kanske det kan vara så att vi får in dem på service i framtiden och då är det ju bra om vi kan vara effektiva så vi spar tid. Doh! Nej, nu var jag elak. Men lite så kan man känna faktiskt. Och väl ihopsatt så visar man att man faktiskt kan göra riktigt bra urverk. Även fast det här inte är kronometercertifierat så bryr det sig väldigt lite om vilken position det har. Det är kort och gott kvalitét.
För slutbilden så har jag valt ett annat armband än vad klockan kom med. Den hade ett metallband som är som ett tätt nät. Och jag har inte riktigt fastnat för dem. Så det fick bli ett som har en blandning av borstat och blankpolerat stål. Precis som boetten har. Det kunde varit aaaaningen bredare så det hade blivit en jämnare linje mellan armband och boett. Men nu var det detta som jag hade och jag tycker det passar bra. Men smaken är ju som sagt som baken.
När någon kontaktar mig för att få hjälp med en klocka så ställer jag alltid frågan vad som är fel. För det är faktiskt så att säkert 95% av klockorna som kommer till mig har något fel. Den går inte, den går inte att dra upp, den går för långsamt, den går för fort, datum eller dag slår inte över eller slår över vid fel tidpunkt, det skramlar i den, glaset är trasigt/repigt osv osv. Så samma fråga fick ägaren till denna. Svaret jag fick var ”Det är inget fel alls på den. Den går faktiskt väldigt bra. Men det är ett tag sedan den servedes sist så jag tänkte att den kan nog behöva lite ny olja.”. När jag hör något sådant blir jag lite varm i kroppen. Det finns folk som verkligen bryr sig om sina klockor och de servar dem med rekommenderade intervaller. Man hör ibland folk säga ”Den här klockan är inte servad på 10-15 år och den går fortfarande bra.”. Allt jag vill säga till dem är om du bara visste hur illa du går åt din klocka. För det är så här slitage uppstår lättast. Utan tvekan. Oljan torkar. Delar börja gå tyngre mot varandra. Små partiklar av material lossnar och sprids i urverket. Och det är nu som slitaget börjar öka exponentiellt. Så snälla, gör som ägaren till denna klocka. Lämna in era klockor på service som sig bör. Du kommer öka livslängden på din klocka markant. Så all respekt till honom. Och jag hoppas att jag får se den igen om ca fem år då det är dags igen.
