Ok, nu är det dags att bekänna färg. Omega Constellation är utan tvekan min favoritklocka. Den har Omegas normala kvalité och lite till. Pricken över i:et som man brukar säga. Kronometercertifierad, men framför allt riktigt snygga. Särskilt de från 50 och 60-talet. Den tiden då man visste hur man gjorde snygga klockor. ”Dress watch” är en underdrift i detta fall.
1948 så fyllde Omega 100 år. Det skulle självklart firas. I samband med detta så gav man ut man modellen Seamaster. Men man släppte även en kronometercertifierad klocka med automatisk uppdragning. Det var deras första sådan och det var en begränsad utgåva. Klockan fick namnet Centenary och var av helguld. Enligt utsago så skall det ha gjorts 6000 exemplar av Centenary. Och det är här idén om en kronometercertifierad klocka med automatik föds men som skulle finnas i det normala sortimentet. Alltså inte en begränsad utgåva. Så 1952 så såg Constellation dagens ljus för första gången. På baksidan av boetten så är det en bild av ett observatorium med åtta stjärnor på himlen. Stjärnorna symboliserar utmärkelser de tidigare hade fått. Två kronometerrekord för precision och sex förstaplatsutmärkelser. De första fyra åren av Constellation så hade de en serie urverk som man ibland kallar för bumper automatic. Det syftar på konstruktionen av rotorn för automatiken. I stället för att den som på senare urverk hade en rotor som kunde snurra fritt så studsade denna mellan två fjädrar. Därav uttrycket bumper. Dessa urverk låg i 350-serien.
Denna klocka är från 1956. Det var första året med en ny serie urverk för Constellation, nämligen 500-serien där man hade lämnat den gamla bumpertekniken och i stället hade en effektivare konstruktion för rotorn där den kunde snurra fritt. Urverket i denna är ett Omega 505. Klockan har sett tidens tand. Det är helt klart. Urtavlan är påverkad och boetten har sina skador. Men vad gör väl det. Det bidrar bara till helheten. Det är en klocka som har använts. Och det är helt klart det bästa betyget. Den har troligtvis blivit utsatt för fukt någon gång. Det syns på bland annat urtavlan. Men även i själva urverket. Det är inte lika blankt som det en gång var när den lämnade produktionslinjen. När klockan kom till mig så hade den tappats i golvet och det hade efter det börjat skramla oroväckande i den. Skramlar det i en klocka med automatik så misstänker man ofta rotorn. Den del i automatiken som sköter momentet som drar upp den. Det är en vikt som är utformad som en halvcirkel med en axel eller en lagerbana i mitten. Detta gör att när du rör din arm så uppstår det en kinetisk kraft som ger den en spinn. Axeln eller lagerbanan är sedan kopplad till fjädern i klockan med några extra hjul. Och mycket riktigt. När jag öppnade klockan så såg jag direkt att axeln, som i detta fall sitter på den övre bryggan till automatiken, hade gått av. Nu är denna lätt att byta men lite svår att få tag på. Men när något sånt här händer så rekommenderar jag alltid en full service. Dels för att man vet inte vad som mer har påverkats av smällen men även för att när något brister i ett urverk så är risken ganska hög att någon liten metallflisa bryts bort. samband med brottet. Det kan vara en oerhört liten flisa men det räcker för att stoppa urverket totalt om den hamnar på fel plats. Och ”fel plats” är i praktiken överallt i ett urverk.
Nu gick denna klocka inte alls när den kom till mig. Inte ens när man drog upp den manuellt. Ägaren blev lite konfunderad av detta. Den gick ju precis innan han hade skickat den. Det fick mig att misstänka precis det jag nyss pratat om. Men det var mer ”skräp” än så som orsakade detta. Jag hittade ett litet nystan av fiber som hade trasslat in sig i gånghjulet. Det här var mer än vad som krävs att stoppa ett urverk. När jag hittade det var jag bara tvungen att se om detta var enda orsaken och skruvade ihop nödvändiga delar för att urverket skulle kunna gå. Och visst var det så. Det var en lättnad faktiskt. Kanske det inte var mer som hade gått sönder i smällen.
Att jobba med ett kronometercertifierat urverk är en fröjd. Det märks direkt. Allt passar så otroligt bra ihop. Nu är det så att det inte är dålig passning på vintage ”standardur” från den här tiden. Med dagens mått sett så var standard så mycket högre än vad den är idag. Men här har man gjort det här lite extra. På urverket står det ”adjusted in five positions”. Det betyder att den måste hålla sig inom vissa värden i fem lägen. Och utöver det även vid vissa temperaturskillnader. Och detta över ett tidsspann på femton dagar. Kronometercertifiefieringen kallas för COSC. Contrôle officiel suisse des Chronomètres. Nu kanske den efter snart 70 år inte riktigt når upp till dessa krav längre. Särskilt inte efter den har fått sig en ordentlig smäll. Men den ligger i alla fall på runt +-10 sekunder beroende på vilken position den har. Och det tycker jag är helt godtagbart.
En annan grej var att jag hittade en bit av en tidigare regelfjäder (setting lever spring) fastklibbad med sitt eget fett på baksidan av urtavlan. Den har ju helt klart byts ut någon gång för att den gått av. Inte så konstigt. Det är inte så ovanligt att det händer. Det som är konstigt är dock att den satt där den gjorde. Det sista jag gör innan jag sätter på urtavlan igen är att blåsa av baksidan på den så man inte får in någon oönskad partikel i urverket. Detta var helt klart inte rutinen hos tidigare urmakare. 
Jag bytte även ut en skruv som har med finjusteringen av gången på urverket. Här saknadedes nämligen själva huvudet på skruven. Det betyder att denna funktion inte gick att använda. Utan man fick justera med hjälp av själva ruckningsarmen. Det gör det svårare att hitta exakt rätt läge. Men jag dök ned i mitt lager av små skruv för att leta upp en ersättare. Och jag menar verkligen små skruv. Gängan på denna var 0,4mm. Men jag lyckades hitta en så nu fungerar finjusteringen igen.
Så nu ligger den här på arbetsbänken och går samt att alla funktioner fungerar som de skall igen. Det är en oerhört vacker klocka. Bandhornen är helt fantastiska. De korta visarna som inte går över indexen gör även sitt i det hela. Korset på urtavlan. Urtavlan som ibland kallas för pie-pan är konvex och har en tydlig vinkel precis i linje med underkanten på indexen. Hela klockan är så himla snygg. Den unga designern Renné Bannwart, som för övrigt designade Seamaster också, hade helt klart en enorm känsla för hur en snygg klocka skall se ut. Jag tog mig friheten att ta slutbilden med ett svart armband. När den kom till mig så hade den ett brunt. Men jag tycker nog den passar bäst med ett svart armband. Jag gillar kontrasterna som uppstår då.
