Nu blir det lite tätt mellan inläggen. Jag funderar på om Facebook spelar mig ett spratt. Det här är andra gången ett inlägg ”försvinner” . Jag var övertygad om att jag redan lagt upp detta inlägg. Men jag hittar det inte. Eller så är det huvudet som spelar mig ett spratt. Det är ju inte omöjligt heller. Jag sitter ju ofta och skriver delar av inläggen lite då och då.
Men nu blir det historia igen. För jag tror inte jag har skrivit om en Enicar tidigare. Familjen Racine har varit ett namn inom urmakare sedan 1700-talet. Det fanns flera klockindustrier där familjen Racine var inblandade. Det var dock få som använde namnet inom industrin. Sr. Julius Racine hade registrerat familjenamnet som ett klockmärke. Så 1913 när Ariste Racine och hans fru Emma valde att starta ett företag som tillverkade klockor så kunde man inte använda detta. Då kom Emma på den brillianta idén att vända på familjenamnet. Så i januari 1914 så registrerades namnet Enicar.
När denna klocka kom till mig så gick den inte alls. Inte ens om man försökte snurra lite på den. Jag har ett knep där man håller runt boetten med fingertopparna och med urtavla upp. Sedan knycker man till lite med handleden så man skapar en snabb roterande rörelse. Om urverket har någon form av livsglädje så brukar man i alla fall få den att gå några sekunder. Här hände absolut ingenting. Nothing, rien, zilch, nada. Det är alltid oroväckande. När jag tog av boettlocket så såg jag inte direkt någon orsak till detta. Men när jag väl lyfte av automatiken så började jag se ett och annat som inte såg ok ut. Centrumsekundhjulet hade massa små svarta prickar på sig. Jag såg även en första antydan till överoljning. Och ur fjäderhuset så hade det även läckt ut olja/fett. Det behövs en hel del översmörjning av fjäderhuset för att detta skall kunna hända. Dessutom såg det riktigt smetigt ut. En tråkig grå smörja. Vidare ner i urverket så gjorde sig övrig överoljning sig märkbar. Varje brygga jag lyfte på hade en pöl av olja under sig. Hade man använt en matsked när man oljat detta urverk tidigare? Dessutom upptäckte jag att det saknades en skruv i mekanismen som har att göra med datumväxlingen. Och efter att ha sett vad som försigick i övrigt i detta urverk så var jag inte direkt förvånad. Så det var bara att dyka ned i skruvlagret för att hitta en passande. Gängan var 0,5mm i diameter och skallen var tvungen att vara mycket låg. Annars skulle den ta i undersidan av ett angränsande hjul. Men jag hittade en passande skruv.
Väl helt isär så fick alla delar sig en ordentlig rengöring, som alltid. Och när det väl är dags att sätta sig för att sätta ihop urverket igen så är det lite spännande. Det är det alltid. Men lite extra när man har att göra med ett urverk som inte visat någon livsglädje över huvud taget. När jag sätter ihop ett urverk så är första steget att få dit alla delar på plats som krävs för att det bara skall kunna gå. Alla extra funktioner såsom automatik, datum, dag mm får vänta. När jag jag satte tillbaka balansen för att till slut få urverket att gå så var det spännande. Det är det alltid. Och minsann, den gick. Och inte nog med det, det såg riktigt piggt ut. Det är dessa stunder som är så magiska så de inte ens går att beskriva. Ett över 60 år gammalt urverk som inte ville gå alls visar plötsligt sitt rätta jag. Ariste och Emma visste minsann vad de höll på med. Men det finns lite slitage på den. Kanske var det därför den var så överoljad som den var. Den är lite känslig för olika positioner. Men inte mycket. Vad man gör då om man vill behålla originaldelarna är att man försöker hitta ett medelvärde mellan positionerna så kommer den gå bra över dygnen.
Klockan tillhör en bekants bekant. Jag känner igen namnet från tiden jag växte upp. Klockan har tillhört hans pappa som faktiskt har varit olympier i gymnastik och svensk mästare flera gånger. Senare i sitt liv var han även dommare vid olympiader. På baksidan av boetten så står det graverat ”Schweiz-Schweden 1964” För det är så att han fick faktiskt denna av det Schweiziska laget vid olympiaden i Tokyo 1964. Det var ingen dålig gåva.
Så, ännu en klocka som har vandrat i släktleden. Sådant gillar ju jag. För det känns lite mer på riktigt. En klocka kan vem som helst köpa. Och har man gott om pengar så kan man köpa massor med klockor som man sedan stoppar in i något skåp och har mer som visningsobjekt och kallar sig sedan för samlare. Men en klocka som man har ärvt är något helt annat. Det är genuint. För varje gång man vrider på handleden för att se vad klockan är så blir man ju påmind om sin släkting som kanske inte är med oss längre. Det var som en bekant sa till mig efter att jag hade servat hans farfars gamla klocka. ”Det är som om farfar tittar tillbaka varje gång jag kollar vad klockan är.” Det är det bästa jag hört på länge. Jag blir rörd varje gång jag tänker på det.
