Nu är den här inte lika gammal som de som Armstrong och grabbarna hade med sig till månen. Den är ca 30 år yngre. Detta exemplar levererades till sin första ägare i december år 2000. Kan det ha varit en julklapp? Referensen är 3520.50. Det här är ingen klocka som jag egentligen trånar efter. Jag tycker att det blir för rörigt med alla visare på urtavlan. Men jag har fortfarande stor respekt för Speedmaster och dess historia.
Urverket baserar sig på det mycket kända Valjoux 7750. Jag har skrivit om historien av detta urverk i ett tidigare inlägg då det satt i en Lemac som jag servade. Men den här har ju några funktioner till så det är ett 7751. Omega kallar det för 1151 med deras nummer. Det försiggår mycket på den här urtavlan. Klockan har hela åtta visare. Och att få dessa på plats igen kan vara tidsödande. Särskilt de som har med kronografen att göra.
Urverket är vackert dekorerat. Men det slår mig ganska snabbt att det har hänt något här någon gång i tiden. De flesta delar har någon typ av hinna/beläggning på sig. Det syns särskilt på blanka delar. Den var dessutom lite svårare att få bort. Det finns ett väldigt bra fett som heter Molykote DX som rekommenderas av vissa tillverkare. Omega är en av de som använder det på senare år. Det kan vara lite svårare att få rent efter det. Men här var det så spritt så jag tycker det är lite konstigt. Jag hittade dock inget som helst spår av rost i övrigt så frågan är om det har varit fukt eller något annat. Lite förbryllande faktiskt.
Nästa avvikelse var att många av skruvarna i urverket var för hårt åtdragna. Det ser man redan innan man försöker lossa på dem. Skruvskallen är nämligen inte riktigt plan längre. Ljuset som reflekterar sig i de blankpolerade skruvskallarna skall vara jämt. Är det inte det så är skallen inte plan. Den får en v-form längs med spåret. Det är jättelätt att se faktiskt. Och med detta i åtanke så har man hjärtat i halsgropen för varje skruv man lossar. En skruvskalle kan nämligen gå av i detta läge om materialet har sträckts för mycket. Enkel materiallära. Men denna gång gick allt väl. Och det är en lättnad när man ser att skallen är plan igen efter att bara ha lättat trycket på skruven lite.
Vidare så hittade jag att den så kallade cannon pinion satt väldigt löst. Det här urverket har en ”off set” cannon pinion. Oftast sitter den påtryckt på ena änden av centerhjulet. Dess funktion är att verka som slirkoppling när man ställer klockan. Är den för lös så kan det vara så att visarna inte hänger med ordentligt. Slirkopplingen kickar in för lätt och gör att visarna inte hänger med. Är den för tight så riskerar man att dra sönder något i urverket. Men här rör det sig som sagt om en slirfunktion som inte sitter på centerhjulet. Eller rättare sagt, man har flyttat detta hjul så det inte sitter i mitten. Men det har samma funktion och kallas för the great wheel som centerhjulet brukar göra. Slirfunktionen består av tre delar som är ihoptryckta. En kärna, ett kugghjul och en fjäderbricka. Problemet här var att hålet i kärnan var lite för stort. Eller rättare sagt axeln på centerhjulet var slitet. Lite konstigt faktiskt. En gissning är att fjäderbrickan som normalt är den som skall slira hade blivit onormalt trög. Den hade nästan nypit. Här fanns det nämligen spår av den här beläggningen som jag tidigare nämnt. Så då hade kärnan som är påtryckt på centerhjulet axel tappat greppet och agerat slirkoppling i stället. Själva cannon pinion satt väldigt löst och det var tur att jag tittade lite noggrannare på axeln så jag såg slitaget. Så det blev att byta centerhjulet. Men jag beställde en cannon pinion också för säkerhets skull. Och det var tur det. Jag fick till slut byta den också.
En av de märkbara felen på denna klocka när jag fick in den var att timräknaren för kronografen gick hela tiden. Även när kronografen var av. På det här urverket då drivs det hjulet direkt från verksidan och bromsas istället när kronografen är av. Även här så är det en liknande slirkoppling inblandad. Men den fungerade som den skall. Så det var den bromsade armen som var sliten. Och den är faktiskt av plast. 
Men kanske det är bättre att det är denna del som slits än de så sköra kuggarna på det mer komplicerade hjulet som armen bromsar. Och det finns faktiskt fler delar som är gjorda i plast i 7750-familjen. Vissa har ersatts med tiden till stål. Ett exempel är en del som är en av alla fjädrande funktioner i kronografdelen. Den var tidigare en kombination av plast och stål. I detta urverk var den dock helt i stål. Härligt att se.
Väl ihopsatt så presterade urverket väldigt bra. Så fort jag fått ihop ett urverk så pass mycket så att det går så lägger jag den på timegraphern direkt för att få en riktlinje på hur den går. Och här tittar jag mest på amplituden. Alltså hur mycket kraft som är kvar vid balanshjulet. Värdena var riktigt bra. Och då vet man att det kommer till och med bli lite bättre när oljan fått gå till sig. Så den här klockan landade på väl över 300 vilket är riktigt bra.
När så gott som hela urverket är ihopsatt så är det till slut är dags för att sätta dit alla visare. Och här handlar det som sagt om åtta stycken. Timmar, minuter, sekunder och gmt (24-timmarsvisning). Samt timmar minuter och sekunder för kronografen. Dessutom så visar den även datumet med en visare. På en normal klocka så är det ju tre visare. Det går ganska snabbt då. Visare för kronografer är särskilt svåra att få på plats rätt. De hjulen som de visarna sitter på rör sig väldigt lätt när man trycker dit visarna. Så det gäller att allt är plant och att verktygen man använder är bra. Annars kan få hålla på en stund. Det sista jag sätter dit är själva rotorn. Alltså vikten som skapar ett moment för att dra upp fjädern i urverket. Den är bara i vägen annars. Så den sätter jag dit när urverket redan ligger i boetten.
För den slutliga bilden klädde jag den med ett läderband i stället för originallänken som är av stål. Det är faktiskt sällan jag tycker stål passar bättre än läder.
