Nu är det nog ett halvår sedan jag fixade till en klocka åt mig själv. Jag har helt enkelt inte haft tid. Det har bara blivit andras klockor den senaste tiden. Men nu var det dags. Jag behövde lite uppmuntring åt mig själv. Jag har en tid letat efter en äldre kronograf. Inte jätteaktivt men ändå med ett halvt öga öppet. Varför då en äldre kronograf? Jo för det första för att jag gillar gamla klockor. Men också för att framför allt på 40 och 50-talet så var de inte så stora blaffor som många var senare och är idag. Dessutom var de mer stilfulla och diskreta. Helt plötsligt så dök denna upp. Det var en bekant som hade lagt upp den till försäljning. Så jag gjorde en deal med honom. Den är rätt sliten i boetten. Mässingen har börjat titta fram under guldpläteringen på flera ställen. Men den har en vacker form. Bandhornen har precis det utseende som tilltalar mig mest. Boetten är också rätt tunn i pereferin utanför urverket. Visarna är tunna och vackra utan någon lysmask (lume). Likadant med urtavlan. Den har inte heller någon gammal lysmask. Urtavlan är inte perfekt skick. Den har sina spår av tidens tand. Men vad gör väl det? Absolut ingenting! Det är ju en del av charmen med gamla klockor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om en klocka har används flitigt i sitt liv så kan det få synas. Det ger ett helhetsintryck av dess historia. Och det kan aldrig vara fel.
Så vad är det då för kul urverk som sitter i klockan? Jo det är ett Landeron 48. Det finns ju några välkända urverk med kronograf från den här tiden som det pratas ofta om. Lemania med den krångliga beteckningen 27 CHRO C12 eller CH27 som man brukar kalla det med ett enklare namn. Det dök först upp 1942. Och nämner man detta urverk måste man ju självklart nämna Omega 321. Det har ju faktiskt varit på månen. För det bygger ju på just CH27. Lemania och Omega låg ju redan på den här tiden under samma tak när de tillsammans med Tissot bildade SSIH Group 1932. Vidare måste även Venus 175 nämnas som dök upp 1942. Man får heller inte glömma Valjoux 72 som dök upp 1938. Samma år som Landeron 48. Men Landeron 48 hade en föregångare. Nämligen 47. Jag har ett inlägg om en klocka med ett sådant urverk här på Urkul.se. Landeron hade på 20-talet köpt patent från Breitling på bland annat kronografer. Dessa pantent var senare på väg att gå ut och man kände att man behövde komma fram med något nytt. Och det var här Landeron 47 kom in i bilden. Tidigare hade man använt en teknik för att starta/stoppa/nollställa kronografen som kallades för ”column wheel”. Det var den tekniken patenten baserade sig på. Förutom att patenten höll på att gå ut så var det en ganska kostsam tillverkning av dem. Så man tog fram en ny teknik som patenterades och som kallades för ”cam actueted” och den såg dagens ljus i 47:an. Patentet var CH209682. 47:an tillverkades dock bara under ca ett år under 1937. Sedan gjorde man lite förändringar och 48:an föddes. Här satte man ned foten och det tillverkades i ca 3,5 millioner exemplar.
Men nog med historia och åter till denna klocka. Den gick faktiskt när jag fick tag på den om än lite haltande. Amplituden var ca 180 och den fortade sig ca tre minuter på ett dygn. Men linjen var rak och fin på timegraphern så det fanns gott hopp om att få den att gå bättre. Det var faktiskt lite anmärkningsvärt att den gick så pass bra som den gjorde för den var rätt skitig i urverket. Fjädern såg lite utmattad ut i sin form men ändå inte alarmerande. Så min tanke var att den får följa med en vända till. Men det var en sak som inte fungerade. Och det var nollställningen av själva kronografen. Det gick att starta och stoppa kronografen men inte nollställa. Jag ägnade inte så mycket tid för att undersöka detta när jag plockade isär urverket. Så som många andra gånger så kan rengöring och ny olja lösa problem i allmänhet. Men så var det inte i detta fall. Kronografen gick fortfarande inte att nollställa efter jag hade satt ihop allt. Urverket i övrigt gick dock bra. Väldigt bra faktiskt. Amplituden hade ökat med ca 100 och och la sig nära 280. Det är väldigt bra för ett urverk som är upp mot 80 år gammalt. Så min chansning att fjädern skulle orka en vända till slog väl ut. Och jag hittade under resans gång inget påtagbart slitage i löpverket.
Så nu var det bara att lokalisera problemet med nollställningen. För det första hade jag hittat två skruvar som hade bytt plats någon gång i tiden. Och jag kan ha viss förståelse för det. Det var otroligt lika. Det handlar om två så kallade shoulder screws. Jag kan för mitt liv inte komma på vad de kallas på svenska. Kan det vara så enkelt att de kallas för axelskruv? Men det är en skruv som inte är gängad ända upp till skallen. Dessutom så har den ogängade biten en större diameter än själva gängan. Det här är för att det skall ta stopp innan den klämmer om delen den håller fast. Det gör att delen kan röra sig under skallen. Här var det en aaaaning skillnad på dessa två skruvar. Man fick titta väldigt noga för att se det. Jag glömde att mäta men skulle jag ge mig på en gissning så ca 0,1mm. Det här är därför det är så viktigt att hålla reda på skruvarna. Vissa skruvar tillbaka dem i bryggor eller urverksbotten när delen väl tagits bort så får de sitta där under tvätten. Jag gjorde det förr. Men jag tyckte det bara blev extra jobb att skruva ur dem igen när delen skulle på plats igen. Så jag lägger alltid delen tillsammans med sin/sina skruvar. När skruvarna fått tillbaka deras ursprungliga platser så kunde delen som tidigare kärvat röra sig fritt igen. Men det räckte inte. Kronografen nollställde i alla fall inte som den skulle. Det hände mer men inte tillräckligt. En kronograf har en del excentriska skruvar för att justera kronografdelen. Dessa rör man aldrig till att börja med. Oftast är de korrekt inställda. Men här blev det faktiskt så att jag fick laborera med ett par stycken. Och efter lite extra tålamod så fungerade även nollställningen som den skulle. Lyckan kändes faktiskt fullkomlig i detta läge.
Fast inte så länge. När klockan fick följa med ut samma kväll så hade den helt plötsligt stannat. Jag testade det vanliga med ett litet knyck med handleden när man har klockan i handen. Inget hände. Jag testade att dra fram visarna lite. Inget hände. Jag testade att dra upp den lite till. Inget hände. Nu började jag bli orolig på allvar. Det är ju trots allt en klocka som inte har någon stötdämpning på balansen. Hade något gått sönder? Till slut provade jag att starta kronografen. Och då gick allt igen. Både vanliga tidsvisningen och kronografen. Hmmm, skumt. Normalt brukar det vara tvärt om när det gäller en sådan här typ av kronograf. Jag testade några gånger till. Ibland stannade hela klockan när kronografen var av och ibland inte. Vad är det man brukar säga? Back to the drawing board? Gör om, gör rätt? 
Men jag orkade inte ta en närmare titt samma kväll. Det var sent och jag var trött. Men när jag vaknade dagen efter så studsade jag upp ur sängen och satte mig vid arbetsbänken. Och jag hittade ganska snabbt vad problemet var. En sådan här kronograf bygger på att ett drivhjul flyttas lite när kronografen startas och driver då själva kronografhjulet. Drivhjulet går jämt. Det är direktanslutet till löpverket i urverket. Det går alltså även när kronografen är av. Men när man stänger av kronografen och gjorde en reset så kom det hjulet lite för nära en skruvskalle och tog i. Det här hände som sagt inte alltid. För det var minimala marginaler inblandat. Visst, det är ett 80år gammalt urverk och delar slits med tiden. Men jag hade ju inte hittat så mycket slitage så jag tvekade lite på att det var orsaken. Vid det här läget så kändes det dags för lite kaffe. Så jag satte mig i soffan och småsurfade lite angående urverket. Då ser jag helt plötsligt på en bild att ett av hjulen sitter upp och ned på den bilden. Så jag tittade på fler bilder på urverket och det var samma på de flesta. Inte alla men de flesta. Nu var det ju så att det var ett tag sedan jag servade ett sådant här urverk. Så jag gick efter mina egna bilder jag hade tagit när jag tog isär det. Så det var inte mitt fel. Det satt fel redan när jag fick tag på klockan. Och inte nog med det. Ett hjul till satt upp och ned. Det är i och för sig förståligt. För dess kuggar skulle inte nå varandra höjdmässigt om bara ett hade varit upp och ned. Så jag vände på hjulen. Och då satt de lite lägre vilket medförde att drivhjulet inte kunde nå den där skruvskallen som satt jämte. Den gick snyggt och fint under den i stället och allt fungerade som det skulle. Ibland känner man sig som en liten detektiv där vid arbetsbänken. 
I övrigt så fick klockan ett nytt glas. Det gamla hade en del mikrosprickor i sig. Och eftersom jag hade ett nytt i lager som passade så var valet väldigt lätt. Och när den nu sitter på armen med även ett nytt armband så känns det väldigt bra. Med sina sparsamma 34mm i diameter så passar den utmärkt på min handled. Det här kan helt klart bli en ny favorit. 
