Det är ingen hemlighet att jag gillar äldre klockor. 40-50-60-talen tilltalar mig mest. Jag har själv just nu på mig en kronograf med ett Landeron 48 från 40-talet. Den har blivit lite av en favorit. Men det är inte så att jag ratar nyare klockor. Det är faktiskt kul att ta sig an dem lite då och då. Jag fick bland annat in en Omega med kronograf från 2019 häromdagen. Det är intressant att se hur man löst vissa funktioner med ett nytänkande.
1959 så tog Seiko fram en lösning för att automatiskt dra upp urverk. Alltså genom rörelser från bäraren av klockan. Idén med automatiskt uppdragna urverk var inget nytt vid den här tiden. Men Seikos lösning skillde sig från allt annat. Huvudkomponenten fick namnet pawl lever. Men den kallas ofta för magic lever. För det första reducerade man ned antal delar i automatiken. I praktiken handlar det om tre delar. Själva magic lever, ett hjul och en roterande vikt. Det är allt. I den schweiziska urvärlden löste man detta på ett helt annat sätt. Men med fler delar. Magic lever är en v-formad arm med små krokliknande ändar. I andra änden har den en lagerbana som är excentrisk. Alltså, den sitter inte i mitten. Detta ger en rörelse som kan både dra och skjuta hjulet vid armens yttre ändar. Detta gav lösningen att det spelar ingen roll vilket håll den roterade vikten snurrar åt. Den drar upp fjädern i alla fall. Man skröt om lösningens effektivitet. Och det var faktiskt en genialisk lösning. Men inte utan att man gav vika för en annan funktion. Flertalet av urverken med denna lösning gick inte att dra upp manuellt.
Men man gav inte upp magic lever. Den lever faktiskt även idag. I stället så la man till några delar så urverken gick att dra upp manuellt också. Visst, det blev fler delar. Men man skrotade inte magic lever. Man bara utvecklade funktionen. Denna klocka går att dra upp manuellt. I mitt tidigare inlägg om en Seiko Pouge så har den lösningen som gör att det inte går att dra upp manuellt. Och tittar man krasst på magic lever så existerar det en hat/kärlek-relation till den. Så vad tycker jag? Upodragsmäsaigt och med tanken på de få delar som behövs så är den faktisk genialisk. Men att den i många fall inte går att dra upp manuellt är riktigt dåligt. Ponera att det är en klocka som man använder lite då och då. Så varje gång du tar fram klockan så får du mer eller mindre utöva breakdancing i en halvtimme för att få lite fart på den. Det går också bra att vispa grädde för hand. Fast med den tid det kommer att gå åt så blir det nog smör i stället. Skämt å sido. Och nu tror jag att jag spårade ur lite. Det här urverket går ju faktiskt att dra upp manuellt.
Den här klockan tillhör en bakant som jag lärde känna för flera år sedan när jag fotograferade analogt lite mera. Vi var med i samma fotoklubb och klubben hade ett riktigt bra fotolabb. Jag har servat en klocka åt honom tidigare. En Rado Purple Horse. Den här klockan är som sagt från 2006. Men den har ett äldre utseende. Den är faktiskt riktigt snygg. Urverket är ett 6R15C. Och när jag först la den på min timegrapher så hade den låg amplitude. Inte så konstigt om den aldrig är servad. Den är ju trots allt ca 17 år. Men som jag alltid gör när jag får in ett urverk som jag inte servat först så forskar jag lite. Och jag hittade faktiskt lite kommentarer om varierande amplitude på detta urverk. Även efter de var servade. Och vissa kommentarer pekade på att det berodde på balansen. Det här kan bli intressant.
Seiko är lite kända för att göra lite annorlunda lösningar. Ett exempel är som sagt magic lever. På detta urverk, och andra från Seiko, så har man även en variant på ställmekanismen. Delar för ställmekanismen sitter både på tavelsidan och verksidan av urverket. Och inget ont om det. Men ”normalt” så brukar alla dessa delar sitta på tavelsidan. Det gör att man får tänka till lite när man sätter ihop urverket igen. Alltså ordningen hur man sätter i hop det. Normalt sätt så brukar jag börja på verksidan. Man sätter fjäderhus, löpverk och dess bryggor på plats. Sedan vänder jag på urverket och sätter dit delarna för ställmekanismen. Men här sitter en del av delarna på verksidan. Och då blev det enklare att börja på tavelsidan. Varför då kan man ju undra. Jo som exempel blir delarna som uppdagsaxeln går igenom lite extra pilliga om man i detta börjar på verksidan. Det går självklart att göra så. Men eftersom hålen i urverksbotten inte har fått ”undersida” än. Då trillar lätt dessa delar rätt igenom urverksbotten medan man försöker fånga upp dem med uppdragsaxeln. Så inför varje urverk som jag skall sätta ihop igen så funderar lite jag på vad som blir lättast. Och i detta fall blev det alltså tavelsidan först.
Klockan lämnades in till mig för att den inte höll tiden så bra. Och när jag la den på min timegrafer direkt när jag fick den så kunde det skilja upp mot en minut per dygn beroende vilken position den hade. Efter service så hade jag fått ned det här till hälften. Det kändes fortfarande inte bra i mina ögon. Men det hör är intressant. Tittar man på specen i den tekniska manualen för urveret, som är ett 6R15C så anger man – 15 till +25 sekunder per dygn. Det är hela 40 sekunder och det tycker jag är mycket. Så helt krasst så tycker Seiko att mina 30 sekunder är ok. Det tycker inte jag. Och jag kände att jag inte ville lämna tillbaka den så här.
Denna modell har en lösning för ruckningen som ETA tagit fram. Man kallar den för Etachron. När man ruckar ett urverk menar man att man justerar gången. Alltså hur fort/sakta den går. Detta gör man på två sätt. Det ena är att man ändrar den verksamma längden på balansfjädern. Det gör man med hjälp av två stift. Ett på vardera sidan av balansfjädern. Nu ligger inte stiften an mot fjädern hela tiden. När balansfjädern expanderar så ligger den an mot det yttre stiftet och när den drar i hop sig så är det mot det inre stiftet. Fästet för dessa stift går att skjuta cirkulärt längs med balansfjädern. Normalt brukar dessa stift vara runda. Men på Etachron är de lite bredare på sidan där de ligger an mot balansfjädern. Detta gör att man ganska enkelt kan justera avståndet mellan stiften genom att vrida lite på fästet till den. Sedan har det yttre fästet en liknande lösning som är vridbart. Med denna så justerar man hur balansfjädern ligger mellan stiften när den är i viloläge. Alltså när huvudfjädern är helt urdragen. Balansfjädern skall då ligga exakt mittemellan stiften. På många andra urverk så får man böja stiften fysiskt för att ändra avståndet. Samt att man får böja balansfjädern vid sitt yttre fäste för att hitta rätt läge mellan stiften. Andra klocktillverkare kan ha andra lösningar. Rolex tillexempel använder balansfjäderns fulla längd hela tiden och har därmed inga ruckningsstift. I stället ändrar man balanshjulets tyngdpunkt för att rucka urverket. Detta görs genom att flytta små tyngder på balanshjulet.
Men som sagt. Jag var inte nöjd med 30 sekunder mellan olika positioner på denna klocka även om Seiko tycker det är ok. Jag la ned en hel tid extra för att hitta rätt med Etachron på detta urverk. Och till slut så hamnade jag på ca +-5 sekunder på ett dygn. Now we’re talkin’! Den sackar sig lite när den ligger stilla men hämtar igen det mesta när man bär den.
För det är ju så att det känns tråkigt att lämna ifrån sig en klocka som har för mycket avvikelse. Även om det är inom tillverkarens specifikationer. Visst, jag la ned en del mer tid på att justera den. Men det får man ta tycker jag. Känslan att ha lyckats på ett urverk som hade ordentliga problem med gången från början, och det inte handlade om gammal olja, är faktiskt rätt bra.
