Ja, för den här klockan är faktiskt ett garagefynd. Ägaren till denna hittade den när de skulle riva ett gammalt garage på deras tomt. Och där under golvbrädorna i jorden låg den. Hur länge den har legat där vet man inte. Men det är mer än 18 år i alla fall. För så länge har de ägt det huset. Klockan är från slutet av 40-talet. Mest troligt 1947. Urverket är ett Eterna 852T. Jag har pratat lite om Eternas historia i ett tidigare inlägg så det hoppar jag över här. Men Eterna var väldigt stora en gång i tiden.
Men åter till fyndet. Man är ju väldigt nyfiken på hur den hamnade under ett gammalt golv i ett garage. Huset är från 40-talet och har haft två ägare tidigare. Båda män. Så klockan har högst troligt tillhört någon av dem. Tyvärr har båda tidigare ägarna av huset lämnat jordelivet. Så det går ju inte att fråga dem. Huset var från början en bagarstuga som byggdes om till bostadshus 1947. Själva garaget var troligtvis en liten bod från början. Det finns noteringar om den från 1912. Ägarna gissar att den byggdes om till garage i samband med att bagarstugan byggdes om till bostad. Men 1947 är ju för tidigt för att den skulle hamna under golvet under ombyggnaden. Då var ju klockan splitter ny. För det finns faktiskt fem servicemarkeringar i boetten. Låt oss leka med tankar. Om ägaren till klockan var jätteduktig och lämnade in sin klocka vart femte år som sig bör. Då hamnar vi ungefär på 1975. Dubblar vi tiden mellan servicetillfällena så hamnar vid millennieskiftet. 23 år sedan alltså.
Jag misstänker att ni vid det här laget är lite nyfikna på hur urverket såg ut när jag öppnade klockan. Det var jag också skall ni veta. Den har ju trots allt legat under det där golvet mellan ca 20-50 år. Jag var inte så hoppfull skall ni veta. Och när jag tog fram den för att serva den, eller dömma ut den, så tog det tvärstopp. Jag fick nämligen inte ens upp boettlocket. Snopet värre. Jag gav till slut upp och gick med klockan till en urmakare och frågade om de kunde hjälpa mig. De kanske hade något bättre verktyg än de jag har. Nu är mina inte dåliga. Men man vet aldrig. Det äventyret slutade med att de bröt sönder sitt fina verktyg som de hade köpt av Breitling. Oops och snopet värre igen. Så jag lommade hem igen med den oöppnade klockan. Klockan hade ju som sagt legat i jorden under ett garagegolv i upp till ett halv sekel. Fukt tillsammans med kyla och värme genom årstiderna kan ju faktiskt fått gängorna till boettlocket att rosta/ärga fast.
Så vad göra? Jag ville inte ta ett stort kliv till min absolut sista lösning. Det skulle vara att ta ett litet stämjärn och en hammare. Man kan sätta stämjärnet mot ett av urgröpningarna på boettlocket som är till för att sätta ett normalt verktyg för att öppna boetten. Sedan knackar man med hammaren. Men jag var inte beredd att ta till den lösningen än. För risken finns faktiskt att man skadar eller har av någon av de sköra tapparna i urverket. Man knackar ju faktiskt vinkelrätt mot deras riktning vilket är mest riskfyllt. Så i stället blev det ett projekt som skulle pågå i flera dagar. Jag baddade skarven mellan boetten och locket med rostlösare och en tops flera gånger om dagen. Detta med hopp om att rostlösaren skulle krypa in i gängan och göra sitt jobb. Efter tre dagar så kände jag att det var dags för ett försök. Jag hade lånat en boettöppnare tillverkad av Bergeon av en bekant. Bergeon är en av de absolut bästa tillverkarna för klockverktyg och har hållit på med detta i ca 200 år. Och det verktyget jag hade lånat har många år på nacken. Det är lite fippligt att ställa in för de olika boetterna man kan råka ut för. Man kan sitta och justera i 10-15 minuter innan det känns som om man fått det som man vill. Men när det är klart är det väldigt stadigt och exakt.
Så nu var det alltså dags. Klockan sattes fast i en stadig hållare som jag har. Den hållaren sätter man sedan i ett skruvstäd. Jag la dit boettöppnaren på locket med den perfekt justerade passningen. La ordentligt press nedåt och tog ett djupt andetag. Sedan gjorde jag ett antal små snärtiga vridande rörelser. Och på fjärde eller femte gången så kände jag helt plötsligt hur locket lossnade. Det här kan ses som fånigt. Men det var faktiskt en otroligt bra känsla. Vad är det man säger? Trägen vinner. Jag satte mig ned en stund och filofiserade om vad jag skulle få se. Skulle det vara en rosthög eller fanns det hopp? När jag väl öppnade locket så föll hakan rätt ned i arbetsbänken. Inuti blottade sig nämligen ett skinande blankt och så gott som perfekt bevarat urverk. Hur kan detta ens vara möjligt? Det har ju legat under ett golv i jorden i många år. Det vackra guldfärgade balanshjulet gnistrade i ljuset från min bänkbelysning. Som om det var en tindrande gest för att jag äntligen befriat det från dess mörka tillvaro under golvbrädorna. Jag måste säga att det här är hittills ett av de bästa tillfällena vid min arbetsbänk. Och så här såg det ut genom hela urverket när jag plockade isär det. Inte något spår av rost över huvud taget. Inget onormalt slitage heller. Visst, all smörjning var snustorr. Men det var minimalt med smuts i den. Kanske var den nyservad när den så olyckligt hamnade under golvet. Och det här får mig att tro att den ursprungliga ägaren faktiskt skötte om den och gick till urmakaren med den som sig bör. Vilket i sin tur leder till att den faktiskt kan ha legat där under brädorna upp mot 50 år. Helt galet.
Delarna fick sig en rengöring och sattes ihop med ny olja igen. Det är inte utan att jag kände att jag var lite extra noga. Ni vet de där 110 procenten man ibland talar om. Och jag tror det var av ren respekt för klockans historia. När jag till slut la på balansen och den hoppade igång direkt så log jag nog större än ett barn på julaftonen. Helt fantastisk känsla. Nu är det här urverket ganska enkelt uppbyggt. Det visar tiden utan några andra finesser så som automatik, datum, dag mm. Men ack så bra den visar tiden. För när jag sedan la på den på min timegrapher så blev det bara bättre. Spikraka linjer och bra amplitud (ork). Bättre än bra faktiskt. Hela 310 visade timegraphern. Och det är faktiskt exceptionellt bra för en 75 år gammal klocka. Dessutom brydde den sig föga vilken position man la den i. Visst, amplituden sjunker när klockan står på högkant. Men det gör alla klockor oavsett ålder, märke och kvalitet. Men tidsvisningen rubbade sig så gott som inget. Och när klockan hade fått gå i ca ett dygn så hade amplituden bara sjunkit ca 35 grader. Helt fantastiskt.
Även fast det här är ett urverk som har en ganska enkel uppbyggnad så har detta jobb varit ett av de absolut bästa tillfällena vid min arbetsbänk. Jag slutade ju aldrig att förvånas genom hela jobbet. Och jag hoppas att jag får se den här klockan om fem år igen då det är dags för en ny service. För det kommer att vara som att återse en gammal god vän.
