Här får ni tänka er att jag började skriva detta inlägg för nästan ett halvår sedan. Jag kommer nämna när vi är i nutid igen.
Nu är det nog ett halvår sedan jag fixade till en klocka åt mig själv. Jag har helt enkelt inte haft tid. Det har bara blivit andras klockor den senaste tiden. Men nu var det dags. Jag behövde lite uppmuntring åt mig själv. Jag har inga egna exklusiva klockor. För mig gäller det för det första att jag tycker den är snygg. Att jag skulle tycka det va kul att bära den lika väl till vardags som vid något finare tillfälle. Men det finns ett kriterier till som jag vill följa. Och det är att jag skall kunna få den att gå bra. Helst lite bättre än bra. Även om den är 50, 60, 70, 80 år gammal eller mer. Jag har några sådana som jag växlar mellan. Klockor som tilltalar mig och som går bra. Så jag dök ned i en låda där jag har lite klockor som har fått tag på med tiden. Loppisar, Tradera eller om jag helt enkelt har fått dem.
Valet föll på en Genfa Buren. Genfa kanske inte är något känt märke. Jag har faktiskt inte hittat någon vettig information om dem. Men med Buren är en annan historia. De är kända för att göra urverk med kvalité. 1898 så köpte Londonbaserade H. Williamson Ltd företaget Fritz Suter & Cie som låg i Büren an der Aare några mil norr om Bern i Schweiz. Fritz Suter & Cie hade tidigare levererat klockor med högsta kvalité till Williamson. Det uppköpta företaget fick senare namnet Büren Watch Co. 1929 drabbades dock H. Williamson Ltd av börskrashen och gick i konkurs 1931. Men med hjälp av både Schweiziska och Engelska investerare så kunde man få klocktillverkningen att fortsätta under namnet Uhrenfabrik Buren AG. 1966 var det dags för ägarbyte igen då Hamilton Watch Company köpte upp företaget.
Men nu till gällande klocka. Jag skulle gissa att den är från 50-talet. Så faktiskt runt 70 år. Urverket är ett Buren 463. Och urverket gick i alla fall om än haltande. Det är ju alltid ett gott tecken. Då finns det ett hopp om att det inte är alltför allvarligt i alla fall. Och när jag plockade isär den så hittade jag inget som var alltför slitet för att inte kunna åtgärdas. Men jag hittade olja. Och jag hittade mycket olja. Opec, here I come! Urverket var ordentligt överoljat. Under spärrhjulet var det till exempel en pöl. Jag har försökt att fånga det på bild men det är svårt. Det finns även en bild på verksidan av urverksbotten jämte uppdragsaxelns plats där det ser ut som om det är sprickor i metallen. Det är i själva verket olja som bildat dessa mönster. Jag har alltid undrat vem som gör något sånt här? Är det en slarvig urmakare som vill göra det lätt för sig och bara få klockan att gå igen? Kanske det kan vara en urmakare som har haft en snål kund som bara vill få klockan att gå igen men till en minimal kostnad? Eller är det helt enkelt en ”Svensson” som sträckte sig efter rapsoljan i skafferiet och resonerade ”hur svårt kan det vara” och tog fram brödpenseln för att applicera? Nej, nu var jag elak. Men det är inte utan att man verkligen undrar. Fördelen med så här mycket olja är att man hittar ingen rost. 😉
När jag plockade isär den hittade jag bara ett slitage som behövde åtgärdas. Och det var lagerbanan i fjäderhusets brygga. Det här är faktiskt ganska vanligt på gamla urverk. Materialet är ju ofta mässing på urverksbotten och bryggor. Och ibland med någon skyddande beläggning där det behövs. Men det räcker inte med tiden. Kärnan som går genom fjäderhuset är ofta av härdat stål och då ger lagerbanorna vika efter en tid. Särskilt om urverket inte servas med rätt intervall. Gör man det så förlänger man livslängden ordentligt på dessa lagerbanor. Ibland ser man att man har satt en sten som lagerbana även till fjäderhuset. Men på den här tiden var det ganska ovanligt. Det förekom bara på riktigt exklusiva ur. Idag är det mycket vanligare att det är så. Men då kommer nästa problem i stället. Stenen är då av hårdare material än änden på kärnan och då kan den slitas snabbare i stället om man inte skämmer bort klockan med service. Och då är det bara till att byta den delen. Då är det faktiskt lättare att åtgärda en brygga med vanlig lagerbana. Eller lättare är väl synd säga. Har man delen så är det ju bara att byta. Men det är ju sällan man har. Men har man en lagerbana av mässing så går det nämligen att trycka ihop materialet i en sådan lagerbana. Man använder sitt stansvektyg med två konvexa don. Sedan lägger man delen med lagerbanan mellan dem och knackar med en hammare i änden på det ena donet medan man samtidigt snurrar lite på delen. Här skall man göra lagerbanan lite för liten. Sedan använder man en glättnål (smoothing broach) för att trycka tillbaka materialet så man får en jämn och fin lagerbana som passar änden på kärnan till fjäderhuset. Tyvärr glömde jag att ta bilder på detta moment denna gång. Men det finns några bilder på detta förfarande i bland annat ett inlägg från 30/5 2022 om en Seiko.
Så vad händer då i praktiken när en lagerbana blir sliten? Om vi nu tar fjäderhusets lagerbana som exempel. Där är ju kraften från fjädern som störst i ett urverk. Sedan minskar den via alla utväxlingar genom löpverket och är som minst vid gånghjulet. Det är därför detta händer lättast vid fjäderhuset. När lagerbanan har blivit för sliten och glapp så ställer sig fjäderhuset lite på kant på grund av det verkande momentet. Och då blir det helt enkelt mer motstånd. Det kan faktiskt bli så mycket så att fjäderhuset tar i något av de intilliggande parallella löpverkshjulen. Oftast centerhjulet men ibland även tredje hjulet. Och om det här händer så stannar helt enkelt urverket. Hålet i lagerbanan kan även bli ovalt om slitaget får gå för långt. Och då uppstår ett annat fenomen. Men tappar centrum på det ursprungliga hålet. Och det här leder till att det är svårt att använda stansverktyget. För om man råkar flytta på centrum av hålet så stämmer det inte överens med lagerbanan i urverksbotten och fjäderhuset kan aldrig ligga rätt igen. Senast jag råkade ut för detta var på en Omega för något halvår sedan och där jag fick leta upp en ny brygga för fjäderhuset.
Nog om fjäderhuset och dess lagerbanor. Nu till centerhjulet och sina lagerbanor i stället. De var inte slitna. Men det finns andra fel man måste leta efter än att hålet på en lagerbana har blivit för stort. Och det är vad man kallar höjdluft, eller end shake som man säger på engelska. Det är hur mycket en axel kan röra sig i höjdled. Det får inte bli för mycket för då kan hjulet ta i något. Men det får ju självklart inte bli för tight heller. Då nyper ju axeln. Här var det faktiskt lite för tight. Men hjulet snurrade i alla fall. Så jag tog en chansning och satte ihop urverket med denna avvikelse. Det skulle jag inte gjort. Urverket gick som skit och hade väldigt dålig ork. För det är ju så att om kraften mattas ordentligt på det hjul som hämtar sin kraft direkt från fjäderhuset så blir det inte mycket kvar till gånghaken och balansen. Och här tröt både tålamodet och tiden. Jag var tvungen att ta mig an andras klockor igen. Så denna klocka sköts åt sidan ett tag.
Och nu är vi faktiskt i nutid igen. Ett halvår har gått och jag kände att det var dags igen. Inte för att jag har mer tid över. Men för att urtavlan till klockan har legat framför mig i sin lilla genomskinliga ask och blängt på mig hela tiden. Och jag tycker ju faktiskt att det är en riktigt snygg klocka. Så jag har ju tittat tillbaka. Smygtittat liksom. Så tillbaka till höjdluften. Hur justerar man den? Om lagerbanan är en sten eller en bussning i mässing så är det ganska enkelt om man har rätt verktyg. Man kallar det för Horiaverktyg och med hjälp av det så kan man flytta lagerbanan. Och här pratar vi hundradelar av en millimeter. Problemet var bara att det här urverket hade varken sten eller bussning i bryggan eller urverksbotten. Och det leder ju direkt frågan till hur det kan ha blivit så här? Inget har kunnat flyttas? Ja det är faktiskt frågan. Jag har inget bra svar här. Kanske bryggan har blivit lite böjd i änden där centerhjulet går igenom lagerbanan. Det här är för övrigt samma brygga som för fjäderhuset. Men jag vet faktiskt inte vad som har hänt här. Jag ville bara lösa problemet. Så vad gör man? Det första man måste ta reda på är vilket håll man vill att hjulets position skall flyttas. Vad stämmer mest rätt med dess omgivning. Det är ju axelns olika diametrar som går mot dels urverksbotten och bryggan som bestämmer läget för hjulet. Och när jag tittade närmare så hade hjulet mest utrymme nedåt. Om man har en fräs så kan man skapa lite mer utrymme genom att ta bort lite material i urverksbotten. Då kommer hjulet med sin axel att flytta sig nedåt. Men nu har jag ingen fräs. För här duger inte vilken handjagarfräs som helst. Det måste för det första vara helt plant. Och för det andra så gäller det endast någon hundradels millimeter eller två. Så vad göra? Då kom jag på en idé som jag främst har sett på rysktillverkade vintageklockor. Man hittar nämligen skims på dem ibland. Oftast under balansbryggan. Inte så snygg lösning. Det visar helt klart att man inte hade den precision på produktionen som krävs. Men kanske skulle det fungera här? Det är ju min klocka och jag känner att jag kan leva med det. Jag vill dock poängtera att jag aldrig skulle ta till den här metoden på någon annans klocka. Men om man skimsar bryggan så kommer jag få mer plats på den övre delen av axeln. Det är ju i praktiken samma sak som att sänka hjulet. Man skall dock ha i åtanke att det är samma brygga som för fjäderhuset. Och man vill ju inte få för mycket höjdluft för fjäderhuset. Men det räcker ju med någon hundradel så det blir nog inga problem. Så vad har jag som är så tunnt?
Tavelbrickor. Jag vet inte om de kallas så på svenska. Men de heter dial washers på engelska. De används normalt mellan timhjulet och tavlan för att timhjulet inte skall kunna krypa uppåt på sin axel. Dessa brickor är extremt tunna. Fördelen är ju om inte en räcker på höjden så kan jag lägga dit fler. Planen var att lägga dit brickor på varje ställe där en skruv håller fast bryggan. I detta fall tre. Men om jag ser att det blir för glest så kan jag skjuta in någon till där det behövs för att få stabilitet. Nu hade jag en plan. Jag gillar att ha en plan. Men jag kände samtidigt att jag ville börja om från början helt. Så alla delar åkte i tvätten igen. Inte för att det var ett halvår sedan utan mer för att jag kommer behöva lyfta på bryggor och då släpper kapilärkraften taget om oljan i lagerbanorna och kan hamna fel. Och det här är ju faktiskt ett ganska enkelt urverk utan några andra finesser än att visa tiden. Så det går ganska snabbt att skruva isär allt igen. Eller ja, relativt snabbt om man jämför ett Omega 1151 med kronograf, trippel date och GMT. 😉 Sagt och gjort. Tvätt och sedan sätta ihop urverket igen med ny olja. Det blev för övrigt två tavelbrickor på höjden på tre ställen. Nu fick jag precis lagom höjdluft på centerhjulet.
Nu började det faktiskt bli lite spännande. Vad skulle jag få för resultat på timegraphern? Ja det var inte utan att mungiporna gav sig iväg upp mot öronen nar jag såg hur bra den gick. Och med lite justering av balansfjäderns position mellan ruckningsstiften samt lite på gången också så blev det faktiskt väldigt bra. Se bild på resultatet från timegraphern. Jag har även lagt upp en bild från timegraphern innan jag började jobba med klockan. Men över 280 i amplitude (ork). 0,3 i beat error. Här nöjer man sig om det är under 1. Särskilt på urverk som detta som man inte på ett enkelt sätt kan justera det. Man får då plocka isär balanshjulet från sin brygga och rotera det inre fästet för balansfjädern. Och det är verkligen minimalt som behövs. Den går ca 5 sekunder för fort tavla upp och tavla ned. Det har jag gjort med flit för att den sackar lite när klockan står på högkant. Typ krona höger och krona ned. Två vanliga positioner i vardagen. Men det här är faktiskt fantastiskt bra för ett urverk som är närmare 70 år gammalt. Den här klockan kommer nog att bli en av mina favoriter. För den är ju faktiskt riktigt snygg. Den mäter 36mm i diameter utan krona. Bandhornens avstånd mellan varandra är endast 16mm och det gör faktiskt att den ser lite större ut än vad den är med ett 16mm brett armband. Den har en låg profil. Och även fast det glas som satt på var i bra skick så var det alldeles för högt för denna tunna klocka. Så jag bytte till ett nytt lågt glas på den för att inte förstöra den tunna profilen.
Och för att runda av så blev det här ett mycket längre inlägg än vad jag hade planerat. Det är ju trots allt en ganska simpel klocka. Och även fast den sköts åt sidan ett tag så växte känslan för klockan hela tiden under projektet. När man sätter sig ned vid arbetsbänken med ett nytt objekt framför sig så vet man aldrig vad man kommer att stöta på. Men känslan när det är klart och man fått jobba lite extra för att nå ett gott resultat är oslagbar. Envishet lönar sig alltid.
