Nu var det länge sedan jag gjorde ett damur. Och då var det passande att en bekant till mig kom och sa att hon har funderat på att fråga mig om jag har fler damur. Hon har nämligen köpt ett av mig tidigare. Denna gång lutade det åt att hon ville ha något guldfärgat. Så jag plockade ihop ”the usual suspects” i en liten påse så hon hade några att välja på. Vissa av dem gick hjälpligt medan andra inte alls. Några hade till och med delar som var trasiga och behövde bytas ut. Men som vanligt så sa jag att hon inte får bry sig om ifall de inte går eller att de har ett repigt glas. Det fixar jag. Hon tog hem dem till dagen efter för att kunna fundera i lugn och ro. Valet föll på en söt liten Certina som är rektangulär och är guldpläterad med en ganska kraftigt välvd framsida. Och faktum är att när jag ned den i påsen bland de andra så tänkte jag att det blir nog denna. Jag tyckte nämligen själv att den skulle passa henne så bra. 😊
Så nu var det bara till att slipa till finmotoriken lite extra. Det är nämligen ett väldigt litet urverk i denna klocka. Urverket är ett Certina 13-20. Det har en oval form och dimensionerna är 15,5 x 13mm. Höjden på urverket är 3,55mm. Fundera på den en stund. Och då skall man tillägga att det är ca 50 delar i urverket inklusive skruvarna. Som referens till hur små delarna är så ta en titt på bilden med forniturfatet där alla delar ligger. Sedan tar ni en titt på motsvarande bild från mitt förra inlägg om en Omega i normal herrstorlek.
Några rader om Certinas historia. Företaget skapades av bröderna Adolf och Alfred Kurth 1888 i staden Grenchen i nordvästra Schweiz ca fyra mil norr om Bern. Företaget hette från början Kurth Frères SA. Man hade sin verkstad i ett annex vid familjehemmet. Där satt bröderna från början med sina tre anställda och tillverkade urverk och delar som levererades till andra aktörer i branchen. Men med den kvalité man levererade så ökade verksamheten snabbt. 1906 så gav man ut sin första kompletta klocka med namnet Grana vilket är en förkortning av ordet Granacus som är det latinska namnet för Grenchen. 1928 så registrerade man namnet Certina vilket också lutar sig mot ett latinskt ord nämligen certus som betyder säker. Under 1930-talet så började man använda namnet Certina mer och mer. Men det var inte förrän 1955 som man ändrade företagets namn till Certina Kurth Frères SA. Certinas kanske mest kända serie av klockor är DS som först såg dagens ljus 1959. DS var helt enkelt en förkortning av orden double security. På 1970-talet så startade man ett samarbete med gruppen ASUAG helt enkelt för att överleva marknaden med billiga mekaniska och quartzklockor från Japan. Och 1983 när ASUAG och SSHI gick ihop så blev Certina en fast medlem i den gruppen som fick namnet SMH (Société de Microélectronique et d’Horlogerie). SMH blev sedan The Swatch Group. Jahapp, då var vi där igen. Ännu en av stöttepelarna till The Swatch Group.
Men åter till denna klocka. Den är för övrigt från 1968. 32 år tidigare än när den nya ägaren föddes. Och det här är en av klockorna i påsen som inte gick alls. Den var fulldragen och orkade inte gå. Rörde man lite på balanshjulet så var det som om det var oljat med sirap. Jag hade även noterat att lägena på kronan inte var så distinkta som de skall vara. Minns ni vad det kan bero på? Jo visst var det så. Regelfjädern var av. Men jag hade för mig att jag hade sett en liten ask med Certinaloggan på i mitt lager som det stod 13-20 och 445. 445 är numret för just den delen. Och jag mindes rätt. Ett problem ur vägen redan. Ni kan på ena bilden se vad det är som går sönder på en regelfjäder. Jag har lagt den gamla och nya bredvid varandra.
Nästa problem var att när jag tog av balansbryggan så var ett av styrstiften löst på undersidan av bryggan. Bryggan skall ha två sådana stift och skruven mellan dem. Turligt nog så fanns stiftet kvar. Det trillade ned på min arbetsyta när jag tog loss bryggan. Och det är därför ni kan se på bilderna på forniturfatet att jag tagit loss balansen från bryggan. Jag vill nämligen inte ha den känsliga balansfjädern i närheten när jag bearbetar hålet i bryggan för stiftet. Då kanske ni undrar vad jag skall göra åt detta hål? Visst, jag hade kunnat stoppa i stiftet när jag skulle lägga på bryggan igen. Men det är att länmna något ogjort i mina ögon. Varje gång någon i framtiden lyfter på bryggan så kommer stiftet att lossna igen och helt plötsligt så försvinner det. Och det skulle känna som om jag inte gjort ett fullgott jobb.
Så hur gör man ett hål mindre? För det är faktiskt lättare än att göra stiftet tjockare. Om ni följer mina inlägg så minns ni säkert hur jag flera gånger gjort hålet/lagerbanan för fjäderhuskärnan i fjäderhuset mindre. Ett konvext don på vardera sidan och så knackar man lite. Men här har jag tänkt att använda en annan metod. Hålet är för det första inte genomgående för detta stift. Och här vill jag ju ha en mer låsande effekt till skillnad mot fjäderhusbryggans lagerbana som måste vara jämn och fin för att fungera. Så här kommer jag använda ett annat don till stansverktyget. Tänk er ett don som är konisk och har en spetsig ände. Men i stället för att konan är jämnt rund så har den tre eggar. Det kommer att resultera i att när jag trycker till på donet så kommer det skapas tre stycken hack. Men materialet måste ju ta vägen någonstans. Så det kommer ge sig innåt i hålet som sex stycken inbuktningar. En på vardera sidan av varje hack. Det är precis det jag behöver för att tighta till hålet så att stiftet sitter på plats. Problem nummer två löst.
När jag tog bort balansen från bryggan så såg jag även bättre vad jag hade misstänkt tidigare. Balansfjädern har en liten knyck på sig. Så när jag tidigare delade på balansen och bryggan så visade sig även nästa problem. Stiftet för det yttre fästet var inte rakt. Så jag tog bort själva balansfjädern från sin axel också. Även fast det är ett riktigt känsligt moment så är det så mycket ”enklare” att justera balansfjädern om den inte sitter på sin axel. Knycken på det yttre varvet är ganska lätt att ta tag i. Och jag tror mig till och med veta hur detta har hänt. Ruckningsstiften som reglerar gången satt extremt tätt. De klämde nästan om balansfjädern. Så när man har försökt att rucka urverket så har det inte löpt fritt mellan stiften och balansfjädern har fått sig en knyck. Ibland känns det lite som om man utför detektivarbete. 😉 När balansfjädern inte är ok så blir det självklart extra arbete. Och det är inte bara att försöka få till radien igen. Man måste dubbelkolla så att det yttre fästet har rätt avstånd till mitten av fjädern. Har den inte det så kommer balansfjädern dra åt en sida och kommer inte fungera fullgott. Den kan till och med ta i varvet före eller efter någonstans när den oscillerar. Men här var alltså stiftet för det yttre fästet inte heller rakt. Och med rakt menar jag lodrätt. Nu skall jag se om jag kan förklara detta på ett förståeligt sätt.
Om stiftet inte är rakt som kommer balansfjädern att luta. För hålet där stiftet sitter i är ju självklart lodrätt. Om stiftet lutar innåt eller utåt relativt till balansens axel så är det ganska lätt att justera. Man tar ”bara” tag i balansfjädern nära stiftet och böjer det åt det håll som behövs. Men lutar det i sidled förhållande till balansens axeln så är det knepigare. En balansfjäder har specifika mått. Nu vet jag inte de exakta måtten på denna. Men skulle jag ge mig på en gissning så är den väl en hundradels millimeter tjock och någon eller ett par tiondelar hög. Tänk er att ni tar ett tunnt plåtband. Det är inga större problem att böja på sin tjocklek. Men försök böja det på höjden. Det är inte helt enkelt. Det är så mycket mer material som måste sträckas och tryckas ihop då. Och det är det som eventuellt skulle behövas här. Visst, balansfjädern kunde ha varit något vriden 90 grader tidigare på sista varvet och då skulle även stiftet luta av det. Men nu var balansfjädern faktiskt plan.
Så jag beslutade mig för att ta loss stiftet från änden av balansfjädern. Stiftet sitter fast med ett stift. Ja ni läste rätt. I ändstiftet så är det ett hål. Genom det hålet trär man in änden på balansfjädern och sedan trycker man i ett annat stift som är något koniskt. På det sättet låser man fast änden på balansfjädern i ändstiftet. Här finns en viss mån av justering. Och det var den jag var ute efter. På bilden jag bifogat av detta så har jag precis trätt igenom låsstiftet. Som storleksreferens har jag lagt en normalstor knappnål och synål med dess öga jämte. När man känner sig nöjd så trimmar man av de utstickande ändarna på låsstiftet. Men när det gamla låsstiftet väl var lossat från balansfjädern så såg jag att jag kommer behöva kapa balansfjädern en bit. Den var nämligen så pass demolerad nära stiftet så det hade varit svårt att göra något åt. Så nu var frågan om längden skulle räcka till på balansfjädern. För gör man den kortare än vad justermånen på ruckningsstiften klarar av så kommer man aldrig kunna få urverket att gå rätt. Det kommer att gå för fort. Men jag var beredd att göra ett försök. Och efter en del fipplande så hade jag ett ändstift som var lodrätt i alla vinklar. Och som ni sett och förstår så är allt väldigt smått och skört här. Men tålamod är ju en dygd sägs det ju. Men tyvärr så blev det som jag misstänkte. Längden på balansfjädern blev för kort. Så det blev till att ge mig ut att leta en ny balans. Jag lyckades hitta ett helt urverk som jag kunde ta balansen ifrån. Och inte nog med det. Efter några dagar när jag letade efter delar till ett annan klocka så hittade jag ett likadant urverk som jag tydligen köpt i något obevakat ögonblick. Så går det ibland när man inte riktigt minns allt man köpt på sig. Som Homer skulle ha uttryckt sig, DOH! Men nu hade jag i alla fall både hängslen och livrem för att fixa denna fina lilla Certina.
En sak som jag inte tror jag pratat så mycket om tidigare är servicemarkeringar på insidan av boetten. Det här var något som många urmakare gjorde förr i samband med service. De finns de urmakare som gör det än idag. Det kan vara några siffror och/eller bokstäver. Denna markering är en referens till en notis i urmakarens loggbok. Jag hittade en markering i denna boett. Och om den bara har servats en gång sedan den var ny så har det sina naturliga förklaringar till att så gott som alla hjul gick som sirap i sina lagerbanor. De följde med upp när man lyfte på bryggor. Och den övre tappen på balansaxeln kletade ordenligt fast i sin lagerbana. Och om vi ändå nämner lagerbanorna för balansaxeln. De består av fyra stenar. Två som axeln går igenom. En för vardera sida. Och två toppstenar som ligger ovanpå dessa. Dessa brukar vara enkla att dela på. Men inte på detta urverk. Det händer ibland faktiskt. Men det brukar lösa sig när man lägger dem i rengöringen tillsammans med ultraljudet. Då vibrerar de helt enkelt isär. Så även denna gång. Och eftersom det var så mycket ”klet” i alla lagerbanor så fick alla delar gå extra länge i rengöringen denna gång. Jag polerade även tapparna på axlarna med ett speciellt verktyg.
Glaset på denna klocka var ganska repigt. Men eftersom det är ett så kallat formglas (inte runt) och de brukar vara svåra att hitta rätt så ville jag göra ett försök att polera upp det. Formglas är förövrigt ibland limmade. Detta för att det är svårare att få en tight fit på dessa. Så här använder man faktiskt lim. Jag brukar ju säga att lim har ingen plats i ett urverk. Men här är ett undantag. Och det är nog det enda jag kan komma på. Ett runt glas är överlägset i detta avseende eftersom det kan spännas eller tryckas fast med en trång passning. Skulle man göra det med ett glas med hörn så är risken att det spricker. Det lim jag använder för formglas är uv-lim. Det gör att man har gott om tid för att applicera det. Limmet härdar nämligen inte förrän det blir utsatt för uv-ljus. Så när jag tryckt dit glaset så lägger jag in boetten i en låda jag har med uvlampor från alla håll. Det är säker hundra små ledlampor med rätt våglängd på uv-ljuset. Jag hade kunnat polera glaset på plats i boetten från början. Men eftersom det är en boett med guldplätering på 20 micron så ville jag inte riskera att råka polera ned plätteringen om jag hamnade snett. Det är nämligen inte mycket skillnad i höjd på glas och boett. Då tar jag hellre den långa vägen att ta ur glaset och limma om det när poleringen av glaset är klart. Nu blev det inte riktigt 100% bra på detta glas. Det hade nämligen några djupare sprickor på högerkanten som jag inte vågade ta bort helt. För det är ju så att för att få bort en repa måste man ta bort material runt omkring vilket gör glaset tunnare och därmed skörare. De reporna som kvarstår har dock blivit rundare i sina kanter så de märks inte lika mycket.
Jag bytte även kronan på denna klocka. Den var väldigt sliten på kanterna. Nu hade jag en passande krona, med Certinaloggan på och allt. Problemet var att den var helt oanvänd. Så när jag satte dit den såg det lite fel ut. En boett från 1968 som har sett tidens tand tillsammans med en skinande blank ny krona med sylvassa kanter. Det såg fel ut. Sp jag tog en titt på kronorna på de andra två urverken jag hade. Så valet föll på en av dem. Kronan var i gott skick men den hade varit med en tid och passade bättre ihop med boettens slitage. Drt är som jag ofta säger. Nytt är inte alltid bäst. Långt ifrån.
På bilden när klockan var klar har den fått ett svart läderband. Det blev ett brunt till slut för det var vad hon önskade. Men jag glömde tyvärr ta en bild med det bandet på. Jag skickade dock med det svarta om hon skulle ändra sig. Det svarta är dock en millimeter för smalt. Det är 13mm mellan bandhornen och bandet är 12mm. 13mm är en lite udda bredd. Så vill man ha större valmöjlighet så får man leta efter ett som är 14mm och trimma kanterna lite med en skalpell. Vi pratar då om 0,5mm på vardera sidan. Visst, det går att trycka dit ett som är 14mm som det är men det skulle se krystat ut.
Jag gillar verkligen Certina. Det är ingen hemlighet att jag håller av Omega mest. Men skulle jag behöva plocka fram en tvåa på min lista så är Certina en väldigt god kandidat. Detta var en riktigt kul klocka att göra. Det är som sagt ett väldigt litet urverk. Och de är faktiskt svåra att få att gå bra. Mest för att balansen är så liten. Ju större balanshjulet är destå mindre påverkas det av de yttre krafterna. Men efter service går urverket riktigt bra för att vara så litet. Men det var självklart extra kul för att klockan var ämnad åt en fantastisk person. Och jag har sagt det förut. Jag fullkomligt älskar när unga människor väljer att bära gamla klockor framför allt skräp som vräks ut på marknaden idag. Den nya ägaren till denna klocka sa till mig en gång att hon känner att hon föddes i fel generation. Och kanske en Certina från 1968 kan få henne att känna sig lite mer rätt i nutiden. ❤️
