Men jag måste börja detta inlägg med att berätta att jag får träffa så många trevliga människor som jag servar klockor åt. Det är helt otroligt faktiskt. Vilken trevlig skara människor det finns där ute som antingen är riktiga antusiaster eller bara vill ha sin så gott som enda klocka fixad. Och så är det med ägaren till denna klocka också. Riktigt trevlig prick som är jämngammal med mig. Då finns det mycket att prata om.
Klockan har tillhört hans svärfar. Och den har levt ett lite hårt liv. Den har bland annat helt kart varit ute för fukt. Det syns både i urverket och på urtavlan. Den är väldigt patinerad och har även tappat lite bokstäver. Och på tal om bokstäver. Efter ordet Visodate så ser ni på en av bilderna ett A som har sprungit vilse. Det skall egentligen sitta i ordet Seastar längre ned. Det satt helt löst och kunde ge sig ut på egna turer. Text och andra markeringar är ofta tryckta på urtavlan från början. Över det ligger det en tunn lack. Denna lack kan släppa med tiden och av yttre påverkan. Och då följer trycket gärna med. En sådan här tavla rör man inte alls. Det blir oftast mycket värre om man försöker ge sig på den. Så en så här pass patinerad urtavla behandlar man precis lika varsamt som en ny, om inte ännu varsammare. Så alla eventuella smutsfläckar som man normalt kanske hade kunnat få bort på en urtavla där lacken är ok låter man vara. Möjligtvis att man ger tavlan en lite pust med blåstutan. Men även där får man vara mycket försiktig. Jag servade ett Omega damur för en tid sedan. Ägaren skulle ge de till sin dotter. På den hade lacken krackelerat totalt. Men ack så snygg den hade blivit. Enligt mitt tycke mycket snyggare än den någonsin har varit ens när den var ny. Men hade man gett en för kraftig pust på den så hade det kunnat lossna mer lack. Det ligger ett inlägg om den klockan på min sida.
Men åter till denna klocka. Den saknade krona. Uppdragsaxeln satt kvar men var rätt angripen av rost. Även regeln som uppdragsaxeln integrerar med för att växla läge mellan uppdragning och att ställa klockan var rostangripen. Så pass så den satt totalt fast. Även de två skruvarna och blecken som håller fast urverket i boetten var ordentligt rostiga. Jag började med att ta loss rotorn. Det gör jag så gott som på alla automater när urverket fortfarande sitter kvar i boetten. Sedan gav jag skruvskallarna till skruvarna som håller fast urverket en liten droppe rostlösare. Här kan man inte blaska på med mycket. För urtavlan sitter ju faktiskt kvar på andra sidan urverket. Och den är ju som sagt väldigt känslig. Jag lät rostlösaren verka i någon timme. Tur att man har andra klockor man kan jubba med under tiden.
Den ena skruven lossnade faktiskt direkt efter detta. Men den andra kämpade emot. Och man vill inte ta i för mycket. För drar man av den så har man en rostig avbruten gänga som sitter kvar. Och då blir det jobbigt. Min första plan var ju att få loss skruvarna. Då kanske det hade gått att lirka ur urverket med uppdragsaxeln på plats. Men nu sprack alltså den planen. Dags för plan b. Det var att försöka få loss regeln som frigör uppdragsaxeln. Regeln på detta urverk har en typ av axel som går rätt igenom urverksbotten och verkbryggan. Den trycker man normalt på för att frigöra uppdragsaxeln. Men eftersom regeln var fastrostad så gick inte detta nu. Så det blev ytterligare en liten droppe rostlösare på änden av den axeln. Sedan började jag plocka isär urverket medan det fortfarande satt kvar i boetten. När jag tagit bort bryggan för verkhjulen så blottade sig regeln axel lite mer. Så det fick bli ytterligare någon droppe en gång i timmen 2-3 gånger till. Tålamod är ju en dygd sägs det ju. Sedan är det ju så att man får inte tappa tålamodet och försöka forcera förfarandet. Då kommer något garanterat gå sönder. Men efter några timmar till så gav regeln med sig så pass mycket så jag fick loss uppdragsaxeln. Sedan kunde jag lirka ur urverket ur boetten även fast en av skruvarna som håller fast det satt kvar.
Så bort med resten på verksidan utom andra hjulet. Eller som det så fint även kallas, the great wheel. Det sitter nämligen fast av minutröret som är påtryckt med friktion på tvavelsidan. Dags att vända och ta bort tavla datumringen och allt annat på tvavelsidan utom regeln. För även om den lossnat lite så satt den fortfarande hyfsat fast. Sedan kunde jag börja att lägga på lite mer av rostlösaren. Nu finns nämligen inget kvar som kan skadas av den. Och tillslut så fick jag även bort den sista skruven för urverket samt regeln. Det här är ett väldigt bra exempel på att man måste vara innovativ. Det går ibland inte att plocka isär ett urverk som det är tänkt. Och då får man absolut inte tappa tålamodet. Det måste få ta den tid som krävs. Och de gråa i hjärnkontoret får jobba lite extra.
Jag fick byta ut några delar i detta urverk. Regeln var en av dem. Den hade kanske kunnat få leva visare efter rosten hade tagits bort. Men ytan var väldigt ruffig av angreppet. Och om en yta tappar sin släthet så får ny rost lättare fäste här. Dessutom så kan den bli trög i sin rörelse. Och eftersom jag hade ett urverk liggande från samma familj som tidigare hade fått agera donator så tog jag regeln från det. Även uppdragsaxeln såg inte så snygg ut så det fick bli en ny där också. En så kallad NOS (new old stock) i sin förpackning. Och när man har en oanvänd uppdragsaxel från förpackningen så är den oftast inte i rätt längd. Den är för lång för att kunna passa fler varianter av boett som urverket kan finnas i. Så här får man helt enkelt kapa den. Och här vill jag verkligen uttrycka att kapa fler gånger är bättre än att försöka kapa rätt direkt. Försök få axeln lite för lång. Sedan tar man de sista tiondelarna av en millimeter med en fin fil. Det tar lite extra tid men gör man på detta sätt så slipper man kassera en axel om den blir för kort. Det går att fuska lite om den blir aaaningen för kort. Lödtenn. Och då menar jag inte att man skall löda dit kronan på plats. Men det går att kapa en tunn skiva av ett riktigt tunnt lödtenn. Den stoppar man sedan ned i gängan på kronan. Då kommer den bottna lite tidigare. Det här är något man vill undvika. Men det finns en nödlösning om man nu kan leva med att fuska. 😉 Självklart blev det också nya skruvar och bleck som håller fast urverket i boetten. Övriga delar i ställmekanismen såg bra ut efter lite bearbetning. Även ytlig rostfällning på urverksbotten och under bryggorna gick att få bort lätt. Utöver det så var det en del som var lite sliten. Och det var lagerbanan för rotorn. Rotorn är den som skapar momentet för automatiken som skall dra upp fjädern i urverket. Axeln som rotorn, med sin lagerbana, träs på är av stål. Lagerbanan är av mässing. Så om det blir torrt och/eller skitigt här så ger lagernaban vika. Om en lagerbana blir glapp så ställer sig den del som den skall hantera lite på kant. Det märktes enkelt för att rotorn tog i bryggorna under sig när den snurrade. Men jag gav lagerbanan en chans och försökte knacka till den som man gör med lagerbanan för fjäderhuset. Två konvexa don och en liten hammare. Nu är denna lagerbana lite högre så det kommer inte bli lika bra. Men som sagt, jag var villig att ge den en chans. Och ägaren är informerad om detta. Så om det inte fungerar som det skall så byter vi helt enkelt ut rotorn också. Det är nämligen lättare att få tag på en annan rotor som är ok än att hitta en lagerbana och byta ut den.
Slutligen fick sig glaset en polering också. Och när jag träffade ägaren till klockan så sken han upp som en sol. Vi träffades över en fika på ett café. Jag hade med mig några enklare armband som han fick välja mellan tillsvidare. Klockan hade nämligen tidigare ett sådant där elastiskt armband av metall som var så populärt en tid. Praktiskt, ja. Snyggt, njae. Blir man luggad i håret på armleden, JAAA! Valet föll på ett lite mörkare brunt band med lite mönster. Så jag satte dit det på plats på caféet. Tyvärr tog jag ingen bild då. Men det blev faktiskt riktigt snyggt. Klockan hamnade på hans arm direkt. Och jag tappade faktiskt räkningen på hur många gånger han tittade på klockan under vår fikastund och sa ”Vad snygg den blev!”. Och de är de här stunderna som ger det där lilla extra. Någon som förstår värdet av en klocka, även fast den har tydliga tecken av tidens tand, och blir jätteglad när den lämnas tillbaka i fungerande skick. Svårt att beskriva. Men det är ovärderligt. Det är liksom kryddan på moset.
