Lite av en av Omegas försäljningsfiaskon. Men det är det som är grejen. Det finns nämligen inte överdrivet många av dem. Men om vi nu samtidigt skall nämna deras riktiga försäljningsfiasko så står Ranchero högst på listan. Men det blir en historia för ett annat inlägg.
Året var 1957 och Omega släppte tre viktiga klockor i historien detta år. Speedmaster, Seamaster 300 och Railmaster. Men jag kommer bara prata om Railmaster i detta inlägg. De andra sparar jag till ett annat inlägg. Railmaster var tänkt för tekniker, forskare, vetenskapsmän mm. Grunden till detta var att man hade säkrat boetten bättre för magnetisk påverkan på urverket. Den skulle motstå ett värde av 1000 gausse. Det löste man med en kraftigare ring runt urverket, ett extra lock under det ordinarie boettlocket samt en tjockare urtavla. Urtavlan är säkert tre gånger så tjock som ”normalt”. För magnetism är inte bra för att urverk. Varje gång jag har servat ett urverk så avmagnitiserar jag det. För det finns mycket i ett urverk som kan påverkas av magnetism. Det har hänt några gånger att jag lagt ett urverk på min timegrapher efter service och tyckt det betett sig konstigt. Sedan kommer jag på att jag glömt avmagnitisera det. Och efter det så är problemen borta.
Men åter till historian om Railmaster. Det gick sex år efter man släppte klockan innan man la ned den igen på grund av dåligt intresse på marknaden. Och delvis kan jag förstå det. För urverken i sig själva var ju det inget speciellt med. Förutom att det är ett Omega. Det är alltid speciellt. 😉 Men de förekom i många av deras andra klockor också. Urverket i denna är ett Omega 284. Ett urverk utan några andra finesser än att visa tiden. Detta gör servicen väldigt ”enkel”. Varje finess, eller complication som man kallar det, skapar merarbete på grund av fler delar. En kronograf är helt klart den finess som skapar mest merjobb. Mekaniskt alarm är en god tvåa på grund av antal delar. Automatiken delar andraplatsen. Men kanske inte på grund av antal delar utan mer för påverkan och slitage.
Vidare i historian om Railmaster så beslutade man 2003, 40 år efter man la ned den, att återuppliva den. Denna gång tillverkades den i nio år innan den lades ned igen 2012. Men redan fem år senare så fick den vara med igen. Denna gång som ett 60-årsjubeleum tillsammans med de andra två klockorna som släpptes 1957. Men denna gång var det en numrerad utgåva i 3557 exemplar. Så det var inte ett försök att skaka liv i den ännu en gång för en längre framtid. But time will tell (pun intended).
Denna klocka är helt klart från den första serien från 1957 vilket är jättekul. Både referensen på klockan, 2914-1, och serienumret på urverket verifierar det. Men serienumret på urverket säger faktiskt 1956. Så man plockade säkert redan färdiga urverk från hyllan till att börja med. Varför den dök upp hos mig var helt enkelt för att ägaren, som är en bekant till mig, ville få koll på hur urverket mår genom att han ville se värden från när den låg på en timegrapher. Och visst kunde jag göra det. Men det första jag gör när jag får en klocka i min hand är att testa alla funktioner. Nu har ju denna klocka bara en funktion, och det är att visa tiden, men ändå. Så jag drog upp den och jag testade att ställa klockan. När jag ställde klockan märkte jag för det första att det kändes lite trögt och ojämt. Sedan såg jag även att urverket kunde röra sig lite i boetten. Två rödflaggor direkt. Sedan la jag den på timegraphern. Och man kan säga att den inte gick särskilt bra. Knappt 180 i amplitude, vilket visar hur mycket kraft som är kvar när den når balansen. Utöver det så skilde det över två minuter mellan olika positioner på gången. Rödflagga nummer tre.
Så jag öppnade boetten på klockan. På med luppen för att inspektera stenarna på lagerbanorna. Här såg jag oväntat någorlunda färsk olja. Men inte i alla lagerbanor. Ok, här börjar det gå upp ett ljus. Helt klart har man försökt att spä på med ny olja utan att plocka isär urverket och rengöra ordentligt. För det fanns en del smuts i urverket för övrigt. Rödflagga nummer fyra. Om man bara fyller på med ny olja är det ren misshandel av urverket. Gammal olja plus smuts tillsammans med ny olja skapar nämligen en utmärkt slippasta. Usch och fy tillsammans med lite dramatiska gestikuleringar. Man ville helt klart få klockan att gå ”någorlunda” innan försäljning. Det här händer mer än sällan och det är riktigt deprimerande. Det är inte bara ett tecken på okunnighet utan även en enorm brist på respekt för en klassisk klocka. Skälet till att urverket satt löst i boetten var inte för att det saknades skruvar eller bleck. Det var helt enkelt för att det bland annat satt fel typ av glas i boetten. Denna boett skall ha ett glas med en stålring på insidan. Förutom att det skapar en tätare passning mot boetten så kan den även vara ett stöd för urverket på tavelsidan. Sedan saknades det en ring som skall ligga på insidan av boettlocket. Den skall hålla emot på det extra locket innanför boettlocket. Och eftersom det inte satt ett sådant glas här och att denna ring saknades så satt urverket lite löst. Det visade sig dock att denna ring var väldigt svår att få tag på. Så tillsvidare så konstruerade jag en ring med hjälp av CAD och 3D-printade en ersättare. Helt klart bättre än att urverket kan röra sig i boetten. Jag kontaktade ägaren och berettade hur det stod till. Det samtalet slutade med att han ville ha den servad. Han insåg att en sådan här klocka måste kunna leva upp till sin status och värde.
Efter rengöring så var det dags att sätta ihop urverket igen. Och det första jag alltid gör är att olja och sätta dit stenarna som agerar lagerbanor för balansen. Två på vardera sida av balansens axel. Sedan sätter jag dit balansen på en förövrigt tom urverksbotten. Det här gör det så mycket enklare att se vad som förgår för att man har möjlighet att kika fån alla håll. Jag kollar om balansfjädern är rak och att den ligger precis mittemellan ruckningsstiften när balansen är i dödläge. Jag kollar även höjdluften på balansaxeln. Det är hur mycket spel balansen har i höjdläge mellan toppstenarna. Och här såg jag att balansfjädern inte var helt plan. Den snuddade även balanshjulets ekrar. Helt klart en orsak till att urverket gick så dåligt och att det skilde så mycket i olika positioner. Jag har en teori hur detta har hänt. När man tar loss balansbryggan med dess hjul och fjäder får man inte endast lyfta i bryggan. För om balansaxeln inte släpper taget ordentligt och man fortsätter att lyfta på bryggan så kommer man deformera fjädern. Därför ger jag alltid lite extra stöd med ett annat verktyg under balanshjulet så det följer med upp ok.
Och nu kanske ni börjar att förstå att serva en klocka inte alltid innebär ”endast” rengöring och ny olja. På gamla urverk är det snarare tvärt om. Man hittar nästan alltid något mer som behöver åtgärdas på ett eller annat sätt. Så det är så väldigt många saker man kollar som ren rutin bara för att få en insikt hur bra urverket i själva verket mår. Men det är de här stunderna som gör det lite extra kul inom urmakeri. Att hitta bristerna, åtgärda dem, och sedan se att det gav resultat. Det är så man somnar gott med ett leende på läpparna. Ett gott dagsverk helt enkelt. Och jag hoppas att klockan i framtiden får den respekt den förtjänar. Och när urverket var ihopsatt igen så presterar det som det skall. 285 i amplitude och minimala variationer mellan olika positioner.
Det här var faktiskt den första Railmaster som jag servat. Men urmakarmässigt så är det ingen större skillnad mot andra Omegor från denna tid. Urverket 284 har en gedigen historia som började med 30T2. 1949 så gjorde man om benämningen på urverken och 30T2PC blev 260 vilket är grunden till detta urverk. Dessutom så visar det endast tiden. Inga andra finesser. Så det är ganska basic. Men det är dock en tidig Railmaster från 1957 och det känns stort. Ägaren har fått tillbaka klockan. Men bara tillfälligt. Det här kommer vara ett pågående projekt ett tag. Det är några saker som skall fixas. Självklart så skall den 3D-printade ringen, som jag satte dit tillfälligt, bytas ut. Sedan skall jag byta glas en gång till. Det jag satte dit är inte original men mer rätt än det som satt där. Railmaster hade en nämligen en bredare ring på insidan av glaset än vad man brukar att se. Den går ända ut till indexen på urtavlan. Sedan är det kronan. Den kan vara rätt. Men det är lite tveksamt. Railmaster skall tydligen ha en krona med en extra symbol inuti Omegaloggan. Symbolen ser ungefär ut som mitten på stjärnan på Mercedesmärket. Den skall visa att kronan är av typen naiad. Men jag har sett flera Railmaster som har kronor utan denna symbol. Visst, de kan vara utbytta i tiden. Men det kan också vara så att det ändrades genom åren.
Målet är i alla fall att återställa så mycket som möjligt till originalet. Det är vad ägaren vill. Och det gillar jag. Särskilt när det gäller riktiga klassiker som denna. Omega Railmaster från 1957. Smaka på den frasen en stund.
