Namnet kommer från grundaren av företaget. Ulysse Nardin föddes 1823 i Le Locle, Schweiz. Neuchâtel, ett område i västra Schweiz som innehåller så mycket urmakarhistoria. Men många var inte urmakare på heltid. Många bönder sysselsatte sig med urmakakeri under de långa vintermånaderna då inkomsterna tröt på gårdarna.
Ulysse gick först som lärling hos sin far Léonard-Frédéric Nardin. Och han avslutade sin skolning hos Frédéric-William Dubois och Louis JeanRichard-dit-Bressel. Två mästerurmakare vars ryckte sträckte sig långt förbi bergen i Neuchâtel. 1946, då 23 år, startade Ulysse sitt företag. Och även fast han hade växt upp vid Jurabergen så var han väldigt fascinerad av havet. Och det var det som ledde till att man började tillverka marinkronometrar. Ulysse kom över en högpresterande astronomisk regulator som han använde för att justera sina urverk för marinen men även fickur med kronometerprecision. Denna var byggd 1768 av Jacques-Frederic Houriet. Den står nu i ett museum i Le Locle.
Det finns mycket att säga om Ulysse. Men 1876 så gick han bort endast 53 år gammal. Hans son Jacques-Frederic Houriet tog då över företaget och styrde skeppet vidare med samma antusiasm. 1902 så började man leverera marinkronometrar till US Navy. Och man har sammanlagt levererat olika instrument till marinen i 50 länder. Det är anmärkningsvärt. Men som ni förstår av detta inlägg så tillverkade man även armbandsur. Företaget existerar än i dag. Dessutom fortfarande i Le Locle. Det ägdes en tid av Kering Group. Idag tillhör man Sowind Group tillsammans med Girard-Perregaux. Och som av en händelse så kommer det ett inlägg snart om en sådan klocka också.
Men nu äntligen till denna specifika klocka. Den kom till mig efter några rekommendationer från andra medlemmar i en grupp på Facebook. Och jag vill passa på att tacka er alla som rekommenderar mig. Det värmer verkligen. Jag bugar mig djupt inför er alla. Vad som utmärkte sig mest när man såg denna klocka var en rätt stor fläck på urtavlan. Den kunde man omöjligen ignorera. Det fanns några andra mindre men den stora mellan kl 2-3 och centrum var faktiskt riktigt trist. Det såg ut som någon form av fällning. Jag fick frågan om det gick att göra något åt. Och som standardsvar säger jag att det kan bli svårt. För jag försöker alltid undvika att ge förhoppningar som jag sedan får backa på. Urtavlor är nämligen oftast väldigt känsliga. Särskilt om de är gamla. Likaså med visare.
Men efter service av urverket och innan jag skulle sätta dit urtavlan så ville jag i alla fall göra en test. Jag siktade in mig på en liten fläck i ytterkant av urtavlan. Det jag använder mig av är destillerat fingerljummet vatten. Varför destillerat vatten undrar man kanske då? Jo för det är väldigt rent från andra ämnen. Kalk är till exempel ett av ämnena som finns i vanligt kranvatten. Och det kan lämna rester. Det syns tydligast på mörkare tavlor. Sedan använder jag en minimal svabb som är väldigt fin på ytan. Jag doppar den i vattnet och baddar sedan fläcken jag siktat in mig på. Inte stryker längs med tavlan. Badda är mycket skonsammare. Och jag såg hur fläcken släppte nästan direkt. Så jag provade på en lite större fläck. Samma sak där. Den löste upp sig. Då gav jag mig på den stora fläcken i ena kanten på den. Återigen samma sak. Det gick förvånansvärt enkelt. Så jag jobbade mig vidare på de tydliga fläckarna. Men inget mer. De vid femminutersindexen lät jag bli. Se såg svårare ut. Man vill nämligen inte riskera att lacken på urtavlan släpper. Så jag ville inte gå ”all in” på något sätt. För helt plötsligt så har man lyckats badda bort bokstäver eller minutindex. Och hur vet jag det. Gissa en gång. 😉 Lyckligtvis var det på en egen klocka där jag kände mig lite modigare.
Urverket är i grunden ett Felsa 690 som man modifierat. En av de största ändringarna är att balansfjädern är av typen Breguet. Vad det innebär är att ungefär det sista 3/4 yttre varvet på fjädern lyfts upp på en annan nivå. Detta gör att balansfjädern ”andas” mer homogent. Är den helt platt från början till slut så jobbar den lite mer åt det motsatta håller där ruckningsstiften och ändfästet sitter. Rolex är faktiskt en av de tillverkare som fortfarande använder sig av balansfjädrar av typen Breguet. Det bör säga lite om dess effektivitet. Klockan gick faktiskt när den kom till mig. Om än lite dåligt. Men det är alltid ett gott tecken att ett urverk går. Urverket är rätt rejält dekorerat. Kanske lite väl mycket. Det blir lite för mycket av det goda. Men en sak. Och det här är läckert. Gånghaken är blankpolerad. Det är i och för inget unikt. Det är många. Men hur man även har lagt ned arbete på att fasa kanterna på haken hela vägen runt. Det här är en del som inte är särskilt stor. Så det kräver enorm precision för att få till detta. Helt magiskt snyggt faktiskt. Och då skall man tänka att detta kommer ägaren av klockan aldrig att se i alla fall. Det är en stolthet inom urmakeri helt enkelt som bara vi som servar urverken får se. Så vackert och så delikat. Man känner sig privilegierad faktiskt. Tyvärr glömde jag ta en närbild på haken.
Uppdragsaxeln var rostig. Och i och med att jag inte hade en sådan hemma till detta urverk så skred jag till verket för att ta bort rosten i stället. Den hade inte hunnit äta så mycket på godset. Och jag kan ju ta och berätta hur jag gör detta medan jag ändå är i farten. Först får den ligga i rostlösare en stund. Sedan använder jag en fin borste för att få bort allt halvlöst material. Efter det tar jag ett gängsnitt och drar igenom gängorna med. Denna gänga var 0,9mm. Jag har förövrigt gängsnitt och tappar ned till 0,3mm. Till sist så blir det ett dopp i kemisk ren bensin.
Boetten är väldigt snygg. Tunnt gods och vackra klassiska former. Det är så här klockor skall se ut. Men jag kunde inte låta bli att skicka en förbild på urtavlan till ägaren innan jag la urverket i sin boett. Han blev överlycklig. Lite så att jag ångrade att jag gjorde det faktiskt. Jag hade velat se när han tappade hakan lite när vi träffades för överlämningen. 😉
