Girard-Peregaux kan spåras så långt tillbaka som 1791. Men det var ett giftermål 1854 som skulle bli den riktiga startpunkten. För då gifte sig Constant Girard med Marie Perregaux. Båda från klocktillverkande familjer. Constant från La Chaux-de-Fonds och Marie från Le Locle. Två otroligt viktiga städer när det gäller urmakeri i Schweiz. Och 1856 så skapade de företaget Girard-Perregaux. 1906 så tog Constants son, också vid namn Constant för att förvirra det hela, över Bautte House och slog samman företagen. Och det är här året 1791 kommer in bilden för historiken. För det var då Jean-François Bautte, som var urmakare och guldsmed, skapade sitt första företag. Och det här kan man ju tycka vad man vill om. Men för mig så så började eran av Girard-Perregaux 1856 och inte 1791. Men vi tar ett kliv framåt. För om man kikar i tillgängliga databaser på urverk som satt i klockor av Girard-Perregaux från till exempel 40 50 och 60-talet så är det mycket urverk från andra tillverkare. För att nämna några så ser man AS, Peseux, ETA, Felsa och FEF. Så vid den här tiden hade det helt klart hänt något inom företaget. Idag ligger Girard-Perregaux under Sowind Group tillsammans med Ulysse Nardin. En klocka som jag nyligen gjorde ett inlägg om.
Men nu är det äntligen dags för denna klocka. Och så vacker den är. Formen på boetten är precis som jag vill att en klocka skall se ut. Urtavlan är verkligen i gott skick. De enkla men delikata femminutersindexen där de vid kl 12, 3 och 9 är bredare. Men de är de andra som fäster blicken. Ett tunt streck helt enkelt. Men så delikat i sammanhanget. För att rama in det hela så har man lagt minutindexen mellan två ringar ytterst på tavlan. Texten är sparsam. Men den kunde ha varit sparsammare. Jag kan kanske vänja mig med att det står 17 jewels under namnet. Men bara kanske. Texten antimagnetic är enligt mig övertrampet. Visst, jag förstår att det är marknadsföring och man ville sloltsera att urverket hade 17 stenar och hade någon form av anpassning för att minska den magnetiska påverkan utifrån. Men tänk om det bara hade stått Girard-Perregaux på tavlan och inget annat. Oslagbart. Men nu är det som det är. Och det är en oerhört vacker tavla i vilket fall som helst. Dessutom i extremt gott skick.
Klockan har tillhört nuvarande ägarens farfar. Så ännu en klocka som har vandrat genom släktleden vilket är jättekul. Klockan gick när den kom till mig om än lite ojämt. Ägaren misstänkte att den kanske aldrig servat i sin livstid. Men jag hittade i alla fall tre servicemarkeringar på insidan av boetten. Och det är ju alltid något. Urverket är ett något modifierat Peseux 200. Girard-Perregaux kallar sin version av detta urverk kort och gott 06. Men modifieringen är högst troligt bara kosmetiskt. Jag kan inte se några andra skillnader. En av dessa kosmetiska skillnader kan man se på bryggan för verkhjulen. Här har man velat ge ett intryck av att det egentligen är flera små bryggor. Så såg det ofta ut på gamla fickur förr. Varje hjul hade ofta sin egen lilla brygga. Men här är det alltså en brygga. Till och med en av skruvarna på denna brygga har ingen annan funktion mer att det skall se ut som om det egentligen är tre små bryggor.
Det blev en service utan några större problem. Jag fick byta fjädern för den hade gjort sitt. Dels var den väldigt gammal. Och för det andra så hade det yttre fästet som hakar i en kant i fjäderhuset gått av. Jag fick även justera balansfjäderns position mellan ruckingsstiften något. Urverket hade lite för stora variationer på gången mellan olika potitioner.
Glaset gav mig lite beslutsångest. Det var av väldigt gammal typ med en lite annorlunda kupning än vad man ser idag. Men samtidigt så hade de en del mikrosprickor i sig så det gjorde att jag till slut satte dit ett nytt glas. Reporna hade gått att polera bort men sprickorna kommer alltid av finnas i glaset och dessutom bli fler med tiden. Vad det gäller länken som klockan kom med så skall jag försöka uttrycka mig milt. Men enligt min smak så är det ett omaka par. Det kan vara så att det var det enda armbandet som ägaren hade som passade. Den klocka har nämligen det något udda måttet 17mm mellan bandhornen. Och visst är det så att det bör sitta ett läderarmband på den. Svart eller brunt får smaken avgöra. Och det skall nog vara ett slätt eller ett sparsamt mönster så att det inte tar för mycket uppmärksamhet från den väldigt snygga urtavlan. Jag skulle förövrigt gissa på att klockan är från tidigt 50-tal. Kanske till och med 40-tal. Och jag skall villigt erkänna att det har uppstått en stor känsla av avund för denna klocka.
