Jag har skrivit lite om Corum innan. Då i samband med jag hade inne en klocka som var en kopia på deras kända klocka som var tillverkad av ett tjugodollarsmynt. Men nu när jag har en äkta Corum på arbetsbänken så kände jag att det var dags igen.
Corum är ett relativt ungt märke. I alla fall om man jämför med många andra kända märken som stäcker sig tillbaka till 1800-talet och ibland äldre än så. Men Corum kom till världen när René Bannwart och hans farbror Gaston Ries 1955 startade företaget i La Chaux-de-Fonds i västra Schweiz. Det ligger bara några stenkast från franska gränsen. Namnet baserar sig på ordet quorum vilket betyder det minimala antalet personer som behövs för att hålla diskussioner men samtidigt kunna skapa vitala beslut. René förenklade dock stavningen till Corum.
Man var inställd på att snabbt bli ett märke av betydelse inom den Schweiziska klockindustrin. Detta genom att skapa annorlunda lyxklockor. 1957 så gav man ut en klocka i formen av en tub. Året efter en som såg ut som en kinesisk hatt. 1960 gav man ut en klocka som flirtade med båttävlingen Admirals Cup. Den var kvadratisk och hade en segelbåt graverad bak på boetten. Företaget fortsatte på detta sätt att skapa väldigt intressanta klockor. Klockan som föreställde ett tjugodollarsmynt var faktiskt gjord av ett äkta mynt. Man kapade myntet horisontellt där den tunnare undersidan blev boettlocket. Sedan gröpte man ur så att det tunna urverket fick plats i myntet. Men man sparade så pass mycket så att framsidan av myntet blev urtavlan. Man la sedan till en yttre tunn ring som bandhornen fästes på. Fantastiskt galant gjort.
Den klocka har dock inte någon väldigt speciell form. Rektangulära klockor ser man ju titt som tätt. Men den är snygg. Riktigt snygg faktiskt. Den mellanblåa urtavlan gifter sig extremt bra med boetten som är av 18k guld. Urverket är egentligen ett Felsa 4122 som man från Corum har dekorerat till sitt tycke. Och det här är ett litet urverk. Hela urverket är endast 17,2mm i diameter. Så inte större än vad ett urverk till en mindre damklocka från förr. Hela klockan är förövrigt 30,5 x 22mm i storlek utan krona. Urverket är ett simpelt uppbyggt urverk som inte har några andra funktioner mer än att visa tiden. Det har inte ens någon sekundvisare vilket var vanligt på gamla urverk i damklockor. Och i och med att det är ett litet urverk så är det svårare att få det att gå riktigt bra. Särskilt i olika positioner. Det beror mest på den lilla balansen. En större balans ger en större rörelsekraft och moment vilket gör att den oscillerar stabilare. Men en sådan här klocka var aldrig menad att mäta korrekt tid över en längre period. Det är en kostymklocka. Och som sagt en väldigt snygg sådan. Den är från 1965 och ägarens far fick den som 40-årspresent av sin fru.
För klockan har tillhört nuvarande ägarens far. Och som vanligt så tycker jag alltid det är lite extra kul när det är en klocka som har vandrat i släktleden. När den kom till mig ville den knappt gå alls. Ägaren hade märkt hur den börjat gå kortare och kortare tid mellan updragningarna för att till slut bara gå en stund när man skakade igång den lite lätt. Det här beror ofta på avsaknad av service. Oljan torkar och smuts letar sig in i boetten. För det här är inte på något sätt en tät klocka. Snarare tvärt om. Men efter en service så vill den gå igen. Jag skulle tippa på att den ligger mellan +-15 sekunder på ett dygn. Och det är riktigt bra för ett så här litet urverk som är så pass gammalt.
En annan sak som jag upptäckte var ett glaset satt dåligt fast i boetten. Och det här är ett så kallat formglas. Alltså det är inte runt. Och här är egentligen det enda stället på en klocka där man tillåter lim. Formglas kan ha en packning. Men det kan också vara limmat på plats. Och här använder man inte vilket lim som helst. Det man använder är ett lim som häradar av ultraviolett ljus. Det är är ganska smidigt faktiskt. Och det beroende på att man inte behöver oroa sig för att limmet torkar innan man får glaset på plats. Så när man väl tycker det ser bra ut så härdar man limmet med ultraviolett ljus. Glaset fick sig även en polering. Och här är det alltid lättare att polera ett glas som inte sitter kvar i boetten. Så jag tar alltid ut glaset från boetten när jag får in en klocka. Och det är inte bara för att det är smidigare att komma åt om man har glaset fritt. Men också för att man slipper maskera boetten under poleringen. Man vill ju inte råka polera boetten av misstag. Och särskilt inte här då boetten är av 18k guld och är förhållandevis mjuk. Jag fick även ta bort lite rost på uppdragsaxeln. Så här har det letat sig in fukt genom tiden. Men det hade stannat på uppdragsaxeln och inte letat sig vidare in i urverket. Urverket var faktiskt i väldigt bra skick för övrigt. Det kunde ha varit mycket värre med en boett som inte är särskilt tät.
Som några kanske märkt så har jag inte lagt upp någon bild på baksidan av boetten. Och det finns enkel förklaring till det. Där står nämligen namnet på ägarens far graverat. Jag identifierar aldrig en klocka med dess ägare i mina inlägg. Det har förekommit ett par gånger men då har ägaren godkänt det eller så tillhör inte klockan ursprungsfamiljen längre. Om en ägare vill tacka mig med en kommentar på mitt inlägg så är det självklart ok. Då är det ägarens val. Det har även skett att jag fått frågan om jag servat en specifik klocka som någon äger för att den ligger ute för försäljning eller av någon annan anledning och ägaren har nämnt mig. Mitt svar är alltid då att jag aldrig avslöjar detta. Då måste ägaren kontakta mig först och verifiera att det är ok att jag vidarebefordrar denna information.
Det här har varit en intressant klocka att jobba med. Och det är inte utan att jag är lite avis. Dels för att den är väldigt snygg. Men också för känslan av att bära en klocka som kommer från sin far. Jag har själv en klocka från min far och det känns väldigt speciellt att bära den. Man blir ju påmind om honom varje gång man tittar vad klockan är. Och som en bekant till mig även sa. Det är som om han tittar tillbaka på mig. Väldigt fint sagt.
