Det är väl lika bra att jag drar till med en klocka till som har ett litet urverk i sig. Denna gång är det dock ett klassiskt damur. Jag vet inte, men jag har en förmåga att köpa på mig små damur. Det kan vara för att de ofta är billiga att få tag på. Men även för att det är bra att träna motoriken lite extra med riktigt små urverk. Jag brukar skriva ibland när jag lägger upp ett inlägg om en damklocka att nu är det dags att träna motoriken igen. Halv på skämt men också för att det faktiskt är så. För de är ju egentligen uppbyggda precis på samma sätt som ett normalstor herrur är. Allt är bara mindre.
Så vad gör jag då med dessa klockor? Ja ibland blir de tyvärr bara liggande. Och det är ju egentligen synd. Men jag har faktiskt fått en del yngre tjejer att inse att en riktig klocka är faktiskt kul. Men framför allt är de riktigt snygga och på armen blir de ett vackert smycke. Jag gav till exempel bort en liten Certina i 30-årspresent till en god bekant. Och hon är väldigt stolt över den. Jag har även sålt små damur till bekanta jag känner som bara varit lite över 20 år. Och det här är ju fantastiskt kul. Att få en ung person som är uppvuxen i den digitala tidseran att gilla en mekanisk klocka som är 50-60 år eller mer. Det är då man inser att hoppet inte är ute för ungdomen än. 😉 För lite av mitt mål är ju faktiskt att få igång så många gamla klockor som möjligt så de kommer till användning igen. De är alla en fantastisk liten maskin som utför en praktiskt funktion. Vad var det han sjöng Mikael B Tretow? “Det är en makalös manick.”
Men vi får väl klämma in lite historia om Certina också. Företaget skapades av bröderna Adolf and Alfred Kurth 1888 i staden Grenchen ca fyra mil norr om Bern. Från början så hette företaget Kurth Frères SA och man tillverkade urverk samt tillbehör. Certina blev snabbt en succé efter bröderna även gav sig in på att göra kompletta klockor. Men det var inte förrän 1955 som man ändrade namnet på företaget till Certina. Det hade bara tidigare används som modellnamn och hade registrerats som varumärke många år tidigare. Certina har alltid förknippats med kvalité. Och med deras DS-serie av klockor, som kom ut 1959, även rubusta sådana. 1983 så anslöt man sig till SMH som nyligen hade skapats genom sammanslagning av grupperingarna SSHI och ASUAG. Och ni som är lite pålästa vet ju att detta moderbolag sedan fick namnet The Swatch Group. Jag gillar verkligen Certina. Självklart för att de gjort snygga klockor genom tiden. Men också på grund av deras kvalité. Sedan har det gjorts så mycket Certinas genom tiderna så det är ofta lätt att hitta delar om man skulle behöva. En av mina egna favortitklockor är faktiskt en Certina Town and Country från 1964. Ett mycket bra år om jag får säga det själv. 😉
För några månader sedan så såg jag att en ung bekant hade ett guldarmband med vad som såg ut vara tillhörande en klocka. Så jag urbrast “Har du köpt en liten klocka?”. Nu visade det sig att det var en berlock på armbandet. Jag hade helt enkelt fel glasögon på mig vid detta tillfälle. 😜 Men samtidigt som hon visade mig berlocken så sa hon att hon skulle tycka det var roligt med en liten klocka att bära ibland. Och här såg jag läget för att vinna över ännu en yngling att gilla en gammal klocka. Och lite passande var att jag bara några dagar innan fått syn på en vacker liten Certina på en auktionssida. Planer började skridas i mitt huvud. Jag visade en bild på klockan. Men jag fick svaret att hon helst ville ha något guldfärgat. Och denna hade ju en boett i stål. Men jag budade hem klockan i alla fall. Och när hon fick se klockan på riktigt så sa hon direkt att den var ju faktiskt väldigt snygg. Och det är den. Den svarta så gott som felfria urtavlan matchas utmärkt med de guldfärgade visarna, indexen och texten. En perfekt klocka tillsammans med en svart dress. Ursnyggt! (pun intended)
Så klockan fick hamna i min kö för service. Den ville nämligen bara gå en kort stund när man skakade lite lätt på den. Ett klassiskt tecken på att urverket behöver en service. Men det kan man ju aldrig helt säkert veta från början. Men så var det. Gammal torr olja i samband med smuts som letat sig in i urverket. Urverket är ett Certina 19-12. Och det är som sagt litet. Diametern på hela urverket är 19,4mm. En siffra på ett papper kanske inte säger hela sanningen. Men ta fram ett måttband och måtta upp knappt 2cm. Sedan tänk er alla små delar som ni ser i mitt inlägg som skall få plats. Urverket var i väldigt gott skick. Och det är ju alltid extra kul att se. Klockan är ju trots allt nästan pensionär. Den är från 1959. Det enda som hade blivit angripet var uppdragsaxeln. Den var lite mer rostig än vad man normalt kan se på gamla klockor. För det är ju via kronan som fukt lättast letar sig in. Det hade nog gått att rädda uppdragsaxeln. Men eftersom jag hade en ny på lager så bytte jag helt enkelt ut den. Jag fick även justera lagerbanan på bryggan för fjäderhuset. Där hade det blivit ett litet glapp genom slitage. Inte mycket, men ändå tillräckligt för att fånga min uppmärksamhet. Så det åtgärdades självklart.
Glaset var faktiskt i riktigt gott skick så det var helt klart nyligen bytt. Kanske för man ville få några kronor extra vid försäljning. Men det var för högt i mitt tycke. Så jag tog en titt i mitt lager med glas och det visade att jag hade ett i rätt storlek men som var lägre. Och det blev mycket bättre med det nya glaset. Så efter service så la jag klockan i min väska så den fanns till hands nästa gång jag träffade spekulanten. Då frågade jag om hon fortfarande var intresserad av klockan. Hon sken upp och frågade om jag hade servat den. Så jag tog upp den ur väskan och visade henne. Jag sa att hon skulle ta med den hem och känna på hur det kändes. Men skall jag vara ärlig så fick jag en känsla att hon redan hade bestämt sig för att behålla den. Och mycket riktigt. Redan dagen efter så så hon att hon ville ha den. Så ännu en yngling som jag vunnit över att bära en gammal klocka. Jättekul faktiskt! Och jag gillar verkligen den här klockan. Kolla till exempel på bandhornen på den bild där armbandet inte är på plats. De är riktigt markanta. De får mig att tänka tänka på öronen på en Dobermann. Och lite så är det med min kompis. Hon är en Dobermann. Alltid på sin vakt. Slipad och supervass. Passande värre! 😊
