Den här klockan fick jag faktiskt av en bekant. Han hittade den när han och hans bror tömde sin mors dödsbo. Han är inte säker men han tror att den har tillhört hans far som är borta sedan tidigare. Men han kan inte minnas att han har sett den innan.
När klockan hittades så saknade den glaset. Och troligtvis har den legat och skramlat i någon låda efter det. För timvisaren var det inte mycket kvar av. Och urtavlan har också fått en del stryk. Men sådant brukar inte hindra mig för att få liv i en gammal klocka. Jag fick den för att han vet vad jag håller på med och tänkte att jag kanske kan använda den som donatorur om jag behövde delar till ett likadant urverk. Men som sagt, sådan är inte jag. Har klockan ett komplett urverk så tänker jag självklart försöka få den att gå igen. Det är min skyldighet inför klockgudarna. 😍 Urverket är förövrigt ett Tissot 27. Den första varianten i denna serie som skulle leva vidare i många år med diverse modifieringar. Och det här är en ganska liten klocka om man skall se den som en herrklocka. Den är bara 30mm i diameter. Och det ser litet ut även på mina små handleder.
Den ville inte gå när den kom till mig även fast den var fulldragen. Men som timvisaren såg ut så kunde ju även det påverka. Visarna var ju mer eller mindre ihoptrasslade. Och mycket riktigt. När jag tog bort visarna så visade balansen livstecken. Inte mycket, men ändå. Nu var även urverket ordentligt smutsigt. Så det var inte så konstigt att det visade mindre livstecken. Men här finns det hopp. Så jag plockade isär urverket. Jag gjorde även en förrengöring på delarna innan de åkte i badet. Här skall inget lämnas åt slumpen. Och för att vara 85 år så såg det mesta faktiskt ok ut. Inget alarmerande slitage. Jag fick dock justera lagerbanan i bryggan för fjäderhuset. Det är ju ganska vanligt på gamla urverk. Men det var inte så mycket här faktiskt. Ännu ett gott tecken att denna klocka kan leva väl ett tag till.
Serienummret på urverket daterar klockan till 1939. Och på den tiden var det inte vanligt med stötdämpning på balansen. Och det har inte detta urverk. Den mest kända lösningen för detta heter Incabloc. Denna lösning togs fram av ingenjörerna Fritz Marti och Georges Braunschweig. Det första patentet registrerades av Fritz Marti 1929. Två år senare så skapade Marti tillsammans med Braunschweig företaget Porte-Echappement Universel SA. Senare känt som Portescape SA. Och 1933 då patenterade man en utvecklad variant som fick namnet Incabloc. Och den är fortfarande grunden till de flesta stötdämpande lösningar än i dag. Men även fast den starten kan dateras till 1933 så var det inte förrän efter kriget som den verkligen slog igenom och hamnade till slut i de flesta urverk. Det finns flera varianter på denna funktion. Men principen är den samma.
Så vad är då principen? Jo vad man gjorde var att genom en fjädrande bricka som håller fast motstenarna för balansens axel så gav det möjligheten för motstenarna att röra på sig lite när klockan får sig en smäll. Det var inte stumt som innan. Och vad som hände då detta var stumt var att antingen så gick balansaxeln av eller så sprack någon eller några av stenarna. Eller båda sakerna för den delen. Med Incabloc så minskade den risken en hel del. Och som sagt finns det flera varianter på denna lösning. Till slut ville alla vara med att göra sin variant. Men krasst så är det bara formen på brickan och hur den sitter fast som skiljer. Men funktionen är exakt den samma på alla varianter. Skapa en dämpning för balansaxeln så den inte går av vid en kraftig stöt.
Nu vet jag inte hur jag sladdade in på detta ämne här. Denna klocka har ju inte ens den lösningen. Men min hjärna tenderar att spåra ur ibland och härja fritt. 😜 Lyckligtvis så var balansaxeln hel i detta urverk. Så arbetet fortskred obehindrat. Det moment som är mest spännande är just när man sätter tillbaka balansen vid en service. Skall den starta? Skall den oscillera som den skall? Och det är särskilt spännande när det gäller ett urverk som inte visat livstecken eller väldigt små sådana innan. Så när jag la dit balansen här och såg den nyvunna livsglädjen i urverket så uppstod det där obligatoriska fånflinet på läpparna där vid arbetsbänken i ensamheten. Oslagbart!
Men även fast den gick så gick den inte som jag skulle vilja. Visst det är ett 85 år gammalt urverk så många klockfixare hade kanske nöjt sig vid det här laget. Amplituden var ok. Ca 250. Och det kan man helt klart nöja sig med på ett så här gammalt urverk. Jag bytte ju inte ens ut den föråldrade fjädern som kan ha hängt med sedan begynnelsen. Linjerna var även raka och fina på timegraphern. Lite hög beat error på 2,0. Men vad som kändes lite trist var att delta var ca 90 sekunder mellan olika positioner. Nu är det ju så att detta kommer jämna ut sig när man bär klockan. Så egentligen är det inte så blodigt. Jag skulle gissa på att den skulle avvika ca 20-30 sekunder på en dag när man bär den och den får ligga stilla med tavla upp på natten.
Men jag var beredd att dyka ned lite djupare i det här. Jag hade bland annat sett att balansfjädern wobblade en aaaning. Det var verkligen inte mycket men det gick att se med luppen. Sedan var den inte heller exakt vågrät. Den lutade även där en aaaning. Men absolut inte så mycket att den tog i någonstans. Inte i någon position. Sedan var det tunna ruckningsstiftet lite böjt. Och det var nära änden precis där balansfjädern får kontakt med det när balansen oscillerar. Och det här förklarar varför jag även hade lite större skillnad på gången mellan tavla upp och tavla ned. Det verksamma avståndet mellan stiften ändrades när fjädern ändrade nivå en aning. Det brukar normalt vara de positioner som följer varandra lättast. Till sist så såg den yttre änden på balansfjädern lite trist ut. Den hade inte en fin radie som den skall.
Och se där. Nu har jag skapat mig en jobblista för extrajobbet. Så av med balansen från sin brygga. Och sedan även ta loss balansfjädern från axeln. Och mycket riktigt. Det inre fästet för balansfjädern var inte riktigt rakt. Det här har helt klart påverkat både att den var sned och att den wobblade. Det inre fästet av balansfjädern sitter fast i en liten hylsa. Den här hylsan trycks sedan dit på axeln. Och det är även här man justerar beat error på ett så här gammalt urverk som inte har en egen arm för detta. Man vrider helt enkelt hylsan på axeln tills det blir rätt. Fast ”enkelt” var kanske fel ord. Det krävs ytterst lite för att värdet skall ändras. Men vidare till det sneda ruckningsstiftet. Och det här är väldigt tunt och skört. Så det gäller att vara riktigt försiktig. Men det är av mässing så det ger med sig enkelt. Böjen var ju som sagt nära ena änden. Så jag tog tag med en korntång precis där böjen var och klämde lite. Och det räckte för att det skulle bli rakt igen. Nu var de båda stiften helt parallella igen.
Och nu bör jag vi närma oss. Men eftersom jag ändå hade tagit av balansfjädern så passade jag på att kolla så balansen var helt i balans. Och det var den. Så här slapp jag balansera upp den. Och när jag ändå hade balansfjädern lös så justerade jag det yttre varvet lite en bit från det fästet. Det såg ju inte helt ok ut som jag sa innan. Sedan la jag dit balansfjädern på bryggan. Alltså utan att sätta på den på balansen först. För om man sätter dit det yttre fästet för balansfjädern i bryggan så ser man direkt om den är korrekt centrerad. För stämmer det inte så kommer balansfjädern dra åt ena hållet. Och det blev lite justering där också.
Men nu var det äntligen dags att sätta ihop balansen igen och sedan fästa den vid bryggan. Och nu började det bli spännande. Skulle jag efter flera extra timmars jobb inte se någon skillnad på gången så skulle ju det kännas lite trist. Men mitt extrajobb gav resultat. För det första så fick jag ned beat error till 0,3 efter att ha vridit hylsan för det inre fästet en extra gång. Sedan ökade amplituden till 280. Riktigt bra faktiskt. Men framför allt så visade det sig att delta mellan olika positioner kommit ned till 15 sekunder. Och jag säger verkligen WOW här. Det hade jag inte räknat med. Jag måste helt enkelt sätta upp en kamera framför mig på väggen vid arbetsbänken så jag kan dokumentera alla olika fånflin som jag troligtvis gör i dessa lägen. 😉
Så nu återstod enentligen bara en sak och det var att hitta nya visare. Visst, klockan behöver ett nytt glas också. Men det är ett mindre problem. Jag har en del glas på lager. Och har jag inte det som behövs finns det nya att beställa väldigt enkelt. Men visare kan vara lite knepigare. För det första så skall de ju passa de axlar som de skall tryckas på. Sedan skall de ju vara rätt längd också. Och till sist men absolut inte minst så skall de ju se likadana ut som de som satt där från början. Men dessa hade ju en guldton. Och siffrorna på tavlan är bronsfärgade. Så var det verkligen rätt visare som satt där? Så jag tog helt enkelt ett beslut att leta efter ett par visare som var mer åt roseguldhållet. Och det här ledde till att jag satt och letade visare i säkert ett par timmar bland flera tusen visare i ett flertal askar. Och det är inte lätt. Men jag har ett bra verktyg för att mäta upp visarnas diametrar. Och dessa visste jag vad de skulle vara.
Till sist är det en fråga som är obesvarad. Vad hände 1939? Och då menar jag inte kriget. Det vill vi alla att det helst var ogjort. Jag menar inom familjen hos min kompis? Var det hans fars klocka från början? Hur gammal var hans pappa då? Kan det ha varit en gåva? Eller kan den till och med komma från någon tidigare släkting? Kan jag få honom att vilja ha tillbaka klockan på grund av dess historia? Det skulle absolut kännas roligast. Och då självklart att han tänker bära den så den inte hamnar i en låda igen. Då kan jag lika gärna behålla den och bära den själv ibland. Så jag började med att fråga när hans far föddes. Kanske det kan ge en ledtråd. Nu visade det sig att hans far föddes 1924. Och vi var båda överens om att han troligtvis inte fick den när han var 15 år. Däremot berättade han att hans far kände en urmakare på söder. Så troligtvis så har den kommit därifrån. Kanske det var någon kund som inte hämtade ut den eller tyckte att kostnadsförslaget var för dyrt så den blev kvar hus urmakaren. Vad vet jag. Men nu hamnade den i alla fall hemma hos mig till slut. Eller jag kanske inte skall säga ”till slut”. Vi får se om den hittar hem igen. För min kompis har visat mer och mer intresse för den ju mer jag berättar om den. Det har gått ifrån ”den här kan du få för att ta delar från om du behöver” till att faktiskt tycka det är kul att jag tagit tag i den. Jag har smygit ut lite info då och då om den. Det gäller att vara slug. 😉 Det var när jag visade lite bilder från när jag hade plockat isär den som jag såg att det hade vänt. Och när jag i samband med att jag frågade när hans far var född och jag berättade att den var från 1939 så sken han upp och sa ”wow, det trodde jag inte”. Och i detta läge så hade jag redan servat urverket. Det låg och tickade på min arbetsbänk.
Så vi får se var det här landar. När jag postar detta så har jag faktiskt inte visat honom slutresultatet. Och han är inte en Facebookanvändare så han lär inte se detta heller. Men när jag träffar honom nästa gång så kommer klockan sitta på min arm. Och det är enbart för att se hans reaktion på resultatet som kommer avgöra om jag kommer ge tillbaka den till honom. 😊
