Ja men vi vi tar väl och hugger till med en Constellation igen! Det var ju säkert flera månader sedan. 😉
Den här klockan tillhör samma ägare som den King Seiko som jag nyligen skrev om. Lycklig ägare må jag säga. Och lycklig urmakare som får in två så pass fina klockor samtidigt. Det är vad man brukar kalla för en pie pan. Helt enkelt på grund av kupningen av urtavlan. Den är inte jämt kupad utan det är raka linjer mellan indexen. Urverket är ett Omega 505. Klockan är enligt serienumret på urverket från 1956. Jag gillar denna familj av urverk från Omega. 490 och 500. Det finns fortfarande kvar så många eleganta detaljer för lösningarna.
För automatiken så hade man här inte börjat använda de så kallade klinkerhjulen (reversing wheel). Så hela automatiken är ett hav av små delar. Och här kan man hitta ett ställe där man faktiskt bör lägga lite olja på kuggarna av ett hjul. Det är inte så vanligt. Det finns en liten arm i automatiken som går direkt mot kuggarna på ett av hjulen. Här kan man med fördel applicera lite HP1300 på antingen änden av armen eller några kuggar. För det första så undviker man onödigt slitage. Men automatiken blir mycket tystare när man drar upp den manuellt också. Det finns även en del som egentligen består av fem andra delar. Två små bryggor och två små hjul samt en skruv. Och skruven har inte bara funktionen att hålla ihop de små bryggorna. Den är lite längre än tjockleken på hela delen när den är ihopsatt. Så änden på skruven agerar även stopp i sidled för denna del. Det här är en del som vaggar fram och tillbaka. Man brukar kalla funktionen för wigwag. Och det är denna som gör att klockan dras upp när rotorn snurrar åt båda hållen. Vänder rotorn riktning på grund av användarens rörelsemönster så vickar denna del över och klockan dras fortfarande upp via drivhjulet som går mot spärrhulet ovanpå fjäderhuset. Genialiskt.
Även denna klocka hade ägaren köpt nyligen och kände inte till servicehistoriken. Så den fick komma till mig för säkerhets skull. Och den behövde en service. Den gick inte så dåligt om man ser på hur den höll tiden. Men orken var låg och all olja var torr blandat med smuts. Så det var ett bra val att lämna i den. Ingen blir gladare än jag när man resonerar på det viset. Inte för att jag får in ett jobb till. Men för att ägaren är mån om sin fina klocka och vill veta att allt är som det skall. Det gör mig varm inombords. Så det blev en vanlig service. Jag bytte dock en del. Och det var en av de lyrformade låsbrickorna för Incabloc. Alltså den stötdämpande funktionen för balansen. Det ena benet på den var böjt på tvavelsidan. Nu kanske den hade kunnat leva vidare. Men de här är rätt sköra. Och risken är att den förr eller senare skulle gått sönder av hanteringen i framtida servicetillfällen. Och eftersom jag hade sådana hemma för detta urverk så tyckte jag att det var lika bra att jag bytte den. Jag brukar ha några modeler hemma av de vanligaste varianterna som jag råkar ut för. För tro inte att bara för de ser likadana ut i olika klockor med Incabloc så är det samma modell. Det finns nämligen flera olika storlekar av dessa. Det kan till och med vara olika modell på balansbryggan och urverksbotten.
Tavlan indikerar att klockan har blivit utsatt för troligtvis fukt. Den är lite prickig. Och även sekundvisaren tyder på detta. Den har klara spår av angrepp. Men de får leva vidare i denna klocka. Den är ju trots allt närmare 70 år gammal. Jag polerade upp glaset lite som hade den traditionella Omegaloggan prentad på sig. Det kände bra. Ett korrekt glas. Även kronan är högst troligt original. Den klassiska medaljongen på baksidan av boetten som Constellation har var i bra skick. Ibland kan den faktiskt vara så sliten så de mindre stjärnorna har slitits ned. Den föreställer förövrigt observatoriet i Genève. Och de åtta stjärnorna är en hyllning till de åtta precisionsrekord som Omega satte vid Kew-Teddington observatorie i England 1936. Och man kan inte annat än att fundera om medaljongen på den King Seiko som jag skrev om nyligen härstammar från Omega Constellation. Även om den inte har någon illustration mer än bokstäverna KS. Och som man säger ”over there”, bald move.
Jag gillar verkligen denna klocka. Visst, den har sina skavanker med det estetiska. Men är det inte så att det är det som är grejen? Den visar klart att den har varit med nästan i 70 år. Kan det inte få vara så? Ingen är perfekt på ytan. Det är historien och det inre som är det viktiga. Det är ingen överraskning för er som läser mina inlägg att Constellation är min favoritklocka. Den har allt. De var extremt snygga på 50 och 60-talet. De innehåller precisitionsverk. Och de var en eloge till tidigare verk och klockor från Omega som även de var fantastiska skapelser. Man blir helt enkelt knäsvag av en Constellation.
