Det finns så mycket att säga om Longines så jag knappt vet var jag skall börja. Så ni som gillar historia så håll i hatten nu. Men vi börjar väl från början. 1832 så grundare Auguste Agassiz tillsammans med två partner, Henri Raiguel and Florian Morel som var advokater, det som senare skulle bli Longines i Saint-Imier, Schweiz. Företaget hette då Raiguel Jeune & Cie. Ca 15 år senare så hade Raiguel och Morel lämnat klockindustrin och Agassiz var den enda styrande personen i företaget. 1852 så plockade Agassiz in en brorson vid namn Ernest Francillon. Han var en framgångsrik ekonom. Och hans skarpa sinne var grunden till många förändringar inom företaget. Förändringar som gjorde att man stack ut på marknaden. Och under senare år när Agassiz kände att han inte orkade med så mycket längre så lämnades styret över till Francillon. Agassiz gick bort 1877.

1867 så byggde man sin första riktiga fabrik för tillverkning. Detta under styret av Francillon. Den uppfördes i ett område i södra Saint-Imer som kallades för Es Longines vilket betyder långa ängar. Och där trillade slanten ned som man brukar säga. För att leda fabriken tog han den duktiga ingenjören Jacques David till hjälp. Han blev då teknisk chef för hela företaget. 1876 så skickades David till mässan i Philadelphia för att få nya idéer om industrialisering av urmakeri. Det resulterade i en 108 sidor lång rapport från David. Efter det så började man implentera lösningar för tillverkning som David hade snappat upp i USA. Och Longines blev snabbt en ledande aktör för industrialiserad tillverkning av klockor på denna sida av pölen. 1889 så togs den legendariska loggan fram som används än i dag. Den består av ett timglas med vingar.

Longines började ta mark i sportens värld i mitten på 1880-talet. Flera tjänstemän använde sig av Longines klockor. Men även fast Longines fortsatte sin resa genom sporten så är det ju tveklöst inom flygets tidiga dagar som de är mest kända. 1919 så blev de officiell leverantör av klockor till International Aeronautical Federation. Och 1927 så samarbetande man med US Navy officer Philip Van Horn Weems för att ta fram Longines Weems Second-Setting Watch. Med den kunde man synkronisera sekundvisaren med en GMT-signal. Ett stort steg för navigtionen inom flyget.

Och vi vet ju vart den här historielektionen kommer att hamna till slut. Och framför allt med vem. Jo men visst, Charles Lindbergh. För efter hans flygning över Atlanten mellan den 20-21 maj 1927 så påbörjade han sin tanke om en bättre klocka anpassad för navigation inom flyget. Han hade en idé. Och det var väl inte helt ogissat att han till slut presenterade den för Longines. Resultatet blev klockan Longines Lindbergh hour angle watch. Jag har haft äran att serva en nyutgåva av denna från 1987. Det finns ett inlägg om den där ni kan läsa om denna klocka. Det finns som sagt hur mycket som helst att säga om Longines historia. Men det har alltid handlat om precision, stil och elegans. Som sagt. Helt klart en kandidat till titeln kostymklockornas kostymklocka.

Och för att avsluta denna historielektion så måste jag ju nämna.en trogen, och mycket välkänd person som hade ett tycke för Longines. Och det här är inte vem som helst. Det är en av de största genier genom historien. Och jag har en svaghet för genier. Även för matematik och fysik. För den person jag syftar på är självaste Albert Einstein. Han hade två klockor från Longines som var känt. Ett fickur i silver från 1943. Och ett armbandsur från 1929. Det var förövrigt i 14k guld. På baksidan var det graverat Prof. Albert Einstein Los Angeles Feb.16.1931. Denna klocka aktionerades ut den 16:e augusti 2008 och klubbades för 596000$.

Men om vi nu skall prata om denna klocka som jag har haft på min arbetsbänk. Nuvarande ägare har ärvt den efter sin fars morfar. Han fick den för mångårig tjänst på Fagersta bruk. Graveringen på boettlocket är Fagerstaliljan som var brukets logga vid den här tiden. Fagersta bruk har anor tillbaka till 1700-talet. Och det officiella företaget Fagersta Bruks AB skapades 1873. Man var en stor faktor inom industrin genom tiden. Men när den första riktiga stålkrisen dök upp på 1970-talet så började även koncernen Fagersta bruk dala. 1979 la man ned all gruvdrift. Och 1985 så la dåvarande ägare Kinnervik ned företaget helt. Så varför valde jag att skriva lite extra om detta? Jo för Svenskt stål tål alltid att nämnas om man har möjlighet till det. Det var kvalité. Det var precision. Det var unikt. Precis som Longines historia.

Nuvarande ägare hade fått glaset bytt på klockan för något år sedan. Han gillar den verkligen. Självklart för sin historia. Men också för att det är en väldigt stilren och snygg klocka. Klockan gick när han fick den. Men han var lite restrektiv till att använda den på grund av att den hade en helt avsaknad servicehistorik. Han hade aningar om att den kanske aldrig servats innan. Nu kan jag meddela att någon har i alla fall skruvat isär klockan innan. Det ser jag på skruvhuvudena. Om detta har varit en urmakare eller inte vet jag inte. Jag hittade i alla fall inga servicemarkeringar på boettlockets insida. Och på tal om boetten. Den är för övrigt av 18k helguld. Fattas bara annat. 😉 En sak är i alla fall säker. Det var väldigt länge sedan någon gjort ett försök att serva denna klocka. Det var mycket smuts i urverket. När man lyfte på bryggorna så hängde verkhjul och annat med upp. Vissa hjul samt gånghaken satt faktiskt lite fast i sina lagerbanor. Och här är det verkligen viktigt att inte försöka tvinga isär dem. Vill de inte lämna sin lagerbana enkelt så måste man ta till andra metoder först. En tapp böjs väldigt enkelt eller kan till och med gå av. Så ett dopp i till exempel kemisk ren bensin eller isopropanol innan man går vidare med att dela på dem är att föredra. Better safe than sorry.

Jag tror även att klockan har sett rost någon gång tidigare i ställmekanismen. Det kan förklara varför det var så mycket extra ”smet” där. Man ville kanske rädda delarna från fortsatt korrosion. Men om man rengör ordentligt och ser till att all rost är borta så behöver man inte fylla på med så mycket smet som jag såg här. Visst, rosten har ätit lite på materialet. Så framtida rost kan få ett bättre grepp igen vid fuktangrepp. Men man får aldrig överdriva för mycket med smörjningen. Den kommer att ge sig iväg ut i urverket och skapa nya problem. En annan punkt där jag hittade överdriven smörjning var i lagerbanan för fjäderhuset. Mycket gammal smet där. Kanske för att man sett att det blivit ett större glapp i lagerbanan i bryggan för fjäderhuset och ville rädda framtida slitage något. Jag kan inte veta säkert. Men det är i alla fall min gissning.

Hittar man ett glapp i denna lagerbana så måste man åtgärda det. För det resulterar i att fjäderhuset kan ställa sig lite på kant. Då fungerar lagerbanan väldigt dåligt och orken i urverket minskar. Dessutom riskerar man att fjäderhuset kan ta i både urverksbotten, bryggan och till och med intilliggande verkhjul. Och då sjunker orken markant. Det kan till och med få urverket att sluta att gå helt. Så här var det bara att ta fram mitt trogna ”staking set”. Det här är ett verktyg som man inte kan vara utan. Det är på allvar bland de första verktyget efter mejslar och korntänger som man bör införskaffa om man vill kunna utföra jobb i ett urverk. Det är inte ett billigt verktyg. Men du kan inte vara utan det om du vill kunna göra ett bra jobb. Punkt slut faktiskt. I detta fall vill jag göra lagerbanan mindre. Jag har skrivit om detta innan. Men vi kör väl igen. Vad man gör är att man använder två rundade don. Ett på vardera sidan av lagerbanan. Sedan knackar man lite på det övre donet medan man roterar på bryggan. Jag brukar knacka nogra gånger, sedan roterar jag bryggan 45 grader och knakar några gånger igen. Så fortsätter jag tills jag gått ett varv. Målet här är faktiskt att få lagerbanan något för liten för kärnan (axeln i fjäderhuset). Sedan använder man en glättnål för att öppna upp lagerbanan igen. En glättnål är som en rundfil . Skillnaden är att den är inte räfflad. Den är slät. På det sättet erhåller man en slät och fin lagerbana när man trycker tillbaka materialet lite igen. Jag har lagt upp två videosuttar, i kommentarerna på inlägget, hur det såg ut före och efter ingreppet. Av någon anledning så kan man inte blanda bilder och video i själva inlägget på Facebook.

I övrigt så har jag inget att anmärka på. Men det var inte utan att jag var lite tveksam på hur den skulle gå efter service. För eftersom den gick när den kom till mig så la jag den på timegraphern innan jag påbörjade jobbet. Detta gör jag om jag har möjlighet för att få en referens och för att se hur urverket mår. Och det mådde inte så bra. Urverket visade alarmerande avvikningar i olika positioner. Visst, det visade sig att urverket var väldigt smutsigt. Men ändå. Dessutom så ändrade sig beat error mycket i olika positioner. Jag har för mig att det rörde sig om 0.6 som mest. Och när jag kikade på hur balansfjädern låg mellan ruckningsstiften så ville den hänga mot det yttre som är lite större. Och det även när klockan gick. Så jag var inställd på att jag få justera balansfjädern lite. Men det gör jag aldrig i detta moment. Först är det rengöring som gäller. Och det visade sig att när allt var rengort och jag la dit endast balansen till att börja med så låg balansfjädern perfekt mittemellan stiften. Så det var troligtvis smet som gjorde att den hade svårt att släppa taget om det större stiftet.

Så det var med ganska stor spänning när jag väl skulle lägga dit balansen när allt annat var på plats också. Det är det alltid. Men eftersom jag hade sett lite alarmerande symptom innan så var det lite extra spännande denna gång. Det visade sig dock att jag hade oroat mig i onödan. För urverket gick väldigt bra. Jag kan till och med sträcka mig till att det gick extremt bra. Jag fick 270 i amplitude direkt. Och av erfarenhet så vet jag att den kommer att öka med minst 10 till. Men vad som var mest anmärkningsvärt var att skillnaderna mellan olika positioner hade så gott som helt försvunnit. Jag kunde konstatera 5 sekunders delta. Alltså den största skillnaden mellan de positioner som COSC använder sig av för sin certifiering. Och då vill jag återigen påpeka att detta är ytterligheterna. Jag kan inte annat än att säga att jag är lite förvånad. Det hade jag faktiskt inte trott när jag la klockan på timegraphern från början.

Så underskatta aldrig en service med en ordentlig rengöring och ny olja. Mirakelliknande saker kan hända. Och det är ett nöje att få lämna tillbaka denna klocka till den unga herren som äger den nu. Jag hoppas att han kommer känna sig stolt att bara sin fars morfars klocka som för övrigt går i det närmaste perfekt nu.