Alpinas historia sträcker sig tillbaka till 1883. För det var då som urmakaren Gottlieb Hauser skapade Corporation d’Horlogers Suisse. Man kan beskriva det som en union av urmakare i Schweiz. Han ville göra det enklare att dela delar, material och idéer mellan de anslutna urmakarna. Konceptet blev direkt en succé. Och det tog inte så länge förrän unionen började producera helt egna urverk. Filialer sattes snart upp i Tyskland samt östra och norra Europa. Medlemmarna i unionen kallades ofta för ”Alpinists” 1901 så registrerades varumärket Alpina. Och redan från början kom man överens om att endast högkvalitativa klockor fick bära namnet på urtavlan. 1913 så blev man leverantör av kronografer till den tyska flottan. 1921 så började man leverera klockor även till flyget. Man tog fram den klassiska benklockan som bars med ett större band runt benet på piloterna.
Men om vi hoppar till 1938. För då föddes urverket som sitter i denna klocka. Alpina 592. Den satt i den nya klockan Alpina 4. Och detta urverk tillverkades ända in på 60-talet. Och det kan bara betyda en sak. Det var så pass bra så det helt enkelt inte var lönt att lägga tid och pengar på något bättre. Det är ett av de mest rubusta och välgjorda urverken som tillverkades under denna period. När den så kallade quartzkrisen slog till och skakade om hela den Schweiziska klockmarknaden så slog det även hårt mot Alpina. Men aplenisterna kämpade på. 2002 så köptes företaget upp av två passionerade unga entreprenörer vid namn Aletta och Peter Stas. Nytt liv fyllde företaget. Och det existerar fortfarande.
Så om vi nu skall prata lite om klockan i fråga. För det första måste jag säga att det är riktigt kul att ha en klocka med ett 592 på min arbetsbänk. Klockan tillhör en av mina ”stammisar”. Det är alltid lika kul att få in klockor från ägare av tidigare klockor som jag jobbat med. Det visar ju att jag gör något rätt i alla fall. 😉 När han fick tag på klockan så fick han informationen att den nyligen fått ett nytt glas. Dessutom så hade urmakaren sagt att det inte fanns något skäl för service i dagsläget. Två fel av två där. För det första så var glaset långt ifrån nytt. Det var troligtvis ett gammalt glas som var polerat. Man kunde se flera mikrisprickor i glaset och det ser man inte på ett nytt glas. Dessutom så hade det troligtvis varit lite för stort för boetten från början. Så man hade slipat ned det i underkant för att passa boetten. Denna typ av glas har nämligen en konad form närmast boetten. Så om man slipar ned det så minskar man diametern lite. Och det är helt ok. Det är ett enkelt sätt att även få ned höjden på glaset. Man tar ett glas som är aningen för stort och slipar ned det i botten. Men man får bannemig se till att man gör det rakt. Här hade man slarvat ordentligt så det var inte horisontellt längre. Det syntes klart att det satt snett i boetten. Och inte nog med det. Man hade lyckats haverera profilen på glaset. Det är mycket rundare på ena kanten än den andra. Jag antar att det fanns en större repa där och man bara jobbade på. Se bifogad bild. Usch och fy och linjal över fingrarna mm. Ibland undrar jag hur låg moralen är hos en del urmakare och andra fixare. Handlar det bara om pengar? Vart tog stoltheten vägen för ett unikt ämbete?
Så var det så att urverket inte behövde en service? Jo det behövde det helt klart. All olja var helt torr. Så ta med er detta när ni får information från någon som vill sälja en klocka. Ofta, ja jag säger ofta, så hittas det på både det ena och det andra. Nu sysslar jag inte med köp och sälj av klockor. Men OM jag någon gång gör det så ger jag alltid all information som jag har tillgång till. Har jag servat den? Hur länge sedan är det? Och eftersom jag har full koll i min databas så kan jag leverera exakt dag för tillfället. Hur går den? Har den några servicemarkeringar sedan tidigare? Osv. Ställer man dessa frågor så bleknar säljarens argument och de övergår till ”det är en gammal klocka och jag lämnar inga garantier”.
Nu gav sig hjärnan ut på strövtåg igen. 😉 Åter till ordningen. Om vi nu går tillbaka till 592 och att det var ett robust och välgjort urverk. Jag kan inte annat än att hålla med. Allt passar väldigt bra på plats. Allt ser välgjort ut. Och det enda slitaget jag kunde hitta var i lagerbanan i bryggan för fjäderhuset. Så det fick jag justera lite. Men inte ens centerhjulets lagerbanor, alltså hjulet som hämtar sin kraft direkt från fjäderhuset, var särskilt slitna. Och då är det ändå inga stenar där i detta urverk. Jag hittade dock en sak till som jag fick justera. Och det har inget med kvalitén att göra. Det har med tidigare fixare att göra. Och det var ruckningsstiften. Eller rättare sagt det tunna av dem. Det var inte riktigt parallellt med det grövre. Om stiften inte är helt parallella så kommer gången skilja sig mellan tavla upp och tavla ned. Balansenfjädern rör sig nämligen aningen mellan stiften i olika positioner. Så om stiften inte är parallella så kommer avståndet mellan stiften skilja. Mer avstånd ger en långsammare gång och tvärt om.
Och det här ingreppet gjorde jag redan vid mina första tester efter rengöring. Jag såg direkt hur det stod till när jag la balansen på plats utan att några andra delar är medvarande. Och jag förstod hur detta skulle bete sig med alla delar på plats och klockan går. Så för alla er som vill ge er in på detta med urmakeri så kan jag bara säga skynda långsamt. Eller rättare sagt, ”skynda” existerar inte om ni vill ha ett bra resultat. Låt det ta den tid som krävs. Alla rynkor i pannan kommer att försvinna automagiskt på detta sätt. Dessutom känns det väääääldigt bra när man är extra noggrann. Det är som bomull i magen istället för taggtråd.
Så hur går då urverket efter service? Ja men det går bra. Orken är fantastisk. Jag fick 280 i amplitude direkt. Jag såg fortfarande lite avvikelser mellan olika positioner. Den ville sakta sig lite på högkant. Men det tunnare av ruckningsstiften är riktigt skört. Så man vill inte jobba med det för mycket för då kan det gå av. Så jag kompenserade genom att lägga på några sekunder vid tavla upp. Jag brukar lägga dem på ca 3-5 sekunder plus. Då har man garderat sig för när kraften i huvudfjädern börjar dra ur dig. Men här ställde jag klockan ca +10 sekunder vid tavla upp.
Och för att avsluta så måste jag erkänna att jag är lite avis på ägaren. En Alpina från troligtvis 1953 eller 1954. Graveringen på boettlocket skvallrar om detta. Och det är inte utan att man undrar lite vem Sigurd är. Dessutom med det fantastiska urverket 592 i sig. Man blir helt enkelt lite knäsvag. Tur att man sitter ned vid arbetsbänken.
