Det var ganska länge sedan jag gjorde ett inlägg om ett fickur. Men det skall vi ändra på nu. Och vilken skönhet det är. Serienumret på urverket tar det till 1942. Inte så gammalt när det gäller fickur alltså. Urverket är ett Tissot 43 II.
När klockan kom till mig saknade den glas. Och ägaren hade varit lite finurlig för att eössa tavla och visare. Han hade hittat en rulle tejp hemma där den inre diameter passade väldigt bra med boetten. Så han hade lagt klockan med tavla ned mot cylindern av tejprullen. Sedan hade han dragit en tejpremsa över allt. Alla sätt är bra utom de dåliga. Och det här var definitivt snillrikt.
Klockan gick när den kom till mig om ändå inte så bra. Det brukar vara ett gott tecken på att urverket ”bara” behöver en service. Men så lätt var det inte. Det visade sig att hålstenen för balansen i urverksbotten var sprucken. Det här syntes inte förrän jag tog bort motstenen som ligger ovanpå. Det mesta av stenen satt fotfarande kvar på plats så urverket orkade gå i alla fall. Men det kommer aldrig att gå bra. Hålstenar i ett urverk är lagerbanor för hjulens tappar och även för gånghakens tappar. De är med precision pressade in i urverksbotten och bryggor.
Stenar är förövrigt rubiner. Från början använde man äkta rubiner som naturen skapar. Men ungefär i skiftet 1800/1900-talen så började man använda konstgjorda sådana. De är faktiskt mycket bättre än de som naturen har skapat. Man lyckas nämligen skapa dem utan några kvalitetskiftningar. De är även inte riktigt så sköra även fast de är lika hårda. De ligger på 9 på Mohs-skalan. När man trycker ut en skadad sten så hoppas man att den största delen är mer än en halvcirkel. Då är det så mycket enklare att hitta en ersättare. För då kan man enkelt mäta upp den yttre diametern på den. De äkta stenarna man änvände förr går ofta i tusen delar är man trycker ut dem. Men eftersom denna klocka är från 1942 så hoppades jag på att jag skulle få ut en större del av den. Men det är inte utan att man håller andan varje gång man behöver göra detta. Nu hade jag turen att få ur stenen som den satt där utan att den gick sönder mer. Så det var väldigt lätt att mäta upp den. Nästa mått är ju hur stor diamanterna på hålet i stenen är. Alltså själva lagerbanan för tappen. Här är det enklast att mäta upp själva tappen och lägga på någon hundradel på diametern. Det tredje måttet man behöver är höjden på stenen. Om det gäller en hålsten som inte har en motsten ovanpå så är inte så exakt så noga på hundradelen av en millimeter. Men här är det alltså en motsten inblandat. Så avståndet till den måste vara korrekt. Och andra sidan av hålstenen bestämmer höjdluften på själva hjulet.
Och när jag hade alla mått så var det bara att ge sig ut att hitta en ny sten. Men före det så tog jag en titt i det lager jag har. Jag har flera tusen olika stenar. Jag tyckte för flera år sedan att det var en bra idé att köpa ”lite” stenar. Det trista är att de är osorterade. Så det är ett tidskrävande jobb att gå igenom dem. Ibland struntar jag helt enkelt att leta och beställer en ny med rätt mått i stället. Att sitta att mäta up stenarna kan ta flera timmar innan man hittar rätt. OM man nu hittar rätt. Och i detta fall var jag lat och beställde en ny. Det blir sparade timmar som jag kan spendera på någon annan klocka i stället. Dessutom blev det en sten tillerkad av Seitz.
När man väl har ny sten så skall den ju tryckas tillbaka i sin brygga eller som i detta fall i urverksbotten. Och här kommer en annan viktig faktor in. Hur djupt skall den sitta? Det är ju detta mått som bestämmer höjdluften på hjulet som skall sitta där. Detta kollar man enklast genom att mäta upp den andra när den fortfarande sitter på plats. Nu är detta som sagt en hålsten med en motsten som sitter ovanpå. Så man har inte så mycket att gå på. Ytan på hålstenen som ligger mot motstenen är lite konvex. Detta för att kapilärkraften skall hålla oljan in mot själva hålet och änden på tappen. Men om man lägger dit motstenen och ser att den väger lite över kupningen på hålstenen så är det för tight. Det skall finnas så pass mycket mellanrum så att oljan kan leta sig ned i hålstenens hål samt smörja motstenen så den kan göra sitt jobb för änden på tappen. Är avståndet för stort så riskerar man att kapilärkraften på oljan släpper och den ger sig ut i en kant. Lagom är bäst. 
Men det finns en sak till som kan rädda en från att kapilärkraften släpper taget om oljan. Och jag tror inte att jag har pratat om detta innan. Och det är en ytbehandlare som kallas för epilame. Med denna behandlar man bland annat motstenar, stenarna på gånghaken och gånghjulet. Den här ytbehandlingen läggs på innan man applicerar oljan. Det här resulterar till att oljan drar ihop sig till en liten kupol i stället för att flyta ut. Jag borde ha tagit en bild på detta nu när jag ändå pratade om det. Men det få bli i något annat inlägg. Epilame är en dyr produkt. Dessutom så är den enormt flyktig. Så man vill inte ha sin behållare öppen alls länge medan man utför detta. Det finns till och med speciella behållare för att förvara epilame. De är formade som ett timglas för att minska att för mycket flyktar bort. Men nu är dessa behållare långt ifrån billiga. De kan ligga mellan 1000-2000kr. Så det är en avvägning. Vad som dock inte är en avvägning är användandet av epilame. Det gör nytta, punkt slut. Den förlänger även serviceintervallen lite. Så är man seriös med det här med att serva klockor så är det en självklarhet att man använder det.
Stenen jag beställde var som sagt av märket Seitz. En gång en stor tillverkare av både verktyg för urmakeri samt stenar. Så jag var hoppfull att det skulle bli rätt. Det var ju höjden på stenen som var ospecificerad. Men det visade sig att jag hade träffat rätt. Så nu var det bara att sätta den på plats på rätt höjd. Till detta använder jag ett verktyg som kallas för horia tool. Med det har man en skala på 1/100 millimeter för att justera höjden. Jag använde samma verktyg för att mäta upp hur den gamla stenen satt där innan jag tog bort den.
Så nu var det äntligen dags att sätta ihop urverket igen. Och det här är en riktigt bra känsla. Alla delar är rengjorda och förberedda. Fjädern är på plats i sitt hus. Chansen för ett gott flyt är på topp. Och som vanligt så gör jag mina tester inom funktionsgrupperna. Först ut är balansen. Och eftersom det är en balans utan stötdämpning så blir det alltid lite mer jobb. Motstenen på balansbryggan sitter med två skruvar på undersidan av bryggan. Och för att komma åt dem så får man ta loss balansen från sin brygga genom att lossa på det yttre fästet för balansfjädern. Det här här gör jag redan när jag tar isär urverket. När det gäller urverk som är lite äldre så hade de inte något sätt att på ett enklare sätt att justera beat error genom att skjuta på en arm. I stället måste man vrida på den hylsa som är påträdd på balansens axel. Denna hylsa är även det inre fäste för balansfjädern. Så när jag gör min funktionstest för balansen, utan några andra delar på plats, så kollar jag även hur gångstenen på balansen ligger. Här kan man faktiskt sikta lite för att göra detta. Lagerbanorna för balans, gånghake och gånghjul skapar nämligen en rak linje. Och tar man sikte längs den linje och själva gångstenen så kan man se om det ser bra ut. Om inte så får man vrida lita på hylsan.
Alla tester för funktionsgrupperna gick bra. Så nu var det bara att sätta ihop urverket helt. Och när man gjort sina tester så skall det mycket till om urverket inte går när man till slut lägger dit balansen. Och visst gjorde den det. Orken (amplituden) var till och med alarmerande hög. För om man direkt ser en amplitude på 320-330 så måste man hålla ögonen på detta. Den ökar nämligen en del under några veckors gång efter service. Och om amplituden blir för hög så riskerar man att gånstenen tar i gaffeln på gånghaken på yttersidan. Det är inte alls bra. Då får man en ojämn gång på urverket. Och det kan även orsaka skada. För när detta händer tar det tvärstopp för balansen. Detta kan man väldigt lätt höra. Det låter nämligen exakt som när en häst galloperar om urverket. Nu hände detta inte här. Men det var snuddande nära. Så jag bytte ut huvudfjädern till en som var något klenare. Troligtvis hade man satt i en starkare fjäder någon gång när man såg att det inte gick så bra. Och det är aldrig en bra lösning. Har man rätt fjäder i urverket och det inte går som det skall så har man problem någon annanstans. Och efter bytet av fjädern så hade urverket ca 310 i amplitude i horisontellt läge. Och det är fantastiskt bra.
Så efter att klockan även fått ett nytt glas så är den nu på väg till sin ägare. Och jag måste en än gång säga att det är en rikrigt vacker klocka. Jag hoppas ägeren kommer att bära den ofta. För det är hans ambition.
