Jag har skrivit om Junghans historia tidigare. Men det är över ett år sedan så vi tar väl och friskar upp minnet med lite historia först.
Junghans startades redan 1861 av Erhard Junghans och han svåger Jakob Zeller-Tobler i Schramberg, Tyskland. Företaget hette från början kort och gott Junghans and Tobler. Från början gjorde man delar till andra företag i trakten. Men 1866 så var det dags för deras första egna klocka. Kort därefter så går Erhard bort och hans fru tog över hjälmen för företaget. Senare tog deras söner Erhard Jr och Arthur över. Arthur hämtade inspiration från USA där han spenderade mycket tid.
1888 så skapade man sin klassiska logga. En stjärna med ett J i mitten. Från början var stjärnan femuddig men ändrades senare till en åttauddig. 1890 så gjorde man sitt legendariska urverk Calibre 10. Det blev deras standardurverk i över 50 år utan att modifieras något under den tiden. 1903 skall man ha varit världens största klocktillverkare med 3000 anställda och 3000000 producerade urverk om året. Det är i snitt ca 8200 om dagen. Men det tog till 1928 innan man gjorde ett armbandsur. Och då satte man inte i något eget urverk från början utan det kom från en annan tysk tillverkare vid namn Ruhla. Men två år senare hade man korrigerat detta och hade egna urverk även i armbandsklockorna. 1946 gjorde man sin första klocka med kronograf J88. J-serien ansågs för övrigt som några av de bästa på 50-talet. 1972 fick man uppdraget som ”official timekeeper” på olympiaden i München.
Junghans hade ett långvarigt samarbete med den Schweiziska designern Max Bill. Max jobbade mycket med designfilosofin Bauhaus. Staatliches Bauhaus var en konstskola som startades 1919 i tyska Weimar. Deras måtto var att konst och teknologi skulle smälta in i den ideala formgivningen. Den ursprungliga rektorn Walter Gropius idé var ”genom enheten mellan konstnärlig och hantverksmässig utbildning hitta tillbaks till ett enhetligt estetiskt kulturuttryck”. Skolan lades ned 1933. Och nu blir det frågestund. Varför tror ni att den lades ned just 1933? Men tittar man på Max disign så kan man se hur han han implementerade filosofin från Bauhaus.
Och denna klocka fullkomligt strålar av Max Bill design. Klockan tillhör en stammis hos mig. Och när vi träffades sist då jag skulle lämna tillbaka några klockor som jag servat så tog han fram denna. Och inte nog med det. Han tog fram en till nästan likadan fast med ljusare urtavla. Men vänta, det finns mer. Han drog fram en riktigt snygg Zodiac också. Den här herren har helt klart god smak när det gäller gamla klockor.
Denna klocka är vad man brukar kalla för ”front loader”. Alltså man tar ut urverket från framsidan. Och det här är den ordning som jag utför det momentet. Det kan skilja sig lite beroende på konstruktionen men för denna lösning så gick det till så här. Först öppnar jag boettlocket på baksidan. Här lossar jag sedan de skruvar som håller fast urverket i boetten. Jag tar även ut kronan med sin uppdragsaxel. Efter det sätter jag dit boettlocket igen. Sedan är det dags att öppna framsidan. Och här kan det finnas ett par olika lösningar. Antingen sitter glaset i en ring som sedan trycks på boetten. Då tar man helt enkelt bort ring och glas i ett stycke. Men på denna klocka sitter glaset direkt i boetten. För att ta bort glaset använder man en typ av gripklo. Denna har säkert 15 klor som drar ihop sig genom en stor skuv i andra änden av verktyget. Genom detta förfarande så trycker man helt enkelt ihop diametern på glaset lite så det går att lyfta ur boetten. Vill man ha ett sådant här verktyg som fungerar som det skall direkt så köper man helt enkelt ett från tillverkaren Bergeon. En av de mest kända tillverkarna av kvalitativa verktyg för urmakakeri. Deras variant ligger ungefär på en tusenlapp. Har jag sagt att verktyg till urmakeri är dyra? 
Men som alltid finns det kinatillverkade kopior. I detta fall brukar de kosta en hundring. Och skall jag vara ärlig så är de kass när man får dem. Klorna är alldeles för trubbiga för att få ett bra grepp om glaset. Jag köpe ett sådant för flera år sedan. Och jag svor vid första försöket. Jag hade ju sett hur bra Bergeons variant fungerade. Så jag plockade isär mitt så jag fick alla klor lösa. Sedan slipade jag till dem. Och jag lovar er att det fungerar precis lika bra som Bergeons variant nu. Men med det vill jag poängtera att inte alla kinatillverkade verktyg går att fixa med kreativitet. Det ofta är det helt enkelt skräp från början till slut.
Och se där. Där spårade jag ut lite igen. Så åter till denna klocka. Urverket är ett 84S10. De har även andra benämningar såsom 684.70 mm beroende på förändringar på urverket. Men det är i praktiken ett enkelt urverk att serva som bara har tidsvisning och inga andra funktioner. Men det har en lösning som är lite mer komplicerad. Och det är att gånghjulet även har stötdämpning förutom balansen. Detta har man löst med KIF doufix. Och den fjädrande brickan kan vara lite krånglig att få upp. Det här är en lösning som även Rolex använde på sina 15 och 20 serier av urverk. Den fungerar bra i praktiken men kan vara lite klurig att få upp. Och när jag tog loss motstenen under denna fjäderbricka på detta urverk så märkte jag att det gick väldigt lätt. Men jag tänkte inte så mycket på det då. Men däremot när jag skulle sätta dit motstenen igen så såg jag att fjäderbrickan inte var ok. Den hade ett litet brott på sig. Och det var därför den var så lätt att lossa på från början. Så det var bara att jaga tag på en ny sådan. Detta är ju som sagt en av typerna av stötdämpning från tillverkaren KIF. Och just denna typ kallas för duofix. Den används ofta till gånghjulet som här. Men som jag nämnde tidigare så har Rolex också använt sig sig av på sina 15xx och 20xx-kalibrar. Och en sådan kunde jag få hem snabbt. Men från början visste jag ju inte om den skulle passa. Det finns nämligen flera stolikar av dessa. Så jag plockade hem en till både 15xx och 20xx. Och det visade sig att den till 20xx passade perfekt. Det är högst troligt att Junghans och Rolex använde samma fjäderbricka från KIF i detta fall.
I övrigt så fick jag tighta till lagerbanan i bryggan på fjäderhuset. En ganska vanlig procedur på gamla urverk. Men här var bryggan väldigt tunn. Och då blir lagerbanan inte så hög heller. Så jag fick jag verkligen vara försiktig i detta moment. Och efter jag testat alla funktionsgrupper och sedan satt ihop urverket så var det dags för sanningens ögonblick igen. Och det är ju självklart att lägga dit balansen igen och se hur urverket vaknar till liv igen. Och jag skämtar verkligen inte när jag säger att det är en euforisk känsla varje gång. För ett urverk är ju faktiskt en makalös manick. Och detta urverk ville visa detta. Jag fick 270 i amplitude direkt. Och den ökar alltid lite upp till några veckor. Så 280+ är ingen omöjlighet. Dessutom så visade det små avvikningar i olika positioner. Den här klockan har förutsättningarna för att gå väldigt bra.
Och den är ju verkligen stilren och snygg. De tunna visarna samt de endast tryckta indexen ger en känsla av minimalism samtidigt som det är väldigt elegant. Ägaren hade skickat med några nya armband. Och valet föll på ett svart tunnt med mönster av ödla. Jag tyckte det passade bra för det är lite motsatsen till minimalism. Typ lite flådigt. Och jag tyckte klocka och armband kompletterade varandra väldigt bra.
