För en tid sedan så fick jag in en Seiko för service från en kompis. Den är från 1970 och har ett klassiskt utseende för en Seiko från den här tiden. Efter service så gick den inte så bra. Avvikelserna mellan positionerna var ganska stora. Ca en och en halv minut. Och så dåligt skall inte ens en enkel Seiko gå. Nu handlar detta inlägg egentligen inte om denna klocka. Men jag tyckte att detta bör nämnas som upptakt. Jag hade två urverk från Seiko av modellen 66 liggandes. Det är i praktiken samma urverk som 6602 som satt i min kompis klocka fast utan datum. Så jag plockade isär dessa och rengjorde alla delar för att kunna ta delar av om jag behövde. Bilderna i detta inlägg är från ett av urverken. Bara för att ni skall se hur detta urverk ser ut. Och en av bilderna visar där jag lagt delarna från två urverk i samma forniturfat. Och för att göra en lång historia till en kort så fick dessa urverk donera det tredje hjulet samt balansen. Det gjorde susen. Men som tack för att jag tagit delar från urverk som jag hade hemma så fick jag en annan Seiko av min kompis. Även denna med urverket 66 i sig. Och det är denna klocka som detta inlägg egentligen handlar om. För denna klocka har ju en svart tavla. Och det kan ibland kännas lite extra kul.
Så nu hade jag tre 66-verk. Och det var väl då själva f-n om jag inte kan få till en 66:a till som går riktigt bra till denna klocka med svart tavla. För jag har faktiskt en till klocka med det urverket. Och den går faktiskt ganska bra. Men först ville jag se om jag kunde få till tavlan lite bättre. Den hade sina blämmor och såg lite skitig ut. Men jag såg inga direkta repor och inte heller tecken på att skyddslacken var skadad. Så kanske en försiktig rengöring med fingervarmt destillerat vatten och en riktigt mjuk svabb kan göra jobbet? Och det blev hyfsat bra. Inte perfekt men ändå så jag kände att detta projekt kan fortsätta.
Så vad är det då som gör att urverk går olika bra? Jo det handlar ju självklart om precision. Toleranser och skick på delarna. Så jag satte igång att pussla. Jag kontrollerade alla delar från de tre urverken med starkaste luppen. Jag letade efter slitage och andra defekter. Och efter ett par timmar så hade jag mina kandidater klara. Visst, det kanske inte blir exakt dessa delar i slutänden men det kändes som en bra början. Balansen är ju alltid den som kan påverka resultatet mycket. Så den behövde vara i det närmaste perfekt. Nu hade jag ju redan använt en balans till den klocka som min kompis lämnade in. Men den som satt i denna klocka med svarta tavlan såg inte så bra ut. Så den gick bort. Mer saker som kan påverka gången och framför allt orken är ju hur stort glappet är i lagerbanan i bryggan för fjäderhuset är. Det går alltid att justera. Men det optimala är ju att hitta en brygga där det inte har blivit så stort än. Vidare så kan jag nämna att höjdluften för löpverkshjulen är också viktig. Alltså hur mycket de kan röra sig upp och ned i lagerbanorna. Är det för mycket eller för lite får man justera höjden på stenarna som agerar lagerbanor. Här kollar man även om det har uppstått en skevhet. Det påverkar även hur jämt ett urverk går.
Nästa del är gånghjulet. Det hjul med sina något annorlunda tänder. Här gäller verkligen den skarpaste luppen eller till och med mikroskåp. Vad man tittar efter är om tänderna har blivit slitna på grund av dålig smörjning. Även här kikar man lite extra hur tänderna ligger i våg. Det sista är gånghaken, eller ankaret som man ibland kallar den. I ena änden har den två stenar som arbetar mot gånghjulet. De här måste för det första vara ordentligt rena. Minsta smuts här påverkar gången. Man kan även se detta på timegraphern om så är fallet. Här är också höjdluften mycket viktig. Andra änden på gånghaken har något som liknar en gaffel. Det är denna ände som jobbar mot liverstenen på balansen. Och det här är faktiskt en genial lösning. Det är inte konstigt att denna lösning används fortfarande. Den är säkert 200 år gammal. När liverstenen ger gaffeln en knuff på gånghaken så rör sig den snabbare än liverstenen som sitter på balansen. Det resulterar att gaffeln ger leverstenen en knuff på andra sidan. Då får balansen tillbaka sin kraft och oscillerar vidare. Och vid gånghjulet och gånghaken så är kraften som minst i ett urverk. Så detta moment är ytterst viktigt. Och tro mig när jag säger att man kan dyka ned i tekniken mer än så här. Även hur djupt stenarna på gånghaken agerar med gånghjulet påverkar. Och det påverkar väldigt mycket. Men det är överkurs i kvadrat. Jag har bytt stenar på gånghakar flera gånger och det är verkligen ingen lek.
Så efter att ha satt ihop urverket igen med de delar jag valt så var det dags att se vad timegraphern säger. En del jag faktiskt använde från det urverk från den klockan som jag servade åt min kompis var balansen. Jag var bara tvungen att ge den en chans till. För jag kunde verkligen inte se några konstigheter med den. Och det var lite förbryllande. Så när jag la urverket på timegraphern så tappade jag hakan. Den föll ohämmat i arbetsbänken. 😲 För det första så fick jag direkt 260 i amplitude. Det är faktiskt anmärkningsvärt för en Seiko. De har oftast lägre amplitude. Och inte nog med det så presterade urverket väldigt jämt i olika positioner. Och efter ett par dagar så var amplituden uppe i 280. Hur ofta ser man det på en gammal Seiko med ett enklare urverk? Galet bra faktiskt. Visst, Jag har lagt ned mycket tid för att hitta de bästa delarna för att plocka ihop detta urverk. Och det har tagit onormalt mycket tid. Men jag var envis och ville veta så jag gav den all tid den behövde. Det kostar ju nämligen mig inte mer än min egen tid. Så hur kan en balans som presterade dåligt i ett urverk fungera bättre i ett annat av samma typ. Jag kan inte se det som annat att toleranserna inte är 100%. Trist, men högst troligt. Det här är ett urverk som spottades ut i kvadrat. Och kanske var volym viktigare än precision på dessa urverk från Seiko.
Nu återstod bara två sker. Det första var att hitta visare. För de som satt där var inte korrekta. Det andra var glaset. Förutom att det var i väldigt dåligt skick så var det inte rätt storlek. Det var säkert två storlekar för litet och satt inte fast alls. Så glaset beställdes. Sternkreuz som är en väldigt stor tillverkare av glas har lagt ned kraft på glas till även Seiko. De har väldigt många modeller till gamla Seiko. Jättekul faktiskt. Visarna kan vara lite krångligare att få tag på. Men först gick jag igenom de visare jag själv hade. Plus ett pat tusen visare till som jag lånat från en bekant som jobbade mycket med klockor förr. Jag hittade visare som passade hyfsat till denna klocka. Men de såg inte riktigt ut som original. Men jag hade i alla fall något att börja med. Men det är alltid en kamp med visare. För de har flera faktorer som skall passa. För det första skall de ju passa de axlar och hjul de skall tryckas på. Och här finns det många varianter. Sedan skall de ju även passa klockans design. Jag spenderade nog någon timme eller två för att hitta rätt bland de jag hade hos mig. Men lyckligtvis så är orginalvisarna av en klassisk design. Och det går att få tag på nya. Typ eftermarknad. Så jag beställde ett par set sådana också. Även fast de jag hade såg ”ok” ut så retade det mig lite. Jag kände att jag ville att det skulle se rättare ut. Det kanske dock kommer se lite skumt ut eftersom de kommer vara helt nya och blanka. Och det kan man ju inte direkt säga om resten av tavlan. Vi får se hur det blir. Kanske jag kan lyckas ”åldra” dem på något sätt. Jag beställde som sagt två set av visarna så jag kan laborera lite. 😉 Men på slutbilden så är det inte de nya visarna. De hade jag inte fått än då. Jag återkommer med ny bild när de kommit.
Man kan ju till slut undra varför jag lagt ned så mycket tid på en skruffig Seiko som inte är värd många kronor. Jo, därför jag kan. Och därför jag vill. Och för att jag faktiskt gillar Seiko. De har ju trots allt funnits sedan 1881 då Kintaro Hattori, blott 21, år gammal startade sin resa genom urmakeri på allvar. För flera år sedan fann jag mitt kall att väcka så många gamla klockor till liv igen som jag bara kan och hinner med. För de förtjänar det. Deras tid är inte på något sätt över på långa vägar. Denna klocka är till exempel från februari 1970. Boetten i alla fall. Nu har jag ju plockat ihop delar från andra urverk till denna. Men faktum är att alla är från 1970. Lite kul faktiskt. Det innebär 54 år. Och om man sköter denna klocka med regelbundna servicar så kommer den gå minst lika länge till. Och högst troligt lika bra som nu. För service är så otroligt viktigt. Det är skillnaden mellan bra och dålig gång på riktigt. För ignorerar man serviceintervallen så börjar slitaget på delarna lika troligt som på en gammal bil. Eller gamla analoga kameror som jag skruvat med tidigare. Det finns verkligen inga genvägar här. Antingen så sköter man sin klocka och den kommer att överleva dig. Eller så skiter man i det och slänger den i en låda när den inte presterar längre och köper en ny. Jag har faktiskt ganska många frekventa kunder som lämnar in en nyköpt gammal klocka till mig direkt efter köpet. De vill veta att allt är ok och att de tryggt kan använda den. Det är faktiskt lite rörande. Det här är människor som vet vad som gäller och bryr sig om mekanismen i klockor och dess livslängd. Man köper en klocka för att man gillar den och då vill man veta att allt står rätt till. Solklart! Eller hur?
Och se se där. Jag lyckades på något sätt få till ett rätt långt inlägg för en ”simpel” Seiko. Och det här är vad jag menar med att alla klockor kan vara intressanta. De behöver inte vara pråliga eller speciella klockor. Det räcker med att man gillar dem. Jag tror faktiskt att jag kommer bära den här klockan hyfsat ofta. Den kommer definitivt läggas in i ”rotationen”. Jag gillar den. Den har en snygg klassisk boett med en svart tavla. Och den går anmärkningsvärt bra för att vara en ”standardklocka” från en annan världsdel än var mekaniska urverk en gång härstammade ifrån. Coolt värre.
Edit: De nya visarna dök till slut upp. Och det var som jag misstänkte. De var extremt blanka och av god kvalité. De var så pass blanka så det var svårt att få en bra bild på dem. För om något är helt slätt och blankt så kan ytan bara reflektera ljuset i en riktning. Man brukar kalla det för black polish. Och på bild ser ytan nästan svart ut då. Jag fick ta två bilder i olika vinklar för att illustrera detta.
