Ni som följer mig vet säkert att jag gillar gamla kronografer. Och då i synnerhet Landeron. Kanske för att den första kronografen jag någonsin servade var ett Landeron. Men mycket har hänt sedan dess och jag gillar fortfarande dessa urverk väldigt mycket. Och faktum är att de har förhållandevis få delar i konstruktionen för kronografen. Men alla funktioner finns fortfarande med. Man hade bara kombinerat fler moment på färre delar än vad kronografer från en senare tid har.
Så vad är det som är så speciellt med just Landeron 47? Jo det var det första urverket från Landeron som hade den nya tekniken för funktionen för kronografen. Alltså hur av/på/nollställning fungerar. Och det här var en uppfinning som Landeron kom fram med och patenterade. Denna konstruktion kapade konstuktionskostnaderna en del. Men jag tänker inte ge mig in på vilken av de två konstruktionerna som är ”bäst”. Det har i åratal varit en het diskussion.
Landeron 47 kom ut 1937. Och det urverket bar sitt namn i endast ett år. Sedan gjorde man några få ändringar och urverket fick namnet Landeron 48. Men den här serien av urverk tillverkades i många år och upp mot 4000000 exemplar. Men vad är det då som skiljer 47 och 48 som är de första i serien? Ja den största skillnaden är hur man hanterar kronografens knappar. På 47 så startar den övre knappen kronografen. Den nedre stannar den. Och en knapp i själva kronan nollställer den. På 48 så tog man bort nollställningen från kronan och flyttade den funktionen till samma knapp som stoppar kronografen. Tittar man på andra klockor med kronograf, och särskilt under senare år, så är den vanligaste lösningen att stopp och start låg på samma knapp, den övre. Den undre knappen var enbart för att nollställa.
Hur man hanterar kronografens funktioner tycker jag inte spelar någon roll. För mig handlar det mer om att HUR man har löst det mekaniskt. Och jag kan verkligen tycka att lösningen på ett Landeron 47 var galant i hanteringen. Men genom en knapp i kronan så bad man om problem. Jag har till och med lagat en sådan lösning på en klocka där man helt klart såg att slitaget gjort sitt. Det innebar en hel del hantverk kan jag nämna. Men den här lösningen lämnade man som sagt med 48. Nollställningen flyttades till samma knapp som man stoppade kronografen med. Och det här är lite konstigt. För det innebar fler delar. Men tydligen fungerade det bättre i längden.
Ok, nog med väljarfunktioner. Dags att behandla denna klocka. För det första så gillar jag verkligen tavlan på denna klocka. Visst, den är ganska sliten. Men det spelar ingen roll över huvud taget. Klockan är ju ca 85 år gammal med tanke på vilket år detta urverk tillverkades. Och då har man helt klart en förståelse om åldrandet. Men jag misstänker att just detta urverk i denna klocka har genomgått en operation. Urverket har nämligen stötdämpning på balansen i form av Incabloc. Visst, denna lösning patenterades redan 1933. Men det tog tid innan den började användas ordentligt. Det var en riktig mjukstart för Incabloc. Det tog faktiskt till efter kriget till de flesta tillverkare av urverk hade insett att det här måste vi ha. Så vad har vi här? Ett urverk som bara tillverkades under 1937. Men som ändå har Incabloc? Så mina funderingar vandrade lite. Det hade varit enkelt att byta balansen med dess bygga till en med Incabloc. Men man måste ju även byta sättningen för balansaxeln på tavelsidan. Det går självklart också. Sedan finns ju också möjligheten att just detta exemplar hade fått stötdämpning. Men det låter lite långsökt. Jag har en klocka med Landeron 48 i sig. Och den har inte Incabloc. Och skall jag vara ärlig så vet jag inte vad som hänt här.
Vidare så fick jag justera två av de skruvar som är excentriska. Det är alltså skruvar där gängan inte sitter riktigt i mitten i förhållande till huvudet. Det gör att huvudet svänger lite när man skruvar på dem och flyttar ändlägen för en del. Men dessa skall man absolut inte röra när man tar isär urverken. Oftast sitter de som de skall och behövs inte röras. Men här fick jag göra detta när jag satt ihop urverket och kollade alla lägen på hjul och delar i kronografen. Båda skruvarna jag fick justera reglerar avståndet mellan olika hjul. Man brukar generellt säga att kuggarna skall möta varandra med djupet två tredjedelar av kuggarnas längd. Det första var avståndet mellan drivhjulet, som överför kraften till kronografdelen, och nästa hjul i kronografkedjan. De här två låg för tätt. Kuggarna bottnade nästan i varandra. Det andra var hjulet som lägger sig mot hjulet som centrumsekunden för kronografen sitter på. Har var det tvärt om. Det var för glest. Och ibland så missade kuggarna varandra.
I övrigt så fick jag byta ut muffhjulet (ja, det kallas så på svenska). Det hade förlorat flera kuggar på den sida som går mot mellanhjulet innan det når fram till timhjulet och minutröret. Det här har hänt på grund av att minutröret har varit för trögt. Det är en slirkoppling i ett urverk som möjliggör att det går att ställa en klocka. Och även efter rengöring och ny olja så var denna för trög. Så jag fick öppna upp den lite med en glättnål. Det är ett verktyg som är koniskt och ser lite ut som en rundfil. Skillnaden är att en glättnål inte har några räfflor. Så i stället för att ta bort material så trycker man ihop det lite. Jag fick även byta ut två skruvar i kronografdelen. De hade inte rätt höjd på sina så kallade ”shoulders”. Så de knep lite om delar som skall kunna röra sig fritt. Dessa skruvar är till för att hålla delar på plats men de får inte knipa om dem. Jag såg redan på ovansidan av skallarna att det inte var originalskruvarna. Man lär sig med tiden hur de skall se ut. Nu har jag lite delar till denna serie av urverk så det var inga problem. Jag bytte också ut huvudfjädern. Den hade säkert hängt med sedan begynnelsen. Ibland känns det trist att byta ut dessa gamla fjädrar för de är så vackert blåa. Men de tappar sin spänst lättare för de är tillverkade av vanligt kolstål. Och då måste de pensioneras. Glaset polerades som vanligt. Det gör jag alltid om det behövs. Sedan var faktiskt allt klart för att lägga tillbaka urverket i boetten.
Det är alltid kul att få in gamla kronografer. De är så vackra på både utsidan och insidan. Det är fest i urmakarskallen varje gång jag får in en sådan. Och det är faktiskt förvånansvärt ofta. Det gör mig glad. Det tyder på att fler tänker som jag gör om dem. 😊
