Det här får bli årets påskklocka. Och den är faktiskt lite speciell.
När man säger stämgaffelur så är är det många som höjer på ögonbrynen och ser frågande ut. ”Vadå stämgaffel? Vad skall man stämma med den här?” Ingenting egentligen, mer än möjligtvis tiden. Ett stämgaffeldrivet urverk drivs nämligen från vibrationerna av en ton. Ett något falskt D för er som har musikaliska anlag. Så hör upp alla metallrockare. Skall ni stämma ned till D och stämpedalen har pajat så är det här klockan för er. Det vill säga om ni inte bryr er om att det är lite falskt. 😉 För man hör faktiskt tonen om man lägger klockan mot örat. Det finns till och med uppgifter om att folk har haft svårt att sova med den på sig eller liggande på nattduksbordet. Det låter lite som en skröna. Och jag hade lite svårt att tro att det kunde vara så. Men vem vet. Kanske vissa personer är extra känsliga för tonen.
Urverket har en resonator som sätts i vibration med hjälp av två spolar. Frekvensen är 300 Hz. Ett D4 (fjärde oktaven) har frekvensen 293,66 Hz som jämförelse. 300 Hz blir för snabbt för ögat att urskilja. Så när man tittar på resonatorn med luppen så ser den inte riktigt skarp ut. Det blir suddigt för ögat. Lite förvirrande faktiskt. Men om man filmar med många fps så ser man tydligt hur den vibrerar. I ena änden av resonatorn så sitter det en ytterst tunn arm. I änden på armen sitter det en sten. Knappt synlig med min starkaste lupp. Denna arm, med sin sten i änden, roterar ett hjul med hjälp av vibrationerna. Jämte sitter en likadan arm med sten som inte är fäst i resonatorn. Denna ligger mot kuggarna på hjulet och reglerar så att hjulet går jämt. Detta hjul har som sagt kuggar som många andra hjul. Men de är mindre än minimala. De går inte att se utan någon form av mikroskoplösning. Jag har aldrig mätt diametern på detta hjul. Men jag skulle uppskatta det till ca 3-4mm. Och hjulet har 300 kuggar på sitt varv. Dessa kuggar kan slitas eller skadas väldigt lätt och då slutar hjulet att fungera. Så var fallet med denna klocka. Tyvärr lyckades jag inte få en bild genom mikroskopet för att visa skadorna/slitaget. Men det var skadat. Och det här hjulet är inte direkt billigt. Det ligger runt 1500kr. Men det är det helt klart värt för att få denna klocka att gå igen. Men det gäller ju att hitta ett hjul som faktiskt är ok. Och det här är inte lätt. Många av de som håller på med att sälja delar på auktionssidor eller liknande har inte koll på om denna del är ok. Jag har till och med sett annonser där man håller i hjulet med en korntång medan tog bilden. Och det har varit textboksexempel på hur man INTE skall hålla detta hjul.
Men vad vore detta inlägg utan lite historik om stämgaffelur? 1960 så presenterade Bulova sin Accutron. Den första klockan med denna teknik. Det här var ca 10 år tidigare än när quartzklockor dök upp. Elgin hade sin grade 725 sedan tidigare som också drevs av elektronik. Dock med en helt annan teknik som fortfarande hade ett balanshjul. Bulova satte Max Hetzel i spetsen av projektet. Tanken om en balans, som Elgin hade använt, skippades och stämgaffeln gjorde intåg. Den här lösningen patenterades redan 1953. Den 19/6 för att vara exakt. Den första prototypen skapades 1954. Och Max skulle ta fram ytterligare sju prototyper. Det tog ända till 1959, och med hjälp av en annan ingenjör på Bulova, innan urverket 214 såg dagens ljus. Det presenterades den 10/10 1960 av högsta chefen på Bulova, General William N Bradley. General? Ja, han hade faktiskt jobbat för president Eisenhower tidigare. De första klockorna kallades även för ”Spaceview”. De hade ingen urtavla bara för att blotta tekniken bakom stämgaffeln. Indexen för minuterna satt i stället på en ring under glaset i ytterkant av urverket.
Men om vi nu tar ett kliv frammåt till denna klocka. Den har ett urverk av ESA (Ebauches SA) av modellen 9162. Det dök upp 1969 och tillverkades på licens från Bulova. Och gissa vem som var mannen bakom detta? Jo, Max Hetzel som vid den här tiden hade lämnat Bulova. Det här urverket figurerar i många klockor hos flera tillverkare från den här tiden. Certina, Eterna, IWC, Longines, Tissot, Zenith med flera. Och så självklart Omega. Omega kallade sin version för 1250. Men de är alla identiska i tekniken. Så man kan plocka delar man eventuellt behöver från alla dessa urverk.
Mitt exemplar behövde ju som sagt indexhjulet, eller klickhjul som det också kallas. Det kostade mig 1500kr. Men det var det som sagt värt. Jag hade en tid letat efter en klocka med stämgaffel så när denna dök upp så slog jag till. Det var för drygt ett år sedan. Visst, det var en chansning. För innan jag bytt hjulet så kunde jag ju inte veta om det skulle dyka upp något annat problem. Men det såg bra ut. Stämgaffeln vibrerade som den skulle och inget annat såg trasigt ut vid okulär inspektion. Dessutom så var urtavlan i väldigt gott skick. Så med ett nytt glas då det gamla var väldigt repigt så kunde tavlan få visa upp sig ordentligt igen. Men det tog nog ett halvår innan jag fick tag på ett indexhjul som var ok. Och det var tredje gången gilt. De två första var slitna eller skadade. Men nu gick i alla fall urverket som det skall igen. Jättekul!
Men jag hade ett annat problem med klockan. Och det var med boetten. Den här boetten är lite speciell. Den har även vad man kallar för en mellanboett. Denna mellanboett sitter fast med fyra snedställda skruvar i den yttre boetten. Problemet var att en av skruvskallarna var helt förstörd. Den var i praktiken obefintlig. Så jag insåg att denna skruv måste borras ur. Och för det så skulle jag behöva en bra pelarborr med vinkelbart huvud samt en rekordelig jigg. Och det hade jag inte. Och jag hade som vanligt mycket att göra med andras klockor och detta blev tidsödande. Så projektet sköts åt sidan tills vidare. Det gick faktiskt ett halvår till innan jag gav mig på detta projekt igen. Men jag hade fortfarande ingen bra pelarborr eller jigg. Men jag satte mig en dag och kikade lite. Eftersom jag fått ur tre av de fyra skruvarna så satt mellanboetten lite lös. Men den stora vridringen gjorde att det inte gick att lirka ut mellanboetten. Och vridringen är försänkt i den yttre delen av boetten så den var inte lätt att få bort utan att ta ur mellanboetten först. Moment 22. Men jag ställde in mig på att få loss vridringen. Och efter mycket om och men så fick jag loss den. Och då gick mellanboetten lirka ut. Lättnaden var enorm! Och man kan ju tycka att man kunde skippat detta moment och bara lagt allt ihopsatt i ultraljudstvätten. Men jag hade sett att det fanns mycket skräp och även lite ytrost mellan den yttre boetten och mellanboetten. Så jag ville vara säker på att jag fick allt ordentligt rent. Envis? Jag? Absolut!
Och med det nya glaset på plats så blev klockan fantastisk igen. Det här är ett glas som är hela 3,5mm tjockt. Visst är klockan sliten i övrigt. Boetten är repig. Vridringen har tappat lite färg. Länken är också repig. Men det är högst troligt originallänken och det är det viktigaste. Och ni som känner mig vid det här laget vet att jag inte bryr mig om sådant här slitage. Det är en del av klockans historia.
Nu har jag ingen mätutrustning för att kontrollera gången på denna typ av urverk. Så jag fick helt enkelt låta den gå ett dygn för att se resultatet. Och det visade sig att den gick 4 sekunder för fort på ett dygn. Inte så mycket egentligen. Men tillräckligt mycket för att ge mig på en justering så fort jag gjort mig ett verktyg för detta. Det ser nämligen lite speciellt ut. Vad man gör vid justeringen är att man ändrar frekvensen aaaaaningen för resonatorn. Detta urverk har för övrigt en justermån på +-8 sekunder. Alltså max 16 sekunder totalt. Går urverket mer fel än så har man andra problem.
Det här är egentligen en ganska stor klocka för mitt tycke. Den är hela 41mm. Jag gillar klockor runt 34-36mm. Dessutom är det här tänkt som en dykare med en kraftig boett, tjockt glas och kraftig skruvad krona. Men det är en väldigt speciell klocka med en fantastisk konstruktion i urverket. Så det här är definitivt en keeper. Jag kommer troligtvis aldrig att sälja den. Jag har velat haft en stämgaffelklocka en tid. Och nu blev det till och med en Omega. Ibland är livet gott på riktigt.
Och vet ni vad? När jag la klockan på mitt gamla nattduksbord från 50-talet helt i trä så resonerade ljudet från klockan ut i bordet och jag kunde helt klart höra den där jag låg i sängen. Jag blev tvungen att gå ut i verkstaden och hämta en liten smyckeskudde att lägga klockan på över natten. Så det var helt klart inte en skröna. 😉
Glad Påsk på er alla klockentusiaster!
