Historian bakom IWC började 1868 när den amerikanske ingenjören Florentine Aristo Jones slog sig ned i staden Schaffhausen ca fem mil norr om Zürich. Han hade tidigare figurerat i Boston som urmakare. Men han hade en vision om at använda sig av expertisen från Schweiziska urmakare tillsammans med den moderna tekniken för produktion från Amerika. Målet var att tillverka urverk av högsta möjliga kvalité. Hans affärskompanjon var Johann Heinrich Moser. Johann konstruerade ett system för att vinna kraft ur floden Rehn för produktionen.
Man tillverkade självklart fickur till att börja med. För det var som gällde vid den här tiden. Men det gick inte helt smärtfritt. Man hade ju inriktat sig på den amerikanska marknaden vilket gav ökade kostnader. 1875 så påstod aktieägarna att företaget var på väg att gå under. Jones sökte desperat efter investerare men till slut så fick man ansöka om konkurs och Jones var tvungen att släppa taget om företaget. En av aktieägarna vid den här tiden var Johann Rauschenbach-Vogel. Och han beslutade sig till slut att köpa upp resterna av konkursen. IWC leddes sedan i fyra generationer av familjen Rauschenbach-Vogel. Men en sak skall man ha klart för sig. Och det är att IWC i olika former genom tiden alltid prioriterade kvalité.
Och om vi nu skall titta på denna klocka. Serienumret på urverket daterar den till 1970. Och det var en tid då arvingar av Rauschenbach fortfarande figurerade. Urverket är ett 8541B. Och det har en del varianter på olika lösningar. Lite som Seiko faktiskt. De hade också många olika lösningar för olika funktioner. Och faktum är att automatiken i detta urverk påminner en del om Seikos magic lever. De är inte helt likadana men tanken är den samma. Och det är att låta två armar driva det hjul som sedan levererar kraft till huvudfjädern. Seikos lösning var fantastisk på grund av de ytterst få delar i automatiken. Men en nackdel var att man i de flesta fall hade skippat möjligheten att dra upp urvalet manuellt om så behövdes. Lösningen i detta urverk från IWC möjliggjorde detta. Visst, det innebar lite fler delar. Men det är en galant konstruktion. Och jag älskar det här med att se olika konstruktioner för samma funktion. Visst kan man ibland se att det är något ”överkonstruerat”. Men min maskintekniska utbildning i grunden fullkomligt blommar upp igen. Jag ser väldigt lätt hur man har tänkt och hur delar samverkar med varandra för att nå en lösning. Helt fantastiskt.
Jag hittade dock en del i urverket som behövdes bytas ut. Och det var ett av hjulen i löpverket som hade en sned tapp. Alltså en ände på en axel till ett hjul. Så det hjulet behövdes bytas ut. Men när hjulet var beställt så kände jag ändå att jag kunde göra ett försök att räta ut tappen. Det involverar värmebehandling och stor beslutsamhet. Men jag skall påpeka att detta inte alltid fungerar. Det är ytterst lätt att tappen går av helt. För om materialet har deformerats så har det även hårdnat i strukturen. Så risk för brott är stort. Men nu visste jag ju att ett nytt hjul var på väg in så jag var tvungen att försöka. Men här gick det inte ok. Tappen gick av. Och så är det ibland. Så om ni försöker er på detta så gör inte det om det är ert sista val. Se till att ni har en plan b så ni kan få tag på en ny del först.
Men när urverket väl var ihopsatt igen så glänste IWC ännu en gång med sin kvalité och precision. Så Jones vision levde vidare även efter ca 100 år. För klockan går väldigt bra efter service. Urtavlan har dock blivit angripen av fukt någon gång i tiden. Och det hade gett sig på skyddslacken på tavlan så det var tyvärr inte så mycket att göra åt. Men det är smällar man få ta ibland med en gammal klocka. Glaset polerades dock så det såg bättre ut. Och även fast detta är en klocka från 70-talet så tycker jag den ser bra ut. Tankarna drar åt utseendet på en TV från 60-talet. Riktigt cool faktiskt.
