1847 så startade Louis-François Cartier sin verksamhet som han tog över efter sin master och mentor Adolphe Picard. Man öppnade sin första butik 1859. 1874 så tog Louis-François son Alfred över och flyttade 1899 verksamheten till Rue de la Paix som var hjärtat av det fina juvelerarområdet i Paris. Alfreds söner spred senare märket med butiker i bland annat London och New York. I London så hamnade man på adressen New Burlington Street och i New York på kända 5th Avenue. Alfreds tredje son Louis hade en bekant vid namn Alberto Santos-Dumont. Han hade från början en vision att ta fram en klocka han kunde använda när han flög. Han var nämligen bland annat pilot. Denna klocka kom ut 1911 och var betydligt större än denna lilla klocka som detta inlägg handlar om. Det finns mycket att säga om Cartier. De var som många vet mer än bara tillverkare av klockor. De var vad man verkligen kan kalla juvelerare med allt vad det menas. Och King Edward VII gav dem utmärkelsen ”Jeweller of Kings, King of Jewellers’. Företaget ägdes helt av familjen fram till 1964. Idag tillhör man Richemont. Och där har man verkligen inte dåligt sällskap. Andra märken under Richemont är till exempel Jaeger-LeCoultre, Vacheron Constantin, IWC, A. Lange & Söhne med flera.
Men om vi nu skall ge oss på denna klocka specifikt. Det är ett klassiskt damur som även fått bära namnet Santos. Modellen heter Santos de Cartier och den dök först upp 1978. Ägaren är en bekant till mig. En fantastisk äldre dam. Och när den kom till mig första gången så var det faktiskt inte så länge sedan den hade varit inne på en full service hos en auktoriserad verkstad. Men efter det så tyckte ägaren att den i alla fall inte riktigt gick som den skulle. Den stannade ibland. Nu är detta en klocka med automatik. Och som urmakare så ställer man alltid frågan hur mycket ägaren rör sig normalt. Så jag och en kollega i branschen var nästan övertygade om att det kunde bero på att klockan inte fick tillräckligt med rörelser för att den skulle dras upp tillräckligt. Men tji fick vi. När ägaren till slut frågade mig om jag kunde ta en titt på den så hittade jag enkelt problemet. Och det här är verkligen inte ett plus i kanten för den auktoriserade urmakaren som utförde den tidigare servicen. För när jag öppnade upp klockan så upptäckte jag att man glömt att dra åt de skruvar som håller fast urverket i boetten. Så urverket har kunnat röra sig lite. Och det räckte för att rotorn som drar upp urverket automatiskt inte fungerade som den skall. Den tog helt enkelt i baksidan av boettlocket när urverket rörde på sig. Så jag drog åt dessa skruvar och då gick klockan ok igen. Den stannade inte längre som den gjort tidigare.
Men detta var ca ett halvår sedan. Och nu kom klockan till mig igen. För efter en längre semesterresa så hade ägaren märkt att den inte höll tiden så bra. Och hon ursäktade sig lite när hon nämnde att hon kanske inte varit så snäll mot den. Den hade till och med fått bada i Indiska oceanen. Kanske inte så bra för en klocka som denna. Jag blev faktiskt riktigt orolig vad jag skulle hitta när jag öppnade upp den igen. För saltvatten är värsta sorten för ett urverk. Det kan bli en rosthög rätt snabbt med den behandlingen. Jag öppnade därför upp den direkt när jag fick den för att hjälpa till med att få bort eventuell fukt. Men jag såg ingen synligt rost då så det kändes bra. Man ser till och med gränsen där packningen sitter. Utanför den finns antydan till rost på boetten. Men av erfarenhet så tog jag beslutet att serva den igen. Eventuell fukt är aldrig bra.
När jag tog isar urverket så märkte jag att flera skruvar var väldigt hårt dragna. Och det var med hjärtat i halsgropen som jag lossade på varje skruv. De kan lätt gå av när de är så här hårt dragna. Och jag kan nämna att det är en riktig trist känsla när man känner att en skruv går av när man lotsar den. Eller drar åt den för den delen. Och det var vad som hände här. Skruven för kronhjulet gick av när jag skulle dra åt den. Det här var en av de skruvar som satt riktigt hårt när jag skulle låssa den. Och det behövdes nästan ingen kraft alls förrän den gick av när jag skulle dra åt den igen. Och det är inte ovanligt om en skruv suttit riktigt fast. Materialet sträcks och det behövs inte mycket i nästa moment för att den skall gå av.
Så där satt jag med en avdragen skruv i fjäderhusbryggan. Nu är det tur att detta var ett ganska vanligt urverk från ETA. Det är ett 2671. Det är för övrigt endast 17,5mm i diameter. Och nästa gång ni håller i en enkrona så skall ni veta att den har en diameter på 19,5mm. Alltså 2mm större. Och där skall alla delar få plats som ni ser i mitt forniturfat. Men nu handlar ju mest om att få ur den del av skruven som fortfarande sitter kvar i bryggan. Och här använder jag mig oftast av tricket att lägga delen ultraljudstvätten. I nio gånger av tio så kommer biten av skruven vibrera loss. Och det gjorde den även här. Och att få tag på en ny skruv är inga problem. Det är ju trots allt ett urverk av ETA. En av de största tillverkarna av urverk.
Men jag ville ju veta hur klockan gick så länge medan skruven transporterades till mig. Så jag dök ned i mina skruvaskar för att hitta en tillfällig skruv. Det här är en skruv som är vänstergängad. Det brukar den oftast vara till kronhjulet. Det här är för att den inte skall gänga loss sig själv när kronhjulet snurrar när man drar upp klockan. Sedan måste ju det självklart vara rätt diameter på gängan också. Men jag hittade en passande skruv ganska snabbt. Den går dock inte använda permanent. Skallen var för stor för att passa under automatbryggan. Det här är en lite speciellt formad skruv för att den skall få plats. Men den jag hade dög för att jag skulle kunna köra i gång urverket. För det behövs ju inte automatikmodulen. Och på det här sättet tjänade jag in lite tid på leveranstiden. När jag satt ihop ett urverk får det alltid ligga och gå hos mig i några dagar. Det är för att oljan skall få gå till sig lite och då blir min slutjustering mer precis inför leverans. Nu kunde urverket få ligga och gå tills skruven dök upp.
Och när urverket var ihopsatt med den tillfälliga skruven så var det dags att mäta upp gången på timegraphern. Och resultatet glänste. 280 i amplitude och spikraka linjer. Urverket är även väldigt okänsligt för olika positioner. Deltat mellan de fem positionerna som COSC använder sig av var fem sekunder. Fantastiskt bra för ett litet damur. Nu är det här ett urverk som har tekniken etachron. Det möjliggör ett lättare sätt att dels justera balansfjäderns position mellan ruckningsstiften. Men även avståndet mellan ruckningsstiften. Nu behövde jag mig inte ge mig på detta här för det såg bra ut som det var. Men skulle man behöva justera dessa saker så är etachron en fantastisk lösning.
Så dök skruven upp och det var dags att sätta ihop resten och lägga i urverket i boetten igen. Boetten hade fått sig ett bad i ultraljudstvätten som jag alltid gör med klockor jag får in. Sedan återstod det bara att lämna äver klockan ägaren. Och ja, hon har lovat att det inte blir några fler bad med klockan. 😉
