När jag först fick förfrågan på denna så var jag rätt övertygad om att det satt ett Valjoux 7733 i den. Det gjorde det i många kronografer från Tissot vid den här tiden. 7733 utan datum och 7734 med datum. Men tji fick jag. 😜 Det var säkert ett halvår sedan jag först fick förfrågan på en service på denna klocka. Men det var inte förrän dryga månaden sedan som vi till slut träffades för överlämnandet. Ägaren hade fått den av sin far som tonåring. Klockan bör vara från 1970. Och när vi träffades så berättade han att den någon gång hade varit inne på service och då hade det bytts ut någon del i urverket. Och som ersättare hade man satt i en del som egentligen skall vara till en Omega. Det lät lite konstigt i mina öron eftersom jag vid detta tillfälle fortfarande var övertygad om att det satt ett Valjoux 7733 i klockan. Men när jag kom hem var jag ju tvungen att öppna klockan så gott som omgående. Och här kom överraskningen. I klockan satt det ett Tissot 870. Detta urverk var i själva verket ett Lemania 1277. Och nu börjar det bli intressant.
1930 så grupperade sig Omega och Tissot och skapade SSIH, Société Suisse pour l’Industrie Horlogére SA. Och två år senare så hakade Lemania på detta tåg. 1940 så startade Omega och Lemania ett projekt ihop för att ta fram ett nytt urverk med kronograf. . Man kallade projektet för 27 CHRO C12. Och det här namnet skall ni lägga på minnet lite extra. För det var grunden till många viktiga urverk från SSIH. 1942 var man klar. Lemania lanserade urverket som 2310. Omega kallade sin variant för 320/321. Ringer det en klocka hos er? Börjar det bli intressant än? Omega 321 har nämligen varit på en plats som inget annat urverk har varit. Nämligen på månen.
Urverket vidareutvecklades och för Omega handlade det om 861. När det gäller Lemania var det 1277 och 1872. Och här hade både Omega och Lemania lämnat tekniken med ett väljarhjul för kronografen som kallas för pelarhjul. Eller column wheel som det heter på engelska. För här hade man gått över till en lösning som kallas för cam shifting wheel. Jag har inget bra ord på svenska för det. Det här var en nymodighet som Landeron tog fram till sitt Landeron 47 och året var 1937. Denna lösning var billigare att producera. Vilken av dessa två lösningar som är bäst? Ja det slåss man om än idag.
Men nu är det dags för denna klocka. När klockan kom till mig så hankade den faktiskt fram. Men kronografen fungerade inte som den skulle. Den gick faktiskt inte alls. Men det var ett enkelt problem att lösa. Det var en fjäder som trycker mot drivet för kronografen. Men när det väl fungerade igen så dök nästa problem upp. När man stoppade kronografen så nollställde den samtidigt. Och det berodde på att en väldigt speciell lösning som skall stoppa hammaren innan den till slut skall nollställa kronografen när man trycker på nästa knapp på klockan. Det hände inte här. För den delen satt lös. Och här hade jag sett tillräckligt för en första insyn. Så nu var det bara att ta isär hela urverket.
När jag började ta isär urverket så hittade jag en sak som inte var helt ok. Och det var drivhjulet för kronografen. Det wobblade lite när det snurrade. Detta hjul sitter ovanför bryggan för verkhjulen och är påtryckt på ett av dem på sin förlängda axel. Och det är i detta fall fjärde hjulet. Detta drivhjul satt för övrigt väldigt hårt. Så det är inte så konstigt att denna axel var något sned. Man har helt klart brukat våld för att få dit det. Det här bör göras något åt. Både den sneda axeln och att drivhjulet satt extremt hårt fast. I övrigt så hittade jag inte några andra konstigheter under denna fas förutom att den lilla fjädern för minuträknaren inte var original och ersatts med en makaber lösning. Men det var mycket gammal torr olja och en del smuts för övrigt i urverket. Så det var helt klart övertid för service. Dessutom satt det fel huvudfjäder i urverket. Den var för klen. Så det måste åtgärdas. Klen huvudfjäder resulterar i dålig ork vilket i sin tur resulterar i dålig gång.
Så var det äntligen dags för att sätta ihop urverket igen efter rengöring. Och min största oro låg på fjärde hjulet och dess något sneda axel. Det här gäller härdat stål och det är inte helt lätt att rikta. Det är väldigt lätt att den går av. Men man kan alltid pröva med värme. Det vill säga om man har en plan b. Och det är att få tag på ett annat fjärde hjul om det skulle behövas. Och det hade jag möjlighet till. Här. Går det använda samma hjul från Tissot 870, Lemania 127x och Omega 320/321. Enda skälet till att det inte går att använda hjulet från Lemania 1872 och Omega 861 är att dessa urverk har en beat på 21600. De andra har 18000. Och då har detta hjul en annan utväxling. Så hur går man då tillväga för att värma upp en axel? Ja man kan inte värma direkt på axeln. Då blir marginalerna för stora på temperaturen. Vad man gör är att man håller i axeln med en korntång (pincett). Sedan värmer man på korntången så värmen leds över lite långsammare till axeln. Sedan tar man om axeln med en platt korntång och drar utåt längs med axeln. Vad man absolut inte skall göra är att försöka böja tillbaka axeln när hjulet sitter på plats. Förutom att axeln lätt kan gå av då så kan även stenen som axeln går igenom spricka. Men även med min metod så skall man alltid ha klart för sig att det kan gå åt h-vete. Därav att man skall ha en en plan b.
Nu gick det här faktiskt väldigt bra denna gång. Jag fick bort mycket av wobblandet. Jag blev faktiskt lite imponerad själv denna gång. Men jag kommer att testa gången både före och efter jag satt på drivhjulet för kronografen och resten av den kedjan av hjul. Och här tittar jag inte direkt på amplituden. Jag tittar på om urverket går ojämt med jämt återkommande avvikelser. Gör den inte det så är allt ok. Gör den däremot det så är det dags för plan b. Och det är som sagt att byta ut fjärde hjulet.
Men först var jag tvungen att ta hand om balansen. Jag hade sett att den inte såg riktigt ok ut. Jag glömde att nämna det tidigare i inlägget. För det första så var ruckningsstiften så tätt ihoptryckta mot varandra så de i praktiken nöp lite om balansfjädern. Så det avståndet öppnade jag upp liiiite. För det får inte bli för stort heller. Då kommer man se stora avvikelser mellan horisontal och vertikalläge på klockan. För det andra så drog balansfjädern åt ett håll. Den var med andra ord inte centrerad. Det här kan bero på olika saker. Det ena är att det inre fästet för balansfjädern inte är centrerat i sig. Men det kan också bero på att det yttersta varvet inte är ok så att det yttre fästet drar i fjädern åt ett håll. Och här var det det sistnämnda som var orsaken. För det partiet på balansfjädern runt ruckningsstiften såg inte ok ut. Den radien såg helt klart fel ut. Och för att kompensera detta hade man i stället böjt balansfjädern nära det yttre fästet. Skum lösning.
När man skall justera en balansfjäder så bör man minst ta loss balansen från balansbryggan. Men det bästa är att även ta loss själva balansfjädern från sin axel. Och det här är ett känsligt moment. För det är väldigt lätt att man kröker balansfjädern i detta moment om man inte har 100% koll på vad man gör. Har man riktigt otur så kan man till och med ha av den i detta moment. Det inre fästet är bara påtryckt på balansaxeln. Så vad man gör är att man häver av den med hjälp av två små hävverktyg. Och här duger faktiskt inte något kinaskräp man fått tag på för en hundring. Då minskar möjligheten att lyckas med typ 90%. Det går att göra detta med typ två välslipade 0.60 mejslar också. Men då kan man inte häva av det inre fästet. Då får man vicka på dem lite i stället för att kränga av fjädern. Och det är en metod som är bra mycket bättre än att använda två hävverktyg från Kina vars ändar är långt ifrån perfekta. De är faktiskt riktigt dåliga.
Det här blev en lång upptakt till varför det är bättre att ta loss balansfjädern helt om man skall justera den. Skälet är för att då kan man sätta tillbaka det yttre fästet på balansfjädern i bryggan igen. Och då ser man mycket lättare om balansfjädern är centrerad ordentligt för det är bara att sikta mot lagerbanan för balansaxeln. Är detta inte korrekt så kommer balansfjädern dra åt ett håll när den sitter på sin axel. Superenkelt! 😉 Men det är inte enbart centreringen som man måste ha koll på. Utan även hur balansfjädern ligger mellan ruckningsstiften ca ett kvarts varv tidigare. Hela detta moment tog mig ca två timmar. Så ni kanske förstår varför jag tar extra betalt för att justera en balansfjäder. Och tro mig när jag säger att det har varit tillfällen då två timmar inte ha räckt. Det har hänt att jag suttit både två och tre gånger så lång tid med en balansfjäder. Men sådan är jag. ”Good enough” är inte min gräns. Den skall passeras varje gång om det finns en möjlighet till det. Och från att ha haft ett delta mellan alla COSC positioner på ca 90 sekunder var jag nu nere i ca 20. Fantastiskt bra med tanke på hur både balansfjädern och ruckningsstiften såg ut. Och det är som vanligt ytterligheter. Den kommer gå bättre än så när man bär den då alla positioner blandas.
Så när jag hade koll på att balansen fungerade korrekt så var det dags att se om mitt ingrepp på den sneda axeln på fjärde hjulet höll måttet. Och det visade sig att jag slapp plan b. Det såg nämligen bra ut. Så kanske jag kan påkosta mig en fjäder i hatten. Problemet är bara att jag inte har någon hatt. Så om någon känner för att donera en snygg cowboyhatt så är jag ”all in” för att bära den. Och svart skall den vara. Helst i skinn. Jag tror att det skulle passa bra tillsammans med mitt lite längre vita hår. 😉
Men faktum är att jag så här långt bara kommit till att själva verkdelen fungerar som den skall i urverket. Nästan inget av kronografdelen är på plats och testat än. Puh, det här kan bli ett långt inlägg. Som jag tidigare nämnde så fungerade inte kronografen som den skulle. Den nollställde samtidigt som man stoppade kronografen. Och efter att ha jobbat med en hel del äldre kronografer så kan jag tycka att lösningen i detta urverk ber om trubbel. Och det här går tillbaka ända till när Omega och Lemania jobbade med 27 Chro C12. Det är en i mina ögon en lite konstig lösning. Men nu är det som det är och det är bara att dyka in. NASA godkände ju trots allt 321 till sina astronauter.
Det som hindrar att kronografen nollställer när man stoppar tidtagningen är en horisontal liten arm (stem bolt for hammer) som stoppar hammaren för nollställningen. Denna arm hålls på plats med en liten fjäder. Och armen sticks ned i ett litet hål i urverksbotten som den kan vicka lite i. Det är i praktiken allt. Den måste nämligen kunna vicka lite så att hammaren nollställer som den skall i nästa moment när man trycker på den knappen på klockan. På denna klocka hade denna lilla fjädern hamnat på fel sida av armen så den satt helt löst. Dessutom var det inte originalfjädern. Troligtvis har den sprätt iväg i om loppet runt jordklotet och man bytt ut den mot en mer tveksam variant. Och då höll den inte riktigt armen på plats i längden. Så jag dök ned i mitt burk med fjädrar för att se om jag kunde hitta en som passade bättre. Och det gjorde jag.
Men det var en sista funktion som behövde fixas. Och det var fjädern till minuträknaren för kronografen. Även här hade någon tidigare fixare försökt sig på en variant med två delar i stället för en som det är original. Den här fjädern har två funktioner. Dels skall den ge distinkta lägen för minuträknarhjulet . Men den skall även hålla ned den arm som ligger mot tänderna på minuträknarhjulet. Orginaldelen var som sagt inte på plats när klockan kom till mig. Och jag insåg efter en del letande att den är i praktiken omöjlig att få tag på. För den här delen är unik för Tissots variant av detta urverk. Lemania och Omega hade sina egna varianter av denna del. Så jag var helt enkelt tvungen att göra mig en del. För jag ville inte använda den tidigare nödlösningen. Det så trist och taffligt ut.
Så vad kunde jag göra en fjäder av som är väldigt klen? Mitt första försök var med en sekundvisare jag hade liggandes. Den var ändå inte ok nog att användas som sekundvisare. Så jag borrade upp hålet på sekundvisaren så den kunde träs på den skruv som originalfjädern sitter fast med. Sedan kapade och böjde jag änden på visaren i två riktningar. En böj för att trycka på armen mot minuträknarhjulet och en för att hålla armen på plats. Men även fast sukundvisaren var väldigt tunn så var den för styv. Och då orkar inte minuträknaren slå över och urverket stannar. Back to the drawing board. Så nästa plan var att använda en fjäder till spärrhjulet. Dessa finns i många varianter. Och jag behövde en som var väldigt klen. Jag hittade en kandidat från ett Certina 25-651. Så samma procedur där. Två böjar i änden på fjädern. Och minsann. Nu blev spänsten perfekt. Minuträknaren betedde sig precis som den skall. Kanske ännu en fjäder i den framtida hatten! 😉 Jag bifogat bilder på hur det såg ut, hur det skall se ut med originaldelen samt mina försök att lösa det.
Så nu skulle det bli intressant och se om det fungerade när det var rätt ihopsatt och alla delar var rena igen. Och det gjorde det faktiskt. Så till slut var det bara att sätta dit tavla och visare samt lägga tillbaka urverket i den rengjorda boetten. Glaset hade självklart fått sig en polering så man såg tavlan bättre. Det var ganska repigt från början. Men det hade inga sprickor så det var en god kandidat för polering. När klockan kom till mig hade den inget armband. Och ägaren hade inget heller. Det här är en klocka som har det lite udda avståndet 19mm mellan bandhornen. Så utbudet blir lite smalare än om det hade varit 18 eller 20. Men jag tog hem tre svarta läderarmband som jag tänkte att ägaren kunde få välja mellan. Det var inget som vi pratade om innan. Så det tänkte jag bjuda på. För jag tyckte det vore trist om den blev liggande på grund av den enkla orsaken att den inte hade något armband. Och även för att ägaren var lite av en kändis för ca 30-40 år sedan. Mer tänker jag inte säga. För jag avslöjar aldrig vilka klockorna jag får in tillhör. 😉
