Det här med kronometercertifierade klockor är alltid roligt. Särskilt när det är lite mer ovanliga varianter. Ett exempel på det var den Certinan som jag servade för något halvår sedan. Den var inte helt vanlig. Och den förra Lagondan var väl inte jättevanligt heller. Sedan är det ju alltid kul när det är ett svenskt varumärke. Även om allt i praktiken kommer från Schweiz från början och var anpassade åt Lagonda och den svenska marknaden.
Så vi tar väl en kronometercertifierad Lagonda till. Och skulle jag ge mig på en gissning så kan denna vara något äldre än den förra jag hade inne. Och det beror dels på formen på boetten. Men också på urverken. För det är faktiskt inte likadana urverk i dessa två. De kommer inte ens från samma tillverkare även om båda tillhörde grupperingen ASUAG. I den förra klockan satt det ett AS 1900. Detta urverk skall enligt källor börjat att tillverkas 1970. I denna klocka så sitter det ett ETA 2370. Och detta skall ha börjat tillverkas 1960. Alltså tio år tidigare. Så den första tanken jag hade om boetterna stämde ganska bra. Och även fast det hade varit kul att jämföra de båda urverken för att de vilket var det bättre av dem så är det inte rättvist så här 50-60 år senare. Mycket kan ha hänt i dessa specifika urverk sedan dess. Det ena kan ju ha servats som det skall medan det andra har ignorerats en del. Den ena klockan kanske har fått sig ett par smällar genom livet medan den andra har burits av en kunglighet som inte lyft ett finger i onödan. 😉 Osv… Ni förstår säkert vad jag menar med att det inte skulle vara rättvist att jämföra dem ”vetenskapligt” sett.
Men liksom den andra klockan så var även denna i gott skick i urverket. Så förhoppningarna var att detta urverk också skulle gå bra efter service. Jag hittade dock en del som var trasig. Detta kände jag dock redan innan jag öppnade klockan. För lägena för kronan mellan upodragning och att ställa klockan var inte destinkta som de skall vara. Så misstänkt trasig regelfjäder redan från början. Och visst var det så även om den del av regelfjädern som brukar gå av fortfarande hängde kvar på en skör tråd. Ibland hittar man den avbrutna delen kvar i ställmekanismen. Jag har även ett flertal gånger hittat den fastkletad på undersidan av urtavlan. För det här är ju en del som man smörjer lite i änden. Så det kan resultera att den fastnar på undersidan av urtavlan. Men då och så så finns det inget spår av den avbrutna delen kvar i urverket. Och det tyder bara på en sak. Någon tidigare fixare har plockat bort den och inte bytt ut regelfjädern mot en ny. Och visst, det går att ställa klockan i alla fall. Men man får hålla ut kronan lite medan man vrider. Annars åker den in igen med hjälp av en fjäder för visarställarmen som stretar emot. Nu hade jag en NOS (new old stock) på lager i sin förpackning så det var ett enkelt jobb at byta ut den.
Ett ETA 2370 har funnits med några små varianter. Och här på detta urverk kan man se några av dem. Dessa är helt klart skapade för bättre precision. De flesta verkhjul har nämligen motstenar för tapparna på båda sidor av urverket. Detta är gjort för att minimera höjdluften för hjulen. Alltså hur mycket de kan röra sig i höjdled när de sitter på plats. Och när det väl tar emot så är det motstenarna som är stoppet. Och det innebär att det är en ytterst liten yta som är friktionspunkten. Nämligen änden på tappen. Och den är lite rundad och inte flat. Finns det ingen motsten så är det en fas på axeln som tar i hålstenen som den går igenom istället. Och det blir en större anläggningsyta. Nu kan man tycka att detta är petitesser. Men jagar man kronometercertifieringen så är det en bit på vägen.
En annan sak jag gärna vill se på ett kronometercertifierat urverk är att det även är stenar för fjäderhusets lagerbanor. Men det var det inte här. Men även fast det inte var det här så var de faktiskt inte slitna. Och de var inte justerade heller genom tiden. För det ser man lätt. Så kanske detta urverk har sköts med rekommenderad service genom tiden. Jättekul om så är fallet. Jag upptäckte dock att det satt fel fjäder i urverket. Den var för klen. Men den såg ut att vara i gott skick så jag tänkte i alla fall prova med den.
I övrigt så fick det även bli ett nytt glas på denna klocka. Det gamla hade en spricka i sig. Nu hade jag faktiskt inte ett glas till denna på lager. Det skall vara ett 316 med en spännring av stål. Det är ett ganska vanligt glas. Så jag försöker alltid ha några hemma. Men tydligen hade jag glömt att beställa nya. För denna urtavla är i extremt gott skick. Och då måste den ju få visa upp sig korrekt med ett nytt glas.
Ja, jag vet att jag drar ut på spänningen om hur urverket går efter service. 😉 Men den som väntar på något gott säger man ju. När jag testade balansen direkt efter rengöring så kunde jag konstatera att balansfjädern hängde mot det inre ruckningsstiftet när balansen var i viloläge. Och det var så pass kraftigt så den inte riktigt ville släppa taget ens när man satte lite fart på balansen. Så det justerade jag med en gång. Balansfjädern skall ju ligga precis mitt i mellan ruckningsstiften när balansen är i viloläge. Jag såg även att mellanrummet mellan ruckningsstiften var lite för stort. Men det lät jag vara så länge. Jag ville se först se hur urverket betedde sig som det var. Om urverket saktar sig lite mer när det har en vertikal position så kan det ofta bero på att ruckningsstiften är för glesa.
Så var det äntligen sägs för timegraphern. Och här ser jag direkt att den felaktiga fjädern inte gav ork nog. 220 i amplitude blir ingen glad av. Förutom Seiko då. 😜 Så här gjorde jag inga fler mätningar. Det kändes inte lönt. Så ur med den gamla fjädern och i med en med rätt mått. Och se där. 270 i amplitude. Och jag fick jämna värden mellan tavla upp och tavla ned. Det var ju bra. Men samtidigt är det ofta mellan de lägena som det stämmer bäst. Men som jag misstänkte så saktade sig urverket på högkant. Det rörde sig om ca 45s sekunder. Men nu är ju det här en kronometercertifierad klocka. Så då ger jag mig inte så enkelt. Här skall det jagas sekunder. Och det första ingreppet blev självklart att nypa till ruckningsstiften lite. Det här kan man göra medan balansen sitter på plats. Men jag är en person som vill ha full kontroll och insyn när jag gör detta. Så jag brukar som oftast ta loss balansen från balansbryggan. Så kan jag kika från alla håll och vinklar så det ser ok ut. Dessutom behöver man inte oroa sig att stöta till balansfjädern och råka göra ofog där. Jag såg även att det tunnare av stiften inte var riktigt rakt. Så jag rätade ut det lite. Men här får man vara extremt försiktig så inte stiftet går av. För då är det bara att ge sig ut för att hitta en ny ruckningsarm.
När detta var gjort och balansen var på plats igen så var det dags att se resultatet. Och minsann. Det var de åtgärderna som gjorde susen. Nu var jag nere i ett delta på 20 sekunder mellan alla positioner som COSC använder sig av. Det vill säga tavla upp, tavla ned, 12 ned, 3 ned samt 9 ned. Jag är övertygad om att ägaren kommer bli nöjd med detta även fast det inte riktigt nådde fram till COSCs specar. Det är ju trots allt en klocka som är runt 60 år gammal. Han var nämligen förhoppningsfull att det skulle bli bra efter en service.
