På måndag är det slut med slapperiet. Då är jag igång med full styrka igen. Första året på länge som jag tagit lite extra ledighet. Men jag behövde det i år. Jag sitter ju mer eller mindre vid arbetsbänken varje dag.
Men vi tjuvstartar lite med den här förtjusande klockan. Så den första frågan är ju självklart varför den inte heter Jaeger-LeCoultre? För det är inte så att den är så pass tidig så det skulle vara innan Jaeger och LeCoultre gick ihop. Det skedde nämligen redan 1937 och det här är en klocka från 50-talet. Och faktum är att en sonson (Jacques-David LeCoultre) till grundaren av LeCoultre (Antoine LeCoultre) påbörjade ett samarbete med franska Edmond Jaeger redan 1903. Så åter till frågan. Varför heter denna klocka bara LeCoultre? Jo det var för att skydda sig mot onödiga tullavgifter i USA. För 1930 så skapades det en tarifflag i USA känd för namnet Smoot-Hawley Tariff. Så man skeppade delar till USA som sattes ihop där och såldes under namnet LeCoultre. På detta sätt gick man runt lagen. Jag har tidigare servat klockor med enbart namnet LeCoultre. Bland annat en skrivbordsklocka som brukar kallas för Lamp post clock. Riktigt cool faktiskt.
Men nu till denna klocka. Så med facit i hand så har den troligtvis köpts i USA någon gång. Klockan har tillhört nuvarande ägarens pappa. Alltid trevligt med klockor som har vandrat i släktleden. Denna modell av klocka brukade kallas för powermatic. Inte att förväxlas med ETA:s mer moderna urverk som också kallas för powermatic men av en helt annan orsak. Men här kallade LeCoultre urverket för powermatic helt enkelt för att den visar hur mycket kraft det är kvar i fjädern. Alltså hur mycket fjädern är uppdragen. Och det här var något som ingen annan tillverkare gjort innan. En liten kul finess. Urverket är ett LeCoultre 481. Det är en så kallad bumper. En tidig variant av automatiskt uppdraget urverk.
Och det var här jag direkt hittade det största problemet med denna klocka. Det sitter en liten platta ovanpå verk och fjäderhusbryggan. I den sitter den undre lagerbanan för rotorn. Den lilla plattan sitter fast med två väldigt små skruvar. En av skruvarna satt inte ens på plats. Och den andra satt löst. Så plattan med lagerbanan kunde röra på sig. Detta ledde till att rotorn var enormt glapp. Jag hittade småningom den saknade skruven längre ned i urverket. Men det var inte det största problemet. Gängan i bryggan var sliten så skruven tog inte fäste längre. Så det fick bli lite modifiering här. Jag skapade en ny lite grövre gänga med mina små gängtappar. Jag har både tappar och snitt ned till 0,3mm. Här använde jag 0,6 då den gamla slitna gängan var 0,5. Det betyder ju självklart att jag behövde hitta en ny skruv också. Och den måste vara väldigt kort. Jag räknade varven till 4 på den gamla skruven. Är den för lång så kommer den sticka ut på undersidan av verkbryggan och ta i sekundhjulet. Nu är det inget problem med längden. Jag kan alltid korta ned en skruv som har rätt gänga. Jag kan även slipa ned huvudet om det är för högt. Men det innebär självklart mer arbete. Dock är det kul arbete. Att modifiera eller skapa nya delar är alltid motiverande. Det blir lite annat arbete än att bara rengöra och applicera ny olja.
Det andra problemet visade sig inte förrän dryga veckan efter jag satt ihop urverket igen. Jag såg direkt när jag satt ihop det att amplituden (orken) var faktiskt lite hög. Drygt 300. Det är inte så ofta man råkar ut för att man får för hög amplitude. Men ibland så händer det. Och med erfarenheten att amplituden ökar lite ytterligare under någon vecka eller två då oljan gått till sig så jag var jag lite orolig. Efter detta så var jag bortrest en vecka. Och när jag kom hem igen och drog upp klockan så hade amplituden blivit för hög. Vad som händer då är att balanshjulet oscillerar mer än det skall. Så gångstenen på balansen tar i på yttersidan av haken. Detta hör man lätt. Det låter precis som en galopperande häst. Så i detta läge var det bara att ta isär fjäderhuset igen och mäta upp fjäderns dimensioner. Jag skall ärligt säga att jag glömt detta när jag tog isär urverket. Och det visade sig att fjädern var för kraftig. Så det var bara att beställa en ny med korrekta dimensioner. Jag skulle gissa på att jag hamnar på ca 280-290 i amplitude efter fjäderbytet. Vilket är utmärkt för en så här pass gammal klocka.
För det här är en klocka som är ca 60-70 år gammal. Det finns inga publika listor att gå efter när det gäller Jaeger-LeCoultre och deras serienummer. Man får helt enkelt kontakta Jaeger-LeCoultre för att få ett utdrag från deras arkiv om man verkligen vill veta hur gammal klockan är. Jag misstänker att denna inte servats så ofta under sin livstid. Jag hittade en markering i boettlocket som skulle kunna vara efter en service. Så det finns lite slitage här och där. Inte ovanligt alls på gamla klockor. Jag är övertygad om att 99,99% av alla gamla klockor inte har servats som de skall under sin livstid. Sorgligt men sant. Men med detta sagt så tror jag i alla fall att denna kommer att gå bra över lag. Jag fick ungefär 30 sekunders delta mellan alla positioner. Och med lite klurande så hoppas jag att jag har hittat ett bra snitt med ruckningen så den kommer att gå bra när den bärs på dagen och ligger med tavla upp på natten.
Det här är en riktigt snygg och fin klocka. Det är inte utan att jag är lite avis. Och dessutom är det en klocka som vandrat genom släktleden. Det kan inte bli mycket bättre än så. Och till slutbilden så klädde jag den med ett armband som jag tycker passade. Den kom nämligen till mig utan armband.
