Det här blev mer lyckat än vad jag tänkt mig från början. En gammal kompis till mig skulle fylla 60 år och hans sambo började planera för en överaskningsfest. Jag tänkte direkt att jag måste gå dit. För det här är en kompis som jag umgicks med jämt under stor del av skolgången. Och jag måste väl erkänna att vi inte direkt tillhörde gosskören. Det var mycket bus och rackartyg för att uttrycka sig lite milt.
Men så var det det här med en present. Det finns ju ingenting man kan ge bort som värderar en vänskap som varat i över 50 år. Men så fick jag en snilleblixt. Min kompis är en inbiten Djurgårdare. Och jag menar verkligen inbiten. Jag känner ingen annan som har ett så stort hjärta för sitt lag som han. Och det var så även tidigt i skolåldern. Så min tanke var att ge honom en klocka i Djurgårdens färger. Jag jagade upp en klocka med gulddoublé. Sedan beställde jag två armband. Ett blått och ett rött. Tanken här var att använda hälften av vardera band så helheten gav Djurgårdens färger tillsammans med den guldgula boetten och urtavlan.
Men jag hade som sagt inte någon klocka själv jag kunde ge bort som passade för detta ändamål. De jag har med gulddoublé är mest tunna kostymklockor. Här ville jag ha en lite mer robust sak. Så jag la ut en blänkare i ett klockforum där man vet vem jag är på grund av det jag gör. Jag fick massor av svar och förslag. Och jag vill verkligen tacka alla som hörde av sig med förslag. Valet föll till slut på en Roamer med klassisk c-shape boett från 70-talet. Det var ju den tid då jag och min kompis lärde känna varandra. Och eftersom jag inte tror att jag skrivit om Roamer tidigare så får det bli lite historielektion i detta inlägg också.
1888 så startade Fritz Meyer vad som skulle bli Roamer i den lilla staden Solothurn i västra Schweiz ca 4 mil norr om Bern. Från början gjorde man endast gångmekanismen i urverk. Det man kallar för escapement. Det är där kraften portionernas ut och regleras i ett urverk. Det som ingår där är gånghjul, hake och balans. Man levererade dessa delar till andra urmakare. Men 1895 så började man även tillverka hela urverk. Man hade redan innan fått ett ryckte om kvalitet och precision. Och det ändrades inte när man började göra hela urverk.
När Fritz startade 1888 så hade han 6 anställda. Efter bara något år så hade antalet anställda tiodubblats. Och vid tiden då man började tillverka hela urverk så hade man utökat fabriken för att kunna ha 300 anställda. Ca 1907 så startade Fritz ett samarbete med en välrenommerad urmakare vid namn Johann Stüdeli. Och det var en tid efter detta som man även började tillverka boetter för att kunna leverera hela klockor. 1923, 35 år efter Fritz startade företaget, så producerade man en miljon urverk/klockor om året. Jag hittar inga uppgifter hur många anställda som jobbade för Roamer då. Men för att nå den siffran så krävs det säkert upp mot 1000 anställda. 1940, då man även börjat tillverka urtavlor, så var man över 1200 anställda.
Själva märket Roamer dök upp 1952. Och 1955 så patenterade man en ny “vattentät” modell som fick namnet Anfibio. Och om ni har tagit en titt på bilderna redan för denna klocka i inlägget så är det ju faktiskt en Anfibio även om den är ca 20-25 år yngre. Men som vanligt så skall man alltid ta tätheten med en nypa salt på gamla klockor. Det var säkert inte helt vattentäta då de var nya heller. Roamer var också hyfsat tidiga på klockor med quartzverk. Som bekant så släppte Seiko det första armbandsuret med ett quartzverk 1969. Och det var som om hela den Schweiziska klockindustrin stoppade fingrarna i öronen och ljöd “lalalalalalala” i kör. Det här resultarade i att man höll på att sjunka likt det stolta skeppet Titanic. För en sak skall man ha klart för sig. Schweiz och dess klockindustri är extremt stolta. Och inte nog med det. De är även fånigt envisa och självupptagna i det de håller på med. Men Roamer släppte i alla fall sin första klocka med quartzverk 1972. Och det är troligtvis därför att man fortfarande existerar än i dag. Man var öppen för förändringar. Och en sak är säker. Man tillverkade väldigt bra urverk och klockor.
Men om vi nu skall prata om den aktuella klockan. Jag fick nos på den ca en vecka innan kalaset. Ägaren har haft klockor inne på service hos mig tidigare så han kontaktade mig direkt efter att han sett mitt inlägg. Klockan skickades med rek och var hos mig på måndagen. Gott om tid kan man ju tycka. Men jag ville ju självklart serva den först. Och jag ville även att den skulle ligga och gå hos mig några dagar innan den överlämnades till födelsedagsbarnet. Klockan gick i dagsläget. Så jag var inte alltför orolig. Men man kan ju alltid hitta slitage och annat på en gammal klocka. Men det mesta såg ok ut. Faktum är att urverket såg riktigt fint ut. Urverket är för övrigt ett MST 414. För det var så man namngav sina urverk efter att samarbetet med Stüdeli startades. MST. Jag fick justera lagerbanan i bryggan för fjäderhuset som man ofta får göra på gamla klockor. Och här var det lite extra mycket. Jag justerade även avståndet på ruckningsstiften och hur balansfjädern ligger mellan dem. Huvudfjädern såg toppenfin ut så den fick hänga med en vända till. Även fast den enligt specen på urverket var något för tunn. 0.095mm istället för 0.105. Så den har i alla fall bytts någon gång. Det här kan äventyra amplituden (orken). Men jag var i alla fall beredd att testa.
Och när jag la det nyservade urverket på timegraphern så kunde jag inte annat än att le brett. Det gick väldigt bra efter service. Och amplituden låg på 270 direkt. Helt godkänt. Den kommer öka minst 10 till när oljan gått till sig. Och urverket visade små avvikelser mellan olika positioner. Bättre kan det inte bli. Boetten fick sig ett bad i ultraljudstvätten. Glaset fick sig en polering såg riktigt fint ut. För jag ville verkligen behålla det befintliga glaset. Det hade nämligen ett litet R stämplat i mitten. Så det är högst troligt originalglas et. Även kronan var original med loggan i änden. Och när allt var ihopsatt och det mixade bandet sattes på så såg det helt rätt ut för min kompis.
Jag tror i och för sig att jag aldrig sett honom med klocka under den tid vi umgicks eller när vi setts senare år. Jag kan ha fel här men jag kan inte minnas det i alla fall. Men jag hoppades ändå att detta skulle träffa rätt. Och när klockan överlämnades på födelsedagen så sken han upp som en sol. Och han berättade att det gott och väl är 20 år sedan han bar klocka sist. Klockan åkte på direkt. Och han visade den gärna för övriga gäster som dök upp på bjudningen. Så fantastiskt kul! Om han kommer att bära den jämt eller bara när han går på match återstår att se. 😉
Och jag vill avsluta med att tacka Leffe för drygt 50 års vänskap. Det är faktiskt lite unikt. Jag hoppas det blir många år till. Massor av grattis till dig Leffe! 🎉🎶🍻
