Inte att förväxlas med Piguet som i Audermars Piguet. Men Piaget gjorde också lite finare klockor. Företaget startades av Georges Piaget 1874 i byn La Côte-aux-Fées bokstavligen ett stenkast från franska gränsen. Närmare kan det inte bli. Georges var då blott 19 år gammal. Han tillverkade från början delar till fickur. Och här kommer något som jag verkligen gillar. Hans måtto var “prestera alltid bättre än nödvändigt”. Det skulle dock ta fram till 1920-talet innan man började göra färdiga klockor. Det genom Georges son Timothée. Och ytterligare 20 år innan man fick se en klocka med namnet Piaget på urtavlan. Och då var det barnbarnen Gérald och Valentin som höll familjefanan högt.
Vi tar nu ett kliv till 1957. Vid det här laget var man redan känd för att göra lite lyxigare klockor. Men då tog man fram urverket 9P vilket var början till den serie av urverk som det in denna klocka har. Dessa urverk är endast 2mm höga. Helt galet när man tänker på det. Ta fram ett skjutmått, en linjal eller liknande och kolla hur lite 2mm är. Diametern är 20,5mm. Så om vi tar till lite matematik så är volymen 660 mm3 eller 0,66ml. Tre år senare, 1960, så fortsatte man denna resa med ultratunna urverk. Då släppte man nämligen 12P som var ett automatiskt uppdraget urverk. Och hör och häpna. Men det vara bara 0,3mm högre än 9P. Alltså 2,3mm. Detta hade man löst med hjälp av en mikrorotor som satt under en av bryggorna. Detta urverk var dessutom mer anpassat för herrklockor med sina 28mm i diameter.
Men för att hoppa till denna klocka. Den tillhör en kille som jag har lärt känna via en mycket god vän. Klockan har tillhört hans mor. Boetten är av 18k guld så fint skall det vara. Men tavlan har sett någon form av angrepp. Så jag var lite orolig vad jag skulle hitta inuti. Men klockan gick ju i alla fall om än lite stapplande så allt hopp var inte ute. Och det skulle visa sig att min oro var helt i onödan. Inuti satt ett Piaget 9P1 i alldeles utmärkt skick. Inga spår av fukt eller rost över huvud taget. Najs! Men jag hittade två saker som behövde åtgärdas. Det ena var huvudfjädern. Den var inte helt plan när den låg utsläppt på min arbetsbänk. Vad som händer då om man återanvänder en sådan är att den kommer släpa för mycket mot botten och lock i sitt fjäderhus. Och då förlorar man kraft. Och den här fjädern är inte så kraftig. Så man behöver all kraft man kan få ur den. Måtten på fjädern är 0,6mm hög, 0.105mm tjock och 200mm lång. Så där beställde jag en ny även om jag provade med den som satt i först.
Det andra var att spiralen (balansfjädern) lutade aningen. Och jag menar verkligen aaaningen. För det var inte mycket. I vilket normalstort urverk som helst så hade denna lilla lutning inte spelat någon roll. Men i detta tunna urverk som endast är 2mm tjockt så har man minskat på alla marginaler man kunnat. Och i detta fall så resulterade det i att spiralen tog i på två ställen. Dels på undersidan av balansbryggan. Men även den del på det större ruckningsstiftet som har en låsning så att inte spiralen kan hoppa ur sitt läge mellan stiften. Att en spiral lutar kan bero på flera saker. Dels kan det bero på att det inre fästet för spiralen inte är rakt. Eller på att det yttre fästet för spiralen inte är rakt. Det kan också bero på att spiralen är något vriden någonstans. Dessutom så drog spiralen lite åt ett håll. Så här var det inte mycket mer att göra än att ta loss spiralen från sin axel. Det gör både analys och åtgärd lättare. Men som vanligt är det ett väldigt känsligt moment att ta loss spiralen. Minsta misstag och situationen kan bli värre eller till och med att man har av spiralen.
Så med spiralen lös så kunde jag konstatera att den var aningen vriden på ett ställe. Och det var ungefär där spiralen går mellan ruckningsstiften. Ca 90 grader från det yttre fästet. Och det rimmade bra med hur spiralen lutade. När det var åtgärdat så var det dags att se varför spiralen drog lite åt ett håll. Det gör man enklast genom att sätta dit spiralens yttre fäste i balansbryggan. Alltså utan själva balanshjulet. Då ser man direkt hur det inre fästets centering är i förhållande till stenen/lagerbanan för balansaxeln tapp. Det blir direkt solklart om det inte är rätt. Och det var det inte riktigt här som jag misstänkte. Nu kan även detta har flera orsaker. Det kan vara att det inre fästet inte är riktigt centrerat. Det kan även vara att varven inte är helt perfekta så att mellanrummet mellan varven skiljer. Här var de dock bra. Även det sista varvet varav en del går mellan ruckningsstiften. Så problemet låg helt klart i de två små böjarna på spiralen lite innan det yttre fästet. Eller precis där spiralen sitter fast i det yttre fästet. Även detta fästet kallas för övrigt för stift. Men jag försöker att undvika denna benämning här för att inte röra ihop det för er med ruckningsstiften. Jag inser att det här ändå kan vara svårt att greppa för en oinvigd. Det är ibland svårt att förklara allt med hjälp av text.
Så det blev en liten justering på den sista delen av spiralen. När man gör detta så skall man inte bara hålla ögonen på hur det inre fästet är centrerat i förhållande till stenen/lagerbanan på balansbryggan. Man måste även ha koll på hur den del av spiralen som ligger mellan ruckningsstiften är positionerad. Det här kan ibland skapa verklig huvudbry. Så det gäller att gnugga geniknölarna ordentligt. Och ärligt talat så kan det vara dumt att prova sig fram för mycket här. En spiral är väldigt känslig. Så att hålla på att böja den fram och tillbaka flera gånger är ingen bra idé. Och för att använda en riktig klyscha här så “tänk efter före”. Tänker man ett steg till på vad som händer om man böjer på ett ställe och sedan ett annat och kanske ett tredje så besparar man spiralen från onödig påfrestning. Det gäller att ha en plan. Trial and error är ingen bra lösning på en spiral. Så nu var det dags att sätta tillbaka spiralen på sin axel. Och här är det viktigt att man har markerat hur den satt från början. Annars har man ett större jobb framför sig. Nu satt den i och för sig inte helt rätt från början här. Armen för att justera beat error var dragen i botten åt ena hållet. Och så skall det inte vara. Man måste ha lite justermån här. Men det fanns en markering sedan tidigare även om man ignorerat den. Så det har helt klart varit en fixare här innan som inte hade full koll. Men markeringen verkade stämma när jag tänkte efter lite. Så jag siktade på den. Sedan var det dags att sätta tillbaka balansen i bryggan och lägga allt på plats igen.
Wow, det blev mycket prat om spiralen. Men om man tänker efter så är det ju faktisk den tillsammans med balanshjulet själva hjärtat i ett urverk. Det håller takten likt vårt eget hjärta. Och med detta på plats igen så kunde jag konstatera att spiralen inte tog i någonstans längre. Och dess position mellan ruckningsstiften behövde endast en minimal justering. Och det går att göra med allt på plats.
Och för att ge er en referens på hur viktigt det är att ha koll på allt. Även fast jag hade sett att spiralen inte var ok från början och att huvudfjädern inte var ok så kände jag av nyfikenhet att jag ville testa urverket med dessa premisser först. Även om urverket gick så var resultatet riktigt dåligt. Jag fick typ 130-140 i amplitude. Men efter mina justeringar av balansen samt byte av huvudfjädern så hamnade jag på 300. Fantastiskt bra. Dessutom så presterade urverket bra mellan olika positioner. Och kikar man på texten på fjäderhuset kan man se texten “adjusted five 5 positions”. Så grundkvalitén fanns där från början. Det gäller “bara” att hitta dit igen.
Det här var en klocka som var lite extra kul att ha på arbetsbänken. Det är inte var dag som man får jobba med ett urverk som endast är 2mm tjockt. Det kräver helt klart lite mer tankeverksamhet om inte allt är som det skall. Sådant gillar jag. Utmaningar är facit till utveckling. Visst, jag skall inte neka till att det gränsar mot frustreing bland. Men då måste man ta en paus. Skjut problemet åt sidan någon dag eller två. Ta sedan tag i det igen med nya krafter.
Och efter att ha lämnat över klockan till en nöjd ägare med gott samvete så kommer “betalningen”. Och då menar jag inte främst pengar. Utan de glada miner och tacksamhet man får tillbaka. En klocka som har tillhört ägarens mor går igen. Meningen är att ägaren skall ge den till sin dotter. Men han var lite orolig att hon inte skulle uppskatta den. Ungdomar kan ju ha en annan syn på gamla saker. Men man vet aldrig. En klocka som tillhört hennes farmor kanske kan ändra på detta. Det hoppas i alla fall jag på. För en sak är säker. Gamla klockor bibehåller minnen.
