Dessutom så är tavlan i gott skick. Den har en liten skada nära kl 10. Jag försökte få bort den med ljummet destillerat vatten och en mjuk svabb. Men det var ett ingrepp som letat sig ned under skyddslacken så det gick inte att göra något åt. Klockan är från maj 1966. Seiko har nämligen haft ett system sedan länge tillbaka som visar både år och månad när klockan producerades. Det står 840 på rotorn vilket indikerar viket urverk det är. Denna benämning ändrades dock till 8305 då man ville ha fyrställiga benämningar på alla sina urverk. Detta urverk såg för övrigt dagens ljus första gången i början av 1964. Urverket har motstenar på både gånghjulet och fjärde hjulet förutom självklart balansen. Denna typ av stötsäkring från Seiko kallas för övrigt Diashock.
Och om vi nu skall ta och prata om motstenar. Alltså stenar som ligger ovanpå hålstenen/lagerbanan för tappen. Varför gör man så här? En av orsakerna är självklart stötdämpningen. Får klockan sig en smäll så kan motstenen röra sig lite under lyrfjädern och därmed dämpa stöten för tappen så den inte skadas så lätt. I alla fall för en smäll som sker vågrätt med klockan. Får klockan sig en smäll från sidan så hjälper denna lösning föga. En smäll från sidan är alltid en stor risk. Men motstenen har även en annan funktion. Många tror att det endast har med höjdluften att göra. Men det är faktiskt bara en bonus. Den verkliga vinsten handlar om friktion.
Jag skall försöka förklara i ord. Det man kallar för tapp är den sista biten i änden på axeln till ett hjul. Den är väldigt tunn. Oftast runt 1/10 av en mm och ibland mindre. Innan själva tappen så är axeln lite grövre. Det är den ytan mellan diamerarna på axeln som går mot hålstenen/lagerbanan och skapar friktionen när det inte finns någon motsten. När det finns en motsten så är det en annan historia. Då är det änden på tappen. Och den är inte flat. Den är rundad. Så friktionen är så minimal som den kan bli. Men nu handlar det ju om stål mot en sten. 7,5 på Mohs skalan för härdat stål och 9 för rubiner som används för stenarna. Och sedan ca skiftet 1800/1900-talen så är rubinerna konstgjorda vilket gav dem bättre kvalité.
Så vi har härdat stål på 7,5 och rubiner på 9. Vilket material tror ni ger sig först? Jo självklart är det stålet. Och om vi nu pratar om ändarna på tapparna så kan de bli flata om det går torrt utan service en längre tid. Och då blir ju självklart friktionen större. Jag har varit med om att den ena änden på en axels tappar har slitits medan den andra är ok. Det kan enklast förklarats med att antingen att sidorna har oljas med olika mängd så det har gått torrt tidigare på ena sidan än andra. Men det som är mest troligt är att en klocka läggs oftast med tavla upp när den inte används. Så den går mest i detta läge. Och är allt torrt så slits ju ena änden av axeln mest då. När jag mäter upp ett urverk på timegrafern och får olika resultat på amplituden mellan tavla upp och tavla ned så dubbelkollar jag bland annat alltid tapparnas ändar. Lyckligtvis så finns det verktyg för att fixa detta. Man formar helt enkelt om de flata tapparna så de blir runda igen. Det finns få yrken som har så många verktyg som urmakare har.
Men nu lämnar vi tekniken. Det är dags att prata om denna klocka. Det är vad man skulle kunna kalla för en kostymklocka. Den är relativt tunn och väldigt stilfull. Och den är faktiskt hela 38mm i diameter. I detta fall har Seiko hållt ned höjden på urverket genom att baka in automatiken på samma nivå som verkhjulen. Oftast läggs automatiken ovanpå verk och fjäderhusbryggorna. Det gör i praktiken urverket tjockare. Denna är slim och vacker och har väldigt snygga bandhorn. Och på timegrafern så svek den inte heller efter service. Den var ganska skitig när den kom till mig. Och i fjäderhuset såg det ut som om man hade smörjt med spillolja. Och mycket sådan. Tavla upp och tavla ned var i praktiken identiska efter service. Och tillsammans med de vertikala positionerna så gav den ett delta på ca 20 sekunder. Visst, jag fick justera ruckningsstiften och spiralens position mellan dem. Men det är ofta ett ingrepp man råkar ut för. Här var faktiskt ruckningsstiften så pass täta så att de klämde om spiralen. Det hade inte tidigare fixare noterat, eller brytt sig om, så man hade justerat ruckningsarmen ända mot fästet för spiralen för att få den gå rätt. Klockan hade helt klart gått för fort och man gjorde den enda justeringen man visste om. Skjuta på ruckningsarmen. Men ju tätare ruckningsstiften är destå fortare går urverket. Så med rätt avstånd på ruckningsstiften så löstes detta.
Meshlänken som klockan kom med tog jag bort. Den var så pass sliten så vissa stift satt väldigt löst och släppte taget ibland vilket kan leda till att man tappar klockan. Jag kommer att meddela detta för ägaren när den överlämnas. Så för slutbilden fick den ett svart läderband med sömmar i stället. Jag gillar verkligen denna klocka. Tavlan är fantastisk snygg med sin något moderna design för denna tid. Kanske det är så att jag kommer leta upp en liknande till mig själv. 😊