Man undrar ju vad de tänkte när de skapade den här klockan med texten på urtavlan. Det är inte utan att det känns lite som ett hån faktiskt. Och nej, klockan är inte äldre än skeppet. Den är från 50-talet så ca 40 år yngre. Men den är vacker. Lika tjusig som skeppet var när hon lämnade hamnen i Southampton.
Jag hade tänkt att få denna klocka klar till den 15/4 som var årsdagen då Titanic sjönk för 110 år sedan. Med det kom annat emellan då jag fick skjuta på det några dagar. När jag fick tag på den så gick den inte alls. Det kändes som fjädern var av när man försökte dra upp den. Och mycket riktigt. Den var av. Och om vi nu skall fortsätta jämföra med skeppet så kan man väl säga att ångpannan var trasig. Nu hade skeppet Titanic i och för sig tre motorer som drevs med ånga. Men den här klockan har bara en motor som drivs med en fjäder. Så är den trasig så är klockan typ ”dead in the water”. Nu visade det sig att jag hade en ny ”ångpanna” i mitt lilla lager som passade. Men urverket, som är ett FHF 25, hade mer problem. Även fast fjädern är av brukar man i alla fall kunna få till några tick från urverket. Men gånghjulet som har kontakt med ankaret, haken, palletfork eller vad man nu vill kalla den, betedde sig väldigt lustigt. Ibland så hakade det i ankaret som det skall (ja, vi fortsätter att använda namn på delar till båtar) men oftast så snurrade det bara till när man försökte dra upp urverket. Det betyder att ankaret (det ser ju faktiskt ut som ett ankare även on den inte har funktionen som ett sådant) inte hakar i gånghjulet som det skall. Och vid närmare inspektion så ser jag problemet. En av stenarna sitter inte rätt. Den skall vara parallell med hela ankaret. Här var den vinklad uppåt och satt dessutom lös. Man skulle kunna jämföra det med propellern på en båt. Är det inte rätt vinkel på bladen så går inte båten framåt.
Så vad gör man då? Ja man har två alternativ. Antingen ger man sig ut på ställen där de säljer delar till urverk. Eller så använder man shellac för att fästa stenen igen. Shellac för urverk kommer i formen av ett block eller i små bruna flarn. Man värmer upp ett flarn så att det blir halvt flytande. Sedan lägger man på en lite grann, och jag menar verkligen lite, på undersidan av ankaret där stenen skall sitta fast. Sedan värmer man upp hela ankaret så att shellacen smälter lite till och rinner på plats. Det här är pillighet på den högre nivån. Se bilden på ankaret som jag bifogat. Jämte ligger det en normal synål. Som ni ser så är stenens längd ungefär två tredjedelar av ögat på synålen. Sedan är det också viktigt hur långt in stenen är placerad på sin plats. Det här är ett moment av trial and error tills man ser att funktionen blir korrekt. Om inte så får man värma upp ankaret igen och justera läget på stenen.
Efter att ha vänt upp och ned på klockverkstaden och inte hittat mitt shellac så blev jag tvungen att fixa ett annat ankare tills vidare. Jag har en bekant som hade ett likadant urverk som fick bli donator. Men det blir bara tillfälligt tills jag hittar mitt shellac. Förutom att jag gillar utmaningar så vill jag även helst behålla originaldelarna i ett urverk även om de är identiska med en del från ett annat likadant urverk. OCD? Kanske lite. 
För övrigt så satt det lite grön massa där boettlocket möter resten av boetten. Alger? Har den här klockan också legat på havets botten? Nej nu överdrev jag ordentligt. Urtavlan är i allt för gott skick för att detta skall vara möjligt. Men det här var ingen match för ultraljustvätten att få bort. Klockan hade ytterligare en sak till som behövde fixas och det var glaset. Det hade kraftiga sprickor. En kort sekund funderade jag faktiskt på att behålla det trasiga glaset som symbolik för Titanics undergång. Men nej, den tanken försvann snabbt. Det är klart att klockan skall ha ett nytt glas. Det fanns en sista sak som behövde tas hand om. Och det var visarna. Lumen var i riktigt dåligt skick. Det lossnade små smulor nästan bara av att man tog i visarna med pincetten. Så jag tog ett snabbt beslut att ta bort lumen helt och hållet. Nu är det ju så att lume på gamla klockor kan innehålla radium. Ja ni läste rätt. Radium. Men så länge det är instängt i boetten så är det ingen fara. Så gå nu inte och släng ut era gamla klockor bara för nu läste det här. Men skall man jobba med det så måste man vara försiktig. Så här blev det både hela skyddshandskar och ett munskydd av den bättre sorten. Dumt att få i sig det här. För på den här klockan innehöll lumen faktiskt radium. Tittar man på urtavlan från mitten och ut mot ca kl halv tio så ser man ett svagt streck. Det är väldigt svagt och syns bara i vissa vinklar. Men det finns där. Det är vad man brukar kalla för ”raduim burn”. Så den här klockan har helt klart stått still en längre tid någon gång i sitt liv. Jag har tagit bort lume från fler klockor. Och jag är lika försiktig varje gång. Man kan lägga på ny modern lume som inte är farlig. Men i detta fall lät jag visarna vara och se lite ut som ett skelett. Det får bli en symbolik till skeppet Titanic som ligger där på havets botten mer eller mindre som ett skelett. På tal om lume med radium så kan jag rekommendera filmen Radium Girls från 2018 med bland andra Joey King. Den handlar om de stackars flickorna som satt och målade urtavlor och visare med denna typ av lume. Det gick inte så bra för många av dem. En riktigt tragisk historia.
Men nu har i alla fall även denna klocka fått ett nytt liv. Tänk om det hade varit lika enkelt att återuppliva det ståtliga skeppet Titanic.
Man undrar ju vad de tänkte när de skapade den här klockan med texten på urtavlan. Det är inte utan att det känns lite som ett hån faktiskt. Och nej, klockan är inte äldre än skeppet. Den är från 50-talet så ca 40 år yngre. Men den är vacker. Lika tjusig som skeppet var när hon lämnade hamnen i Southampton.
Jag hade tänkt att få denna klocka klar till den 15/4 som var årsdagen då Titanic sjönk för 110 år sedan. Med det kom annat emellan då jag fick skjuta på det några dagar. När jag fick tag på den så gick den inte alls. Det kändes som fjädern var av när man försökte dra upp den. Och mycket riktigt. Den var av. Och om vi nu skall fortsätta jämföra med skeppet så kan man väl säga att ångpannan var trasig. Nu hade skeppet Titanic i och för sig tre motorer som drevs med ånga. Men den här klockan har bara en motor som drivs med en fjäder. Så är den trasig så är klockan typ ”dead in the water”. Nu visade det sig att jag hade en ny ”ångpanna” i mitt lilla lager som passade. Men urverket, som är ett FHF 25, hade mer problem. Även fast fjädern är av brukar man i alla fall kunna få till några tick från urverket. Men gånghjulet som har kontakt med ankaret, haken, palletfork eller vad man nu vill kalla den, betedde sig väldigt lustigt. Ibland så hakade det i ankaret som det skall (ja, vi fortsätter att använda namn på delar till båtar) men oftast så snurrade det bara till när man försökte dra upp urverket. Det betyder att ankaret (det ser ju faktiskt ut som ett ankare även on den inte har funktionen som ett sådant) inte hakar i gånghjulet som det skall. Och vid närmare inspektion så ser jag problemet. En av stenarna sitter inte rätt. Den skall vara parallell med hela ankaret. Här var den vinklad uppåt och satt dessutom lös. Man skulle kunna jämföra det med propellern på en båt. Är det inte rätt vinkel på bladen så går inte båten framåt.
Så vad gör man då? Ja man har två alternativ. Antingen ger man sig ut på ställen där de säljer delar till urverk. Eller så använder man shellac för att fästa stenen igen. Shellac för urverk kommer i formen av ett block eller i små bruna flarn. Man värmer upp ett flarn så att det blir halvt flytande. Sedan lägger man på en lite grann, och jag menar verkligen lite, på undersidan av ankaret där stenen skall sitta fast. Sedan värmer man upp hela ankaret så att shellacen smälter lite till och rinner på plats. Det här är pillighet på den högre nivån. Se bilden på ankaret som jag bifogat. Jämte ligger det en normal synål. Som ni ser så är stenens längd ungefär två tredjedelar av ögat på synålen. Sedan är det också viktigt hur långt in stenen är placerad på sin plats. Det här är ett moment av trial and error tills man ser att funktionen blir korrekt. Om inte så får man värma upp ankaret igen och justera läget på stenen.
Efter att ha vänt upp och ned på klockverkstaden och inte hittat mitt shellac så blev jag tvungen att fixa ett annat ankare tills vidare. Jag har en bekant som hade ett likadant urverk som fick bli donator. Men det blir bara tillfälligt tills jag hittar mitt shellac. Förutom att jag gillar utmaningar så vill jag även helst behålla originaldelarna i ett urverk även om de är identiska med en del från ett annat likadant urverk. OCD? Kanske lite.
För övrigt så satt det lite grön massa där boettlocket möter resten av boetten. Alger? Har den här klockan också legat på havets botten? Nej nu överdrev jag ordentligt. Urtavlan är i allt för gott skick för att detta skall vara möjligt. Men det här var ingen match för ultraljustvätten att få bort. Klockan hade ytterligare en sak till som behövde fixas och det var glaset. Det hade kraftiga sprickor. En kort sekund funderade jag faktiskt på att behålla det trasiga glaset som symbolik för Titanics undergång. Men nej, den tanken försvann snabbt. Det är klart att klockan skall ha ett nytt glas. Det fanns en sista sak som behövde tas hand om. Och det var visarna. Lumen var i riktigt dåligt skick. Det lossnade små smulor nästan bara av att man tog i visarna med pincetten. Så jag tog ett snabbt beslut att ta bort lumen helt och hållet. Nu är det ju så att lume på gamla klockor kan innehålla radium. Ja ni läste rätt. Radium. Men så länge det är instängt i boetten så är det ingen fara. Så gå nu inte och släng ut era gamla klockor bara för nu läste det här. Men skall man jobba med det så måste man vara försiktig. Så här blev det både hela skyddshandskar och ett munskydd av den bättre sorten. Dumt att få i sig det här. För på den här klockan innehöll lumen faktiskt radium. Tittar man på urtavlan från mitten och ut mot ca kl halv tio så ser man ett svagt streck. Det är väldigt svagt och syns bara i vissa vinklar. Men det finns där. Det är vad man brukar kalla för ”raduim burn”. Så den här klockan har helt klart stått still en längre tid någon gång i sitt liv. Jag har tagit bort lume från fler klockor. Och jag är lika försiktig varje gång. Man kan lägga på ny modern lume som inte är farlig. Men i detta fall lät jag visarna vara och se lite ut som ett skelett. Det får bli en symbolik till skeppet Titanic som ligger där på havets botten mer eller mindre som ett skelett. På tal om lume med radium så kan jag rekommendera filmen Radium Girls från 2018 med bland andra Joey King. Den handlar om de stackars flickorna som satt och målade urtavlor och visare med denna typ av lume. Det gick inte så bra för många av dem. En riktigt tragisk historia.
Men nu har i alla fall även denna klocka fått ett nytt liv. Tänk om det hade varit lika enkelt att återuppliva det ståtliga skeppet Titanic.
