Vad säger ni? Skall vi ta en Seiko till? Ja det gör vi. Denna gång en med automatik och datum.
Seiko Seahorse från 1966. Nu har jag skrivit om Seikos historia tidigare så jag skippar det denna gång. Urverket i denna klocka är ett 7625D. Seiko var helt klart innovatörer. De hade flera egna lösningar för att åstadkomma en klockas olika funktioner. Ofta med färre delar än konkurrenterna. 1959 kom de ut med en ny konstruktion för automatisk uppdragning av urverk. ”The magic lever”. Bantar man ned antal delar som är grunden till den automatiska uppdragningen i bland annat detta urverk så är det inte fler än tre stycken. Och då lyckades man ändå med att klockan drogs upp vilket håll själva rotorn än snurrade åt. Rolex behövde sex delar i sitt urverk 3135 som tillverkades i hela 35 år. ETA hade samma antal delar för sitt välanvända urverk 2824.
De tre delarna är till exempel på detta urverk följande. Ett kullager med en excentrisk axel. Den sitter alltså inte i mitten. En del med två armar där ändarna är olika vinklade. Samt ett kugghjul med snedställda kuggar. Det är allt! Den ena armen trycker på hjulets kuggar medan den andra drar i dem. Och det funkar som sagt åt båda hållen. Ganska genialiskt faktiskt. Fast det finns en nackdel med denna konstruktion. Det går inte att dra upp den manuellt. Den måste dras upp via rotorn och automatiken. Lite jobbigt när den legat och dragit ur sig helt.
I övrigt så var det en ganska normal service faktiskt. Det enda jag fick lite problem med var beat error. Det värdet for okontrollerat upp och ned beroende min justering. Orsaken till detta är kan vara flera. Magnetism kan vara en av dem. Men jag hade redan avmagnetiserat urverket så det var troligtvis inte orsaken. En annan orsak kan vara att ruckningspinnarna (timing pins på engelska) sitter för tätt. Och så var det i detta fall. De nöp nästan om balansfjädern. Så jag fick justera den tunnare av dem. När jag tittade med luppen så syntes det att den var inte helt rak. Den hade vad man i racingsammanhang brukar kalla för en chikan. Alltså två snabba böjar på raken åt vardera hållet. Den mindre av ruckningspinnarna är väldigt smal. Så här får man vara väldigt försiktig så den inte går av. Jag rätade inte ut chikanen utan såg bara till att avståndet var tillräckligt där balansfjädern går mellan pinnarna. Där var den smalare av dem nämligen rak. Chikanen befanns sig högre upp och gjorde ingen skada. Men helt klart har någon varit här och försökt att justera. Men med rätt avstånd på pinnarna gick det mycket bättre att justera beat error. Beat error är för övrigt skillnaden på hur balanshjulet svänger åt ena hållet respektive andra hållet i millisekunder. Här brukar man godta ett värde på 1. Jag fick ned denna till 0,1.
Glaset fick sig även en polering. Det var inte direkt i dåligt skick men det fanns några repor som jag kunde ta tag i. Några andra satt i avrundningen på kanten och dessa får man vara försiktig med. Man vill ju inte ändra profilen på glaset.
Nu kan den här klockan fungera i många år till bara den får lite tillsyn då och då. Man brukar ju säga att vart femte år är ett bra intervall för service för ett mekaniskt urverk. Nu kommer de flesta klockor fungera bra efter fem år. Men det är ungefär här oljan inte gör sitt jobb längre och slitage uppkommer i stället. Tänk gärna på det. Det kommer att krävas större insatser på en klocka där slitage börjat påverka gången märkbart.
