Ibland brukar jag säga att jag inte gillar dykare eller stora klockor ”men”… Och det här är verkligen ett stort ”men”. Den här är ju snygg med sin blue wave tavla.
James Bond har burit Omega sedan 1995 och filmen Goldeneye med Pierce Brosnan. Varför blev det då en Omega som Bond fick bära då? Den Oscarvinnande kostymdesignern Lindy Hemming skall ha sagt så här. ”I was convinced that Commander Bond, a naval man, a diver and a discreet gentleman of the world would wear the Seamaster with the blue dial.” Det låter ju som en självklarhet så här i efterhand.
Klockan i sig med referensen 2541.80 dök upp på marknaden redan 1993. Två år tidigare än filmen Goldeneye. Så den är inte skapad för Bond. Man valde helt enkelt den bäst passande klockan som fanns på marknaden. Men på den här tiden hade den faktiskt ett quartzverk. Lite trist kan man ju tycka. Men det korrigerades till nästa film. Då hade nämligen Omega börjat stoppa i mekaniska urverk i denna modell. Urverket blev ett Omega 1120, vilket i praktiken är ett ETA 2892. ETA ligger som bekant under samma tak som Omega. Någon som vet vilket? Följer man mig så bör detta vara bekant.
Vid det här tillfället la man även till en extra rad på urtavlan, nämligen ”Chronometer”. Det är en certifiering som heter COSC. Contrôle Officiel Suisse des Chronomètres. Det innebär att ett antal kriterier på gången måste uppfyllas. Bland annat får den inte avvika mer än -4 till +6 sekunder per dygn. Man mäter även i fem positioner på klockan. Urtavla up, urtavla ned, krona upp, krona ned och krona till höger. Eftersom alla axlar går i riktningen verksida till tavelsida så är det alltid lättast att få klockan att gå rätt i positioner med urtavla upp eller ned. Ställer man klockan på högkant händer andra saker. Då hänger axlarna i sidled i sina lagerbanor vilket ger mer friktion. Det här påverkar oftast endast amplituden. Alltså kraften som transporteras från fjädern via verkhjulen till gånghjulet. En låg amplitud skall inte påverka gången särskilt mycket i övrigt. Men är ett urverk skitigt eller slitet så kan man se stora avvikelser även här. Positionen påverkar även balansfjäderns funktion om den inte är ok. Och då kan man se större avvikelser på gången om så är fallet. Med certifieringen COSC måste urverket även klara av vissa temperaturförändringar och luftfuktigheter. Testerna utförs under 15 dagar.
Men åter till Bond. Nu blev det lite mycket tekniknörderi. En av de roliga sakerna med Bonds klockor är ju att de har lite speciella funktioner i filmerna som skapats av Q. I Goldeneye hade Brosnan en laser som han använde för att skära sig ut från en tågvagn. Den hade även en fjärrstyrning för att avfyra en bomb. Men dessa ”extrafunktioner” försvann helt plötsligt i filmen Casino Royale med Daniel Craig. Då blev James Bonds klocka helt plötsligt en vanlig bruksklocka. Finesserna dök upp igen i Spectre och i senaste filmen No Time to Die så hade Bond en EMP i sin klocka. Visst är det kul med James Bond. Och skall man nu prata klockor så har Bond inte alltid burit en Omega. I första filmen, Dr No med Sean Connery, så bar han en Rolex Submariner med referensen 6538. Det var mycket Rolex under perioden med Sean Connery. En av dem satt i en cigarettändare. Men det förekommer några Breitling också. Rolex hängde med även i Roger Moores första film Live and let die. Men det var inte den enda klockan i denna film. Här dök det nämligen upp en annan cool klocka. Hamilton Pulsar. Den hade ett quartzverk i sig. Men det coola var LED-displayen. Den var helt nedsläckt i normalt läge. Sedan tryckte man på knappen som satt i kronans position. Då visade den tiden i ett par sekunder med högröda LED-siffror innan den slocknade igen. Det var allt! Visst, den visade sekunder också om man höll inne knappen lite längre. Men mer var det inte. Jag minns den så väl från filmen då det begav sig. Man tyckte den var så himla cool. Och det gjorde många. Den blev nämligen väldigt populär på marknaden. Jag har faktiskt bytt urverk på en sådan nyligen. De ger nämligen upp med tiden. Och ägaren till den jag hade på mitt bord hade fått tag på en som inte fungerade. Men han jagade upp ett annat urverk så jag hjälpte honom med bytet. Tyvärr så var det några positioner där alla LED inte fungerade. Men det mesta lös. Har ni en sådan här klocka som fortfarande fungerar så är den faktiskt värd en slant.
Men med Roger Moores andra film, The man with the golden gun, hände något. Då gick man nämligen över till Seiko. En japansk klocka. Och det bar Moore resten av sina filmer som James Bond. Timothy Dalton bar TAG Heuer och Rolex i sin period som Bond. Fast jag håller med Lindy Hemming. Det är klart att det skall vara en Omega. Och högst på min önskelista står självklart en Aston Martin DB5 och en läcker Omega. Fast gärna en Constellation. Båda helst från 1964.
Men åter till verkligheten och denna klocka. Den är ca 20 år gammal och urverket är som sagt ett Omega 1120 och hade enligt ägaren börjat dra sig en del. Det var tydligen ett tag sedan den servades sist så det var väl inte så konstigt. Jag kunde inte se något slitage när jag plockade isär den så rengöring och ny olja skulle nog göra susen. Men det är ett pilligt urverk. Det känns faktiskt pilligare än ett hälften så stort damur från typ 60-talet. Konstruktionen och funktionerna är självklart gedigna, men ack så smått. Jag märkte att jag bytte mellan glasögon och lupp mycket oftare än vanligt. Jag vet inte riktigt vad jag skall hitta på mer att säga om servicen. Allt gick enligt planerna och den går exemplariskt efter service. När jag mätte upp den innan så gick den ca -15 sek på ett dygn och hade en beat error på 0,6. Amplituden låg på ca 260. Nu är inte 0,6 i beat error alarmerande. Man brukar ju säga att under 1 kan man godta. Men det kan bli bättre. Lika så med amplituden. Så efter service då? Ja, den går den under +1 sekund på ett dygn, beat error är 0,0 (det känns alltid lika skönt när man sätter den) och amplituden är 283. Och den bryr sig knappt vilken position den än hålls i. Amplituden sjunker lite på högkant men det är helt ok.
Nu duger den till och med åt James Bond igen.
