När jag känner för att hålla motoriken på topp så tar jag gärna fram ett litet damur och servar. Jag har lyckats samla på mig en del sådana. De är förhållandevis billiga jämfört med herrur. Varför är det så mån tro? Små delar måste ju vara svårare att tillverka än ”stora”? I mina ögon så borde de ju i stället vara dyrare. Men så är det inte. Men de är inte mindre vackra för det! En liten klocka på en smal handled är enligt mitt tycke enormt snyggt. Jag fixade ju en liten damklocka åt en ung bekant för några månader sedan. Och hon är så stolt över den. Även fast klockan är ca 50 år äldre än henne själv. Det tycker jag är supernajs! Alla ungdomar vill helt klart inte ha nya saker från nuvarande slit och släng-generationen. Jag fick dock lära henne ett knep om hur hon skulle komma ihåg att dra upp den varje dag. För det glömde hon ju ofta. Innan man släcker sin sänglampa så tar man av sig klockan och lägger den ovanpå sin mobiltelefon på sitt nattduksbord. Det är ju faktiskt så att de flesta av oss, särskilt den yngre generationen, sträcker sig efter sin mobil så fort man vaknar. Och där ligger då klockan ovanpå och påminner dig om att den behöver dras upp. Superenkelt!
Men åter till denna klocka. Boetten är ganska lik den damklocka jag gjorde sist. Den har mjuka former vilket jag tycker är väldigt vackert och var väldigt vanligt under denna tidsepok. Så hur gammal är den då? Certina hade ett system för referens och serienummer mellan ca 1958 till 1974 som gör det enkelt att datera klockorna. Referensen angav även vad boetten var gjord av för material samt vilket urverk som satt i den. Den här klockan är dock några år äldre. 1954 så bytte man still på texten på urtavlan som angav att det var en Certina från en skrivstilsaktig font till en mer rak font. Och 1956 la man även till den nyskapade klassiska loggan på urtavlan. Den här klockan har den gamla fonten så den är ju helt klart från innan 1954. Även om man brukar säga att serienummeren officiellt dök upp 1958 så förekom de innan också. Och fanatiker för klockor från Seiko har skapat sig en lista som sträcker sig ca 10 år tidigare än 1958. Och om den listan stämmer så är denna klocka från 1950.
Urverket, som är ett Certina 19-10 var i gott skick även om all olja hade torkat helt och hållet och det ville knappt gå. Den var rätt räjält skitig med sin torra olja. Det bör synas på bilden av undersidan på bryggan till verkhjulen. Zooma in och kolla på stenarna. Och när jag lyfte på bryggan för fjäderhuset så följde på den och centerhjulet med upp. Ett klart tecken på smuts och torr olja. Men ändå en ganska enkel service med rengöring och ny olja. Förutom två saker. Jag gissar att den person som tidigare hade jobbat med klockan hade varit på gymmet innan och lyft skrot. För vissa skruvar satt väldigt hårt. Skruven för klicken var redan avdragen och man hade bara lagt dit skuvhuvudet ovanpå. Alternativt att den var dragen på gränsen och gick av med tiden. Klicken är den funktionen som jobbar mot spärrhjulet som sitter skruvad i axeln till fjäderhuset. Det är det klickande ljudet man hör när man drar upp ett mekaniskt urverk och hindrar att fjädern snurrar upp sig igen. Och resten av skruven satt självklart kvar i bryggan för fjäderhuset. Men även skruven till spärrhjulet var åtdragen för hårt. Den gick nämligen av när jag skulle lossa på den. Lyckligtvis så har jag en del skruvar på lager. Och i detta fall hade jag till och med ett exakt likadant urverk som jag kunde låna av tills vidare. Det jobbiga brukar vara att få ur de gamla avdragna skruvarna. Men det gick rätt bra också. Med hjälp av spetsen på en nål så kunde jag gänga ur dem. Det är ju ingen spänst på dem längre eftersom skallen är borta.
Boetten behövde också en ordentlig rengöring samt ett nytt glas. Glaset var repigt samt att det hade en liten spricka i kanten mellan ca fyra och fem. Och så kan vi ju inte ha det. Så det fick bli ett nytt glas. Jag hade ett passande i mitt lilla lager. Urtavlan är snyggt patinerad och har gulnat lite. Den har några små ljusare prickar men inget som jag tycker stör. Jag tycker det är charmigt. Det syns att det är en gammal klocka och så skall det vara. Vill man ha en klocka som ser ny ut köper man helt enkelt en ny klocka.
Så vad är då tanken bakom denna klocka? Jo jag satt och pratade lite med en annan ung bekant för några veckor sedan. Jag frågade om hon inte brukade bära klocka. Det hade hon inte gjort på ett tag. Men sa att hon faktiskt hade funderat en tid på om hon skulle köpa sig en klocka. ”Jag har en hel hög liggandes” hörde jag mig själv säga. Jag kan ta med mig några vid tillfälle så kan du kika lite. Sedan gick det några dagar och jag kom faktiskt på att hon fyller ju år snart. Dessutom fyller hon jämt. Vilket sammanträffande! Så här kickar min generositet in och jag beslutar mig för att ge en klocka till henne i födelsedagspresent. Jag letade upp ett par kandidater och visade henne. Jag hade bytt glasen på båda redan så urtavlorna skulle komma fram bättre. Hon valde en och frågade vad jag ville ha för den. Här blev det ju lite svårt att hålla masken. 
Men jag slätade över det och sa att jag ville se hur den såg ut i urverket först. Och när ni läser detta så är klockan redan överlämnad till ett överlyckligt födelsedagsbarn. Jag kunde ju inte lägga upp detta inlägg innan hon fått den. Då hade hon kunnat ana något. Men visst är det kul att unga människor vill ha gamla klockor? Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det finns hopp om ungdomen.
