Det har varit sjukstuga här i några dagar. Och då får man ta fram en verklig skönhet för att muntra upp sig lite. Men nu har näsan slutat att rinna så det går att luta sig över arbetsbordet igen utan att kranen läcker. Nysningarna har även gett med sig. Det vore ju trist att nysa rätt ned i asken med alla delar.
Klockan är en Omega från 1950. Och urtavlan är helt fantastiskt patinerad. Den har en skimrande rose/orange färg där tidens tand har gett den små förtjusande prickar över hela urtavlan. Vinklar man klockan lite så ser man hur urtavlan skimrar i färgerna. Helt omöjligt att fånga på bild eller film så ni får tro på mitt ord. Siffror och 5-minuters index är i gott skick. Visarna är dock lite mer slitna. Men det gör inget. Det är helheten som gör den så vacker. Och tidens åkommor på den är en del av detta. Man ser att det är en 70+ år gammal klocka. Och så skall det vara. Natobandet som satt på när klockan kom till mig var gammalt, skitigt och riktigt slitet. Det hade faktiskt gett avtryck på boettlocket på baksidan. Först trodde jag att det bara var smuts. Men efter ett traditionellt bad av boetten i ultraljudstvätten så såg jag att bandet faktiskt gjort avtryck på locket också. Nu gör det ju inget. Det syns ju ändå inte när klockan sitter på armen.
Klockan tillhör en gammal bekant som jag inte träffat på många år. Jag lärde känna honom för sisådär 35 år sedan när jag bodde i Småland en tid. En riktigt bra kompis som drev en bensinmack tillsammans med sin pappa. Och då menar jag en riktig bensinmack med verkstad och allt. Inte livsmedelsbutik som det bara är idag. Men här kommer pricken över i:et. Klockan har tillhört hans morfar. Jag fullkomligt älskar att serva klockor som ärvts ned i generationerna. Jag har sagt tidigare och jag säger det igen. Det finns inget som påminner om tidigare generationer som en klocka som man kikar på många gånger om dagen. Helt fantastiskt.
Så hur mår då urverket? Jo det är ett Omega 265 som faktiskt mår ganska bra. Visst, det var hög tid för en service för all olja hade torkat. Men jag tror att den hållits efter genom åren. Man har någon gång justerat ett glapp som funnits i övre lagerbanan för fjäderhuset. Så den nog fått gå lite för länge mellan några serviceintervall. Men justeringen håller fortfarande måttet väldigt bra. Det känns riktigt tight. Fjädern är också bytt någon gång och har fortfarande ganska bra spänst i sig. Det håller till nästa service men då får man nog fundera på att byta ut den. Bommen hade lite rost på sig. Men jag körde gängan där rosten fanns genom ett gängsnitt och borstade därefter lite med glasfiberborsten. Och jag har faktiskt inte så mycket mer att säga om urverket. Allt såg helt ok ut i övrigt. Jag fick justera beat error lite. Den låg på 1,8. Det här är ett urverk där det inte är så enkelt att justera beat error genom att skjuta på en arm. Här måste man ta av balanshjulet och dess fjäder från bryggan och i stället vrida på hela balansfjädern längst in där den är fäst vid axeln. Jag fick ned den till 0,7 på ett försök och det nöjer jag mig med. Allt under 1 är ok.
Glaset behövde också bytas ut. Det hade några sprickor i sig utöver reporna. Dessutom så var det nog limmat på plats vilket känns lite konstigt. Jag tror mig nämligen veta vilken urmakare som tagit hand om denna klocka genom åren och det skulle förvåna mig om de gjort detta. Kanske har den lämnats in någon annanstans någon gång för glasbyte. Glaset som satt i var inte Omega original. Det saknade den ytterst lilla Omegaloggan i mitten som annars brukar sitta där. Däremot så har kronan loggan på sig vilket känns bra.
Jag hoppas att min kompis kommer att bära sin morfars klocka ofta. Och har jag tur så kanske jag får se den igen om ca fem år då det är dags för en service igen. Den är ju så väcker! Den är faktiskt en utmanare till tronen för den vackraste Omegan jag servat. Om någon skulle lägga upp den här klockan och en äldre Rolex jämte och säga ”du får vilken du vill” så skulle jag jag välja Omegan alla dar i veckan. Det handlar inte om pengar. Det handlar om skönhet. 
