Alltså, den här är så himla vacker. Allt med den är helt perfekt i mina ögon. Både utseende och hur tidens tand har tagit ut sin rätt lite.
Jag minns inte om jag har skrivit om DS historia förut. Det blir så många inlägg. Och ändå är det inte alla klockor som kommer in som får ett inlägg. Det skulle jag helt enkelt inte hinna med. Men det är det som är det fina. Jag kan ta några vardagar ledigt samtidigt som jag kan jobba som en tok på helgen. Och då räknar jag med de stora helgerna som jul, nyår, påsk, midsommar mm. För mig spelar det ingen roll. Jag tar några dagar ledigt någon annan gång i stället. Den här friheten är fantastig. Men samtidigt så skall jag erkänna att det är få dagar som jag inte sitter alls vid arbetsbänken. Jag gillar det för mycket för att kunna låta bli.
Ok, åter till ordningen. Året var 1959. Certina släppte sin första DS. DS står för övrigt för double security. Och det ser man direkt när man öppnar boettlocket. Det går inte att undvika den kraftiga gummiringen som sitter runt hela urverket i boetten. Men redan i mitten på 50-talet så började ingenjören Philipp Kurth att fundera på hur man kunde ta fram den mest tåliga klockan som möjligt. Det är lite oklart var han hade för släktskap med bröderna Alfred och Adolf Kurth som skapade grunden till företaget redan 1888. Men hans tankar ledde till lösningen med den tjocka gummiringen runt urverket. Och tillsammans med stötdämpningen Incabloc för balansen hade man hittat en rekordelig lösning. Dessutom så såg man till att det fanns en litet avstånd mellan tavla och boetten så urverket kunde röra sig lite åt alla håll vid en stöt. Klockan fick även ett lite tjockare akrylglas.
Klockan skall ha klarat ett fall från 6 meter. Dessutom så skulle den klara av ett djup på 200m under vattenytan. Och det här mina vänner var utan att man använde sig av en skruvad krona. Fundera på den en stund. De första versionerna hade inte den klassiska loggan av en sköldpadda på boettlocket. Lägg detta på minnet. Urverket på de tidigare DS var ett Certina 25-45. Lägg även detta på minnet. I slutet på 1960 så bytte man urverket till de nya 25-65 utan datum samt 25-651 med datum.
1960 så fick Certina DS bekänna färg på riktigt. För då fick den följa med upp på Himalaya tillsammans med en bergsklättrargrupp. Gruppen innehöll blandad annat den kända bergsklättraren Kurt Diemberger och leddes av Max Eselin. Expeditionen nådde toppen Dhaulagiri som är 8167 meter över havet. Samtliga medlemmar i gruppen bar en Certina DS på expeditionen. Och tydligen skall klockorna ha klarat provet bra. 1968 så släppes DS-2. Men jag tänker lämna den utanför detta inlägg.
Så om vi nu går tillbaka till denna klocka. Och jag kan inte låta bli att nämna igen hur vacker jag tycker den är. Ägaren är en stammis hos mig. En kille i 30-årsåldern som gillar gamla klockor mest. Och när han lämnade in denna hos mig så sa han att han med tiden märkt att det är de gamla klockorna han gillar mest. Om jag minns rätt så var hans ord ”Nu blir det bara äldre klockor för mig.”. Och med det menade han minst 60-tal. Mitt vintagehjärta bultade lite extra här. För när ungdomar verkligen förstått det här med gamla klockor så är ingen lyckligare än jag. De har fattat grejen. De ser hur vackra dessa klockor är. Och de är beredda att låta dem leva vidare genom att ta hand om dem. 
Så om vi nu tar en titt på denna klocka från utsidan först. Den har ingen sköldpadda på bakboetten. Jag bad er minnas detta innan. Och när jag öppnade boettlocket så sitter det ett 25-45 i den. Detta skulle ni också lägga på minnet. Om man kikar på de graverade numren på bakboetten, som förövrigt är väldigt nedslitna, så skvallrar de om att klockan är från 1960. Men det är tidigt 1960 eftersom det sitter ett 25-45 i klockan. Det här kändes riktigt kul.
Så när min häpnad lagt sig lite så var det dags att plocka isär urverket. Och jag kan säga att det skiljer sig en del från efterföljaren 25-65. Automatiken är helt annorlunda i konstruktionen. Men vad som imponerade mig mest var hur bra skick urverket var i. Och då såg det ändå ut som om det inte var servat på länge. Mycket smuts och total avsaknad av fungerande smörjning. Jag hittade en servicemarkering på insidan av boettlocket. Nu behöver det ju inte betyda att klockan bara servats en gång. Alla urmakare gör inte markeringar. Det gör inte jag heller. Men det var helt klart vanligare förr. Dessutom såg jag så gott som inget slitage på lagerbanan i bryggan för fjäderhuset. Och det är faktiskt ovanligt på gamla klockor.
Så efter denna euforiska känsla så var det dags för rengöring och sedan sätta ihop urverket igen. Och jag kan inte annat än att känna en extra nyfikenhet denna gång. Har jag missat något slitage? Har jag bedömt skicket på urverket fel? Och efter att ha testat alla funktionsgrupper så var intrycket att det här urverket kommer att gå bra efter service. Visst, man skall aldrig ta ut segern i förskott. Men här kändes det väldigt bra. Mungiporna hade fullkummligt gift sig med öronen vid det här laget. Så var det äntligen dags att lägga dit balansen igen. Det kändes faktiskt lite för spännande. Men mina spekulationer visade sig vara helt korrekta. Urverket gick verkligen bra igen. Och jag tror ingen är gladare än jag i detta fall. Inte ens ägaren. 
För jag gillar verkligen Certina. Det är utan tvekan min favorit tätt efter Omega. Och om han någon gång får för sig att sälja denna klocka så kommer jag göra allt för att få den. Men samtidigt så hoppas jag att han aldrig säljer den. Han har den kärleken till gamla klockor som jag har. Och då är det extra kul när det gäller en ung människa.
